Red Dead Redemption

Fem och en halv datorskrivna sidor senare står jag här, med hatten i hand och bockar. Rockstar har gjort det igen.

Texten innehåller spoilers.

Om någon frågade mig vilket som är det spel som jag har mest nöje med till Playstation 3, så skulle jag svara Modern Warfare 2. Sju dagar i veckan. Om någon frågade vilket spel som har berört mig mest till samma konsol så skulle jag svara Uncharted 2. Om någon frågar efter ett spel som kombinerar kärlek och grafisk briljans i ett enda paket så skulle jag dock svara Red Dead Redemption. Även fast det är så mycket mer än det jag ovan nämnt. Det är ett mästerverk.

Jag var tveksam till att köpa Red Dead Redemption från första början. Det kändes, efter ett antal timmar med Just Cause 2, som om jag behövde något nytt. Ett spel som fokuserade på story och som berörde punkter som det ovan nämnda, men även saker som tempo, spänning och variation. Allt detta på en och samma skiva. Även fast Red Dead Redemption i grund och botten är ett free-roam spel som inriktar sig på just ordet "Free-Roam", så fick jag allt det jag ville ha. Men ändå så mycket mer, av Rockstar Games, en av mina absoluta favorit utvecklare.

Man ser att de tydligt har sneglat på sin tidigare spelserie, Grand Theft Auto. Vissa tycker faktiskt att Red Dead Redemption är detta nämnda spel, fast i Western-miljö. Jag kan på sätt och vis instämma, det kan jag. Jag kan dock inte säga att det är ett GTA i en miljö i allt vad heter Western. Det kan jag icke. Det enda jag kan säga är det faktum att spelkontrollen doftar ganska så mycket Grand Theft Auto IV och att upplägget vad beträffar alla uppdrag är väldigt likt de i GTA. Utöver det är storyn också en upplysning som måste upplysas om. Berättandet, och framförallt hur storyn utvecklar sig, är väldigt likt de som Rockstar tidigare har utvecklat.

Och då kan man ju fråga sig vad själva spelet, Red Dead Redemption, handlar om. Mjo, det handlar om John Marston, en man som, efter många om och men flyttar till det västra USA för att försöka skölja bort sitt förflutna och, på något vis få tillbaka sin maka och deras son. Han ska försöka att återgå från de kriminella sysslorna och istället, bygga upp en farm, och leva där. Utifrån det så ska han försöka bygga upp ett nytt liv och åter vinna fred inom sig själv, vinna självförtroende och styrka, igen.

Den stora konflikten är dock, som ovan nämnt, att hans kära maka och deras son har råkat i trubbel och är kidnappade av "Byrån". (Byrån är allt vad FBI heter idag). Varför detta.. Tänker säkert ni. Jo, det är så att våran självaste John Marston tidigare varit i trubbel och har nu istället utsatt sina käraste för livshot och liknande.

Att få tillbaka sin familj är dock inte det enda målet. Det finns även andra mål. Dessa mål innehåller mord, mord på män som tidigare varit som en nagel i ögat för huvudkaraktären. Personerna har för Mr. Marston i ett "tidigare liv" varit väldigt jobbiga och näst intill antagonister gentemot John. Detta gillas inte, och John påbörjar letandet efter dessa, ute i vilda västern, ofta med hjälp av flera andra. Roliga uppdrag, det där.

Men jag gillar storyn i spelet. Den lämnar överhuvudtaget nästan ingenting att önska. Den blandar berörande scener med stora actionslag och maffiga dueller med allt vad mexikanska legender heter. Som ni ser, så varierar sig storyn något otroligt. I ett och annat hörn så radar den även upp olika, älskvärda karaktärer, den ena mer fascinerande än den andra. Jag har dock några favoriter som jag med bravur hjälpt med olika saker, som att hjälpa folk eller bära lådor, samtidigt som jag har några, eller någon, som jag verkligen avskyr att hjälpa. En karaktär vars personlighet luktar falskhet lång väg.

