Singularity

När Kalla kriget inleds på femtiotalet står världsmakterna med atombomber och långdistansrobotar beredda att försvara land och rike ner i graven. Stalin befann sig i en position där han visste att något mer krävdes för att bryta ner hotet av Amerika för att säkerställa sin globala maktposition. Han behövde något nytt, något med genomslagskraft, och chansen kom. På en avlägsen ö kallad Katorga 12 strax utanför Kamtjatka-halvöns kust finner man Element 99 med omätbar potential att rättfärdiga Stalins ändamål. Inte alltför lång tid går innan en olycka inträffar på anläggningen som förvaltar E99 och utan någons vetskap blir världen sig aldrig lik igen. Katastrofen vid Katorga 12 går i graven med Stalin och fåtalet forskare. 2010 uppdagas emellertid tecken på okänd aktivitet på ön värd amerikansk uppmärksamhet. Nu landstiger du som kapten Renko för att undersöka saken närmare.

Något klichéartat seglar du i helikopterkonvoj in med överblick över Katorga 12 när vad som tros vara en EMP utlöses och allt blir svart för en stund. Du inleder strax därefter första spelmomentet där du bland vrakdelar och brinnande hus lär dig spelkontrollen som är stereotyp för vilket förstapersonspel som helst. Plötsligt stiger du ofrivilligt in i en surrealistisk tillbakablick anno 1950. Miljöerna är desamma, föremålen är desamma, men allt ses genom en silvergrå hinna och framför dig skriker en forskare på hjälp. Sekunden senare är du tillbaka och hinnan är borta. Ett utmärkt sätt att intresseväckande och eggande inleda ett, vad som ska bli, riktigt välgjort actionspel.

Du rör dig vidare och hamnar utomhus när en sfär av ljus träffar dig och den här gången fysiskt tar dig tillbaka till år 1950. Här upplever du sekundrarna strax efter katastrofen och tar dig genom glödande korridorer för att slutligen hamna vid en återslutningplats för överlevande, lagom till att åter hamna i verkligheten också. Dessa tidshopp förekommer slumpartat genom hela spelet och är ett ruskigt trevligt fundament att ta itu med.

Vidare in i spelet stöter du på Dr. Baristov som tillhandahåller en så kallad TMD, Time Manipulation Device, som blir din bästa vän mot din värsta fiende: tiden. Med en TMD går det att återställa eller förvrida de av tiden förfallna objekt som strategiskt finns utplacerade i form av lådor som exempelvis går att återställa från 50-talet och använda i nutid. Detta blir ett nödvändigt element för din framgång i spelet där bandesignen är anpassad för vissa pussel av slag som innefattar att exempelvis lägga ett förfallet objekt under en halvöppen portdörr, tidsmanipulera det och låta det växa sig till nutidstillstånd för att fungera som domkraft till dörren.

Du får även en liten tös till medhjälpare som agerar komplement till den ack så förekommande normen av fantasilösa karaktärsval för att rättfärdiga en ordinaritetsstämpel. Kathryn blir dock inte helt oanvändbar i de nedstämda och olycksvandaliserade miljöerna, särskilt när hon klättrar över barriärer och behöver fotstöd för att nå upp. Då passar det minsann för mig att beskåda människokroppens härligheter när hon sträcker sig med magen över ansiktet!

När du inte stöter på Spetsnaz-eliten till fiender kommer även E99-muterade forskare, tillika klarvakna tidshoppande zombies, att försöka sätta stopp för dig. Dessa kommer i lite olika variationer beroende på hur utsatta de varit för strålningen, och vissa är rentav monster till bjässar. Oförklarligt ologiskt med tanke på utformningen av de vanliga fienderna som man faktiskt kan tro ha varit människor en gång. Hur som helst är det ett balanserat upplägg mellan råbarkad action och pusselmoment. Det finns lägen då du slåss mot en jättestor syrsa och lägen då du är ensam i ett rum med en ventialtionstunnel högst upp utan tillgång till stege, vilket så klart är väl genomfört och visar prov på hänsyn till spelbarhet kontra upplägg.

Att sätta stopp för fienden har lite större variation än i vanliga actionspel. Bortsett från de nya vapen du stöter på under spelets gång, som innefattar bland annat målsökande granatpistoler, kan du även använda din TMD. Har skotten tagit slut i automatkarbinen? Är fienden i rasande takt på väg mot dig för att troligen äta dig levande? Utlös en Element 99-chock på honom med din TMD och saken är biff. Din tidsmanipulerare kommer till användning i de flesta nödsituationer du kommer att befinna dig i och blir i princip din högra hand (fast den sitter på din vänstra). Vidare kan du uppgradera vapen och utrustning vid diverse moduler som du vid olika punkter i spelet stöter på för att lösa dina problem ännu snabbare eller ännu starkare.

Spelmässigt är Singularity underhållande och fartfyllt, men extremt linjärt. Två gånger stöter jag på stora omgivningar men kan bara förflytta mig via begränsade områden i dem. Sådan strikt speldesign fråntar en del av njutningen då man gärna vill se sig om och utforska men istället raskt tvingas till framfart. Singularity är inget spel med vidöppna landskap och outforskade områden, det är de facto inte alls ett sådant spel. Däremot, för att förbise det faktumet, skulle man istället kunna ha förlängt storyn så att förlusten av variationsbredd bland banorna inte hade varit så allvarlig.

Att ta sig fram fungerar å andra sidan smärtfritt där kontrollen är oerhört responsiv och snabb. Stannar man till och kikar runt lite ser man att det faktiskt lagts mycket ambitiöst arbete till detaljer och design. I symbios med grafiken, innehavande en aningen enformig ljussättning som enbart alterneras vid tidshopp då lamporna faktiskt fungerade och saker och ting fick färg, blir betyget högt. I vissa tidshopp hänger dock inte texturer med och objekt kan helt och hållet tappa sin yta och förvandlas till en gråblurrig massa. Detta är inte bestående utan försvinner ganska snabbt men är ändå en teknisk miss som lätt borde korrigerats innan release.

I slutändan är Singularity ett riktigt schysst actionspel som flyter stabilt och har ett genomtänkt upplägg i samverkan med story. Även om varken karaktärer eller röstskådespel är något att hoppa och studsa över, och trots sitt linjära upplägg, har spelet en viss finess och charm. Min TMD är ständigt en underhållningsfaktor och ett smart verktyg för att stilfullt förnya spelvärlden. Slutet utesluter inte möjligheten av en uppföljare, även om man kunde hoppats på mer. Betyget är dock ett faktum; köper du Singularity har du gjort ett bra val.