Han heter Nigel West Dickens, och som jag sa, så luktar han falskhet lång väg. Han lurar vår käre huvudkaraktär om och om igen för att inkassera pengar för vidare turer med sina "Konster". West Dickens åker nämligen runt i en vagn, med massor utav saker, saker ofta bestående av magiska drycker som ska göra folk pricksäkra och fruktade skyttar inom ställena kring Armadillo, USA. Och visst är han... En lurig en. Han försöker ideligen få våran John Marston att visa för publiken där ute att hans "magiska" dryck gör skillnad, att den verkar.

Det finns dock, som jag sa, karaktärer som luktar vänner (Äkta sådana) lång väg. Ms. MacFarlane är en sådan. Hon är en de få personer som man verkligen kan lägga sitt fulla tillit på, en vän som ställer upp i de flesta av lägen och ger en goda råd om det går dåligt med någonting. Uppdragen som sakta men säkert utförs med denna MacFarlane är även dessa roliga. De trollbinder en från första början med öppna landskap och vackra vyer. De innehåller dock inte så värst många konflikter vad beträffar vapen och blod i allmänhet. De flesta av uppdragen gäller boskap, så som tjurar, kossor, men också massor hästar och dylikt.

John Marston säger ofta, till olika personer, att släkten MacFarlane är en väldigt vänskaplig släkt. Jag kan bara instämma. Mr. MacFarlane ställer ofta upp med att samla in boskap, efter de antal gånger som John ställt upp för hans dotter, Ms. MacFarlane. Familjen i sig äger en "Ranch". Med en aningen instabil översättning kan vi kalla det för en stor farm. Där gör de massor av olika saker. Bland annat så har de väldigt många djur, så som höns, hundra, hästar och tjurar/kossor. Om man har lusten inne så kan man ju alltid smyga förbi "General Store" för att snegla på en häst att köpa, bara för att.

Som jag sa "för några stycken sen" så finns det några olika karaktärer som faller mig i smaken, och den andra karaktären som på sätt och vis är en av mina favoriter är Marshal. Sheriffen. Bossen. Dessa uppdrag är raka motsatsen mot de i förra och förrförra stycket. Detta är tokglad action i allra högsta grad. Det kombinerar snabba slag med smygande och knivande bakifrån. Det visar även att ett spel som luktar free roam kan fokusera på story samtidigt som de visar öppna landskap med vackra vyer.

Han är en skön lirare, han där Marshal. Han är riktigt snabb och effektiv. Men samtidigt sådär äckligt militärisk, vilket gör honom, som jag sa, effektiv. Han ger tydliga order, och visar ständigt vem det är som bestämmer, vem som är bossen. Han backar inte heller för att döda, det gör han inte, vilket ger han pondus och en oerhörd respekt av de som står vid hans sida, men även de som är hans fiender och de som inte står vid hans sida. Pondus kallas det.

Karaktärsgalleriet i Red Dead Redemption är oerhört stort. Det innehåller många olika älskvärda karaktärer som man hjälper med olika saker. Vad jag tror så är det ungefär ett 20-tal olika människor. Men det lämnar även lite mer att önska. I just detta fallet så faller mina tankar på Nigel West Dickens och Seth, vilka båda är tråkiga, jobbiga personligheter. De levererar inte heller särskilt roliga uppdrag. Men utan dessa hade spelet inte varit någonting. Detta eftersom det är det dåliga som gör att man längtar efter det bra. Ett resonemang som jag ofta använder när jag pluggar, eller spelar riktigt risiga spel.

Med friheten nämnt här ovan så kan jag ta tillfället i akt här och nu och berätta hur stort Red Dead Redemption egentligen är. För hur stort är det egentligen? Jo, det är väldigt stort. Det är inte heller bara det, i denna stora värld finns det även väldigt mycket att göra. Man hjälper folk som är i nöd, man spelar poker eller Five Finger Fillet. Spelet kan dock inte jämföras med Just Cause 2 vad beträffar area. Just Cause 2 är ett av de största spelen någon med konkurrenter som The Elder Scrolls III: Morrowind och/eller Oblivion. Av dessa 3 spel som har blivit nämnda så äger jag ett av dem, Just Cause. Red Dead Redemption är inte på länga vägar lika stort, det är det inte. Jag tycker dock att Rockstar har utnyttjat mer av den yta som dom har använt, det vill säga att det finns mer, roligare saker att göra. I fallet Just Cause 2 så finns det självfallet saker att göra, men också ställen som är helt, helt tomma och öde. Några sådana ställen hittar du allt som oftast inte i Röd Död.

Vad jag har hört så tar det cirka 15 minuter att rida igenom den underbara världen av Red Dead Redemption. Detta får er säkerligen er att fatta att det faktiskt är väldigt stort. Det består av 3 stycken delar. Den första delen är i USA. Här träffar man olika personer som Marshal (Läs längre upp) och familjen/Ms. MacFarlane. (Läs längre upp). Den största staden här heter Armadillo och det är ett tillhåll för alla möjliga slags kriminella som aldrig backar för en duell eller lite "Pang-Pang" här och där. Denna del av USA är min favoritdel i spelet, där personer som Marshal finns här. Jag gillar det även för valfriheten och möjligheten att åka precis vart man vill åka. Och det är minst sagt väldigt vackert designat, med taggiga kaktusar och stora dammoln efter varje häst som tar sig fram i terrängen.

Det andra stället som man kommer till är det stället där man talar spanska; Mexico. Här är folket en aning mer hetlevrat. Även fast det är hetlevrat och liknande så känns det på något sätt som om polisen inte är den hårdaste som finns. Det känns till och med lite som om polisen här i Mexico släpper lite på reglerna vad gäller våld. Stället vi talar om är också det, väldigt vackert. Det är en minst sagt en mäktig upplevelse att stå på en klippa i solnedgången och titta ut över prärien, medans man sitter på sin häst man köpt för nedprutade pengar. Att man sedan kan åka så långt kan nå gör verkligen inte saken sämre utan förbättrar spelupplevelsen och glädjen av att spela till tusen. De stora städerna här är Escalera och Chuparosa, vilka båda är roliga och hyfsat stora städer. Det finns ju också självfallet fler, lite mindre städer, men det är inget jag nämner här.

Och här, i Mexico, så får man se den första, och enda sex-scenen i spelet. Det är ens vän, Reyes, som efter att ha raggat ett tag på en tjej dragit med henne in i ett hus gjort sina behov. Man får dock inte se speciellt mycket när man kommer in i rummet utan man får bara se en skrikande tjej, med en öppnad blus, springa ut ur rummet. Reyes avslutar sina sysslor och undrar vad i helsike John Marston gör här.

Det tredje och sista stället som vi som spelare får nöjet att besöka är också det USA. Detta ställe är åtskijlt från det heta Mexico, för emellan kommer den första delen av USA. Här hittar vi en enda stor stad, den största staden i hela Red Dead Redemption, men även den mest moderna. Här får man spela ett uppdrag där man ser en av de första saker som kom för att modernisera United States of America. T-Forden. Denna används i ett av den senare uppdragen för att ta sig från punkt A till B. Jag gillar även denna del av Amerika, därför att..

.. Amerika visar upp sin moderna sida, med bilar och mer moderna vapen än de som finnes i den första delen. Här får man även göra uppdrag för en speciell Agent, från "Byrån". (Kommer ni ihåg från tidigare stycken?) De är just de som kidnappat Johns käresta med barn. Just då kan man ju som person undra varför i guds namn Mr. Marston gör uppdrag för dessa. Jo, därför att vinna tillbaka sin son, och sin fru, som är det bästa han har i livet. De som står han närmast. Hans älskade.

Uppdragen med agenten är riktigt, riktigt roliga uppdrag. Jag kan ta ett exempel. Det är när de skickliga amerikanerna har utrustat T-forden med hårt material, om det pansar, men hårt är det. Då har den även placerat ett automatvapen på baken av bilen, där John Marston ska stå och fyra av ett, två eller flera skott. Flera skulle jag satsa på. Deras stora mål med uppdraget är att ta sig in i ett stort fort, men bilen, öppna bakluckan och få fienden att se sig själva nedpepprade av ingen mindre än John Marston, med en Gatling Gun.

Vad beträffar just John Marston så är han en riktigt hård kille, det märker man från första början. Både utseendet och insidan talar med 100% säkerhet om att han varit med om mycket. Med utseendet syftar jag mest på de ärr som finns över ansiktet. Om jag inte minns helt fel så har han två ärr rakt över sin högra kind. Vad beträffar insidan så menar jag att han inte allt för ofta klagar på läget, utan kör på, utan ens någonting litet som kan visa sig vara nervositet. Detta visar han prov på genom att han i de flesta av uppdrag inte alls skriker, eller klagar. Som jag sa.

Vapenutbudet i spelet är riktigt roligt att ta del av. Det finns alltifrån långa, stora snipers till små revolvrar som skjuter 10 skott/sekund. Självklart har jag även några favoriter och dessa är "Mauser Pistol", "Winchester Repeater" och "Bolt Action Rifle". Alla dessa är bra vapen, med hög damage. Mauser Pistol är det snabbaste vapnet i spelet och skjuter jag vet inte hur många skott i sekunden. Väldigt många, i vilket fall. Det andra vapnet som jag räknade upp var det vapen som funkar i alla lägen, i vått som torrt. Winchester Repeater. Man kan befinna sig i öppna landskap, den räcker till. Man rensar en grotta från tjuvar, den räcker till. Men samtidigt så mycket mer. Den är rolig att använda och låter urläckert. Det sista vapnet är ett kraftfullt ett, och det kallas för Bolt Action Rifle. Det kan inte kallas för det allra bästa vad beträffar närstrid, men vapnet itself har väldigt lång "Range" och fienderna dör allt som oftast på ett underbart skott i magen/bröstet.

Som i de flesta fall, så följer det med ett multiplayer att ta del av. Red Dead Redemption är inget undantag. Spelet levererar ett helt okej multiplayer/online läge med flera beståndsdelar som gör det bra, men även vissa delar som kunde ha gjorts bättre. För det första så ställer jag mig upp och applåderar åt Rockstar, för deras genialitet vad gäller koncept. Konceptet är det att själva lobbyn är free-roam. Så när man väntar på att få spela t.ex. en Gang Hideout, så kan man rida runt på sin häst online, helt fritt, i den öppna världen. Där kan man bjuda in vänner och med dom ta över fort, där datorstyrda spelare härjar.

För det andra så kan man inte undgå från att multiplayer läget i spelet är lite.. Segt. Konceptet är underbart, likaså de uppdrag man kan spela. Men i praktiken så funkar det lite, halvdåligt, det må jag erkänna. Även om världen är stor och det låter sjukt roligt att åka runt med vänner, så finns det samtidigt inte så speciellt mycket att göra i denna enorma spelvärld. Mycket av det trevliga, civila folket är borta och istället finner man där tomma gator. Affärer så som "General Store" är stängda, vilket är riktigt tråkigt. Men allt som allt så är ändå online spelandet i Red Dead Redemption helt okej. Det kombinerar stora, öppna landskap med täta gruvor som man, kanske med hjälp av en kompis, ska ta över för att skipa rättvisa i den värld som Rockstar har erbjudit dig och dina vänner.

Hur är det då att spela Red Dead, kan man fråga sig. Jo, det är riktigt roligt. Mästerligt till och med. Spelkontrollen sitter som en smäck, där alla knappar sitter som dom ska. Det känns alltid skönt att kunna slappna av och inte behöva anstränga något alldeles extra för att bara skjuta en person. Utan här lär man sig snabbt hur man skjuter, springer snabbt, visslar efter hästen, byter vapen. Det kommer som lite av en rutin för mig nu faktiskt, då jag faktiskt spelade igenom spelet på ca. 18 timmar.

John är dock en aning seg i allt vad heter vändningar och vad en normal definierar som en kvick rörelse. Jag tror dock att detta fenomen har uppkommit genom realistik, som Rockstar mer än gärna väver in i sina underbara spel. Ett exempel är när snabbt hoppar av hästen för t.ex. hjälpa en gammal man eller skära skinnet av en död hjort. Då måste John ta några meter på sig för att kunna stanna, för att kunna vända sig om för att "skinna" den där himla hjorten. Jag säger absolut inte att detta är dåligt. Det är bara det att vissa kan tyckas tycka att det är en aning negativt. Jag säger inte att dom har fel, eftersom det är lite av en subjektiv fråga, men jag tycker att realistik ska härja i ett lika underbart spel som detta. Speciellt när free roam står i huvudrollen.

Om vi skulle kika lite närmare på grafik fronten så finns det givetvis saker som helt klart skulle kunna förbättras, men även saker som är värda att dö för. Det som jag med stolthet skulle dö för (Hihi), så är det de öppna landskapen, den vackra vegetationen, sinnet för designen och alla dessa detaljer som jag hittar i tid och otid. Med detaljer syftar jag på kaktusar ut med vägen, dammet som yr efter hästarna och John Marston som tänker ganska så högt för sig själv lite emellanåt.

Grafiken varierar sig även från stora, öppna, heta ökenlandskap i söder, till höga, snöiga berg i norr. Det sistnämnda erbjuder björnar att skjutas, men även älgar och en del bävrar, faktiskt. I söder hittar vi ett antal rådjur. Vi hittar även fåglar som svävar uppe i de blå. De kan du skjuta om du vill tjäna pengar. För när du har skjutit en fågel, då bör du gå fram och ta fjädern, för att sedan sälja den. (Du är självfallet inte tvungen). Detta gäller även de vilda djur som du stöter på vart du än kommer. Med detta menar jag givetvis inte att du ska ta en fjäder från en björn. Från björnar hittar du istället päls som du med din kniv skär av för att få pengar.

Det negativa jag finner angående grafiken i detta spel är det faktum att skärmuppdateringen suger. I ganska så många lägen så hackar bilden fram, speciellt när det händer väldigt många olika saker samtidigt. T.ex. När man åker in i en stad, och det är folk överallt, då visar skärmuppdateringen prov på att den inte är den bästa. På tal om att grafiken hackar så finns det också en del buggar att tala om i spelet. En av de buggar som jag har stött på på min resa genom spelet är..

.. När jag red omkring i den stad som kallas Blackwater. Mina steg var tunga efter att ha dödat ett antal personer i de norra skogarna. I just det läget kommer en man fram till mig, skrikandes och vädjandes. Jag tänkte direkt; Varför i guds namn skriker han så högt?! Jo, det var därför att en man hade stulit hans häst, och var nu påväg att rida iväg med den, för att sakta men säkert försvinna i horisonten med hästen i behåll. Men ack sån tur snubben hade, för jag antog utmaningen och stack efter den där förbaskade häst-tjuven. Allt eftersom så kom jag närmare och närmare. Jag drog upp min Bolt Action Rifle och sköt ett välriktat skott rakt i ryggen.

Jag tog fram det klassiska Cowboy redskapet (Lassot) och fångade in hästen, den var brun. Efter många om och men, då hästen krånglade, så var jag sakta men säkert påväg tillbaka till snubben som hade blivit bestulen på sin häst. När jag äntligen var framme vid killen, så släppte jag hästen vid hans sida och gick min egen häst för att inkassera belöningen. När den glada mannen hade gett mig belöningen så satte han sig på hästen igen för att åter rida iväg. Men då började det konstiga. Mannen sätter sig på hästen, var på jag tror att han ska rida iväg snabbt som vinden. Det händer precis tvärtom, eftersom han står helt still och inte rör en fena. Jag går fram till hästen, klickar på trekant (Ride Horse) och John Marston gör den rörelsen som han så ofta gör; Han gör rörelsen som gör att man slänger av någon från en häst. Men mannen flyger inte alls av, utan sitter kvar helt vanligt. Mannen sitter nu i Mr. Marston, och ropar "OOOOOH MY GOOOD, that man stole my horse!" Jag testar att rida lite, var på ljuden från mannen blir allt mer avlägnsa. (Han sitter fortfarande i John på hästen). Jag blir Wanted och kalabalik utbryter. Sakta men säkert blir jag dock av med min eftertraktelse i finkan och beger mig än en gång mot solnedgången för att avrunda min dag. Mannen är borta från hästen och jag undrar hur i helvete det där hände.

Ljudet då.. Mjo, jag kan här med erkänna att ljudet håller riktigt hög klass. Inte bara vad det gäller helhetsintrycken, utan även effekterna låter mäktiga. Bra, med. Jag är speciellt imponerad av vapenljuden, då de är riktigt häftiga och lyfter upplevelsen av USA i väst till en riktigt hög nivå. Vapnen är tunga, fast inte alls för tunga. För då hade det känts lite för nytt, lite för fräscht. Musiken i spelet håller även den; Riktigt hög klass. Musiken, som i andra spel, ger spelet en bättre stämning i spelet, och tar verklighetskänslan till en helt ny nivå.

Om jag skulle nämna något av det bästa med Red Dead Redemption så är det faktiskt atmosfären. Vart man än går så finns det alltid saker som tyder på att man är i just Vilda Västern, som vi svenskar kallar det för. Man stöter på vilda djur, vilket man gjorde i western. Man duellerar med kaxiga fiender, vilket man gjorde i western. Man köper vapen från vapenhandlare, vilket man också gjorde i western. Listan är oändlig. Det händer även titt som tätt att det kommer folk som ber om hjälp för att någon har tagit deras häst (Läs ovan), eller för att de helt enkelt bara behöver någon som hjälper dom med en vardaglig syssla.

Atmosfären stärks även av de ljud som hörs lite överallt i spelet. Fåglar som sjunger om vädret och bovar som sakta men säkert jagas ner av någon rättvis Sheriff och hans kumpaner i solnedgången. Som jag nämnde tidigare är ljudet ytterst bra i detta spel. Det bidrar även till att spelet skapar en atmosfär olik någon annan. Det känns som om man upplever Vilda Västern igen, fast denna gången på riktigt. Denna gång är man på båten. Denna gång är man med Marshal, MacFarlane och Reyes.

Red Dead Redemption har sina svaga sidor, det har det verkligen. Men alla dessa negativa sidor blir riktigt hårt slagna av de positiva saker som jag finner i spelet. Red Dead Redemption är ett spel som verkligen drar med spelaren. Det kombinerar underbara, älskvärda karaktärer med urläckra miljöer och näst intill magisk atmosfär. Det faktum att online-delen är lite småtråkig gör inte att jag sänker mitt betyg på stället. Lika så gäller det för både buggarna och skärmuppdateringen. Spelet är väldigt långt, för de spelades igenom utav mig på 18 roliga, otroliga och rörande timmar.

Red Dead Redemption är inte bara ett free-roam som jag älskar, utan också ett spel som jag för alltid kommer att minnas. Jag tror att jag alltid kommer att älska detta spelet, med hela mitt hjärta. För det är ett mästerverk, det är det. Alla dessa karaktärer som talar med en, som om man var där, är verkligen älskvärda, som jag sa. De känns så verkliga, så underbart verkliga. De är numera mina vänner. Skaparna av Grand Theft Auto- Serien är här igen. Denna gång med deras bästa spel, jämte San Andreas.
Red Dead Redemption är ett mästerverk.

Testad Version: Playstation 3
Spelade Timmar: 18 timmar

Grafik: 9
Spelbarhet: 10
Ljud: 9
Hållbarhet: 10

Detta underbara spel är ett mästerverk ingen får missa. Speciellt inte de som spelat Rockstars tidigare spel. Minst sagt ett mästerverk som berör i hjärtat.