Svenska
MEDLEMSRECENSION

Singularity

Vid första blicken så kanske Singularity liknar Ravens tidigare och klart godkända spel Wolfenstein: Min recension på Wolfenstein här!!

Men det är bara första blicken som sagt, om man väl spelat en halvtimme så inser man att det här är ett bra mycket bättre spel. Till och med kanske ett av de bästa FPS-spelen någonsin. Årets största positiva överraskning är definitivt redan Singularity.

Raven har släppt nazisterna för tillfället, nu är Sovjet de elaka då de under kalla kriget satt igång ett enormt projekt utan dess like i jakt på en kraftkälla som skulle hjälpa Stalin att ta över världen. Projektet ägde rum på den lilla Katorga-12 som i nutid egentligen bara är en enorm mystisk ruin. Vad som hände exakt vet man inte fast att det har med hokuspokus-ämnet "E99" å göra får man reda på ganska tidigt i spelet.

Den klassiska stereotypiska amerikanske stridspitten Nate Renko och några gubbar till i helikopter åker för att undersöka ön år 2010 men kraschlandar på den till följd av en märklig explosion. Nate, som såklart överlever, vaknar upp vid öns utkanter och börjar bege sig mot Katorga-12s inre delar för att få tag på sin polare som också överlevt men hamnat längre bort. Genom sovjetruinerna beger man sig då och det dröjer inte länge förrän man inser att ön inte är obebodd. Det börjar dock ganska segt på den punkten. Man hittar en revolver, den sedvanliga första-puffran som är obligatorisk i alla FPS-spel. Här är tempot ganska lågt med enstaka skrämselögonblick involverade lite småläskiga mutanter som gärna skuttar fram där du minst vill det och slänger ner dig i golvet för att kalasa på din lever. Hela den här första delen av spelet känns som lite uppladdning för en kontrast mot ett tyngre tempo vilket visar sig vara helt rätt. Det tar inte lång tid innan spelet tar fart och blir en alldeles briljant actionrökare.

Startskottet, bokstavligt talat, är när spelets ärkesvin: Nikolai Demichev anländer och skjuter hjärnan ur din polare som du knappt hunnit säga "hej" till. Demichev har någonting oerhört ondskefullt i almanackan och det är ditt uppdrag och krossa honom innan han med Kartorgas krafter förstör världen. Jakten på honom kommer ske genom ön som man snabbt upptäcker har problem med sin tidsuppfattning. Ibland växlar tiden över till år 1955 då projektet med E99 är i full gång. Man får se spökena ibland av de som forskade på området i deras sista ögonblick i livet under Katorga-katastrofen. Det plus skrämmande och spännande miljöer, plus läskiga mutanter och obehagligt ljud leder till alldeles fantastisk plats att spela på. Antagligen har Raven lärt sig från sin misslyckade halvambitiösa vision av en fri värld i Wolfenstein och kör här på ett ultralinjärt spel. Variationen i spelet för att undvika upprepning ligger visserligen lite i blandade miljöer men framför allt i en fantastisk liten manick , kanske det enda vapnet i världen som är lika roligt som Gravity Gun i Half-Life 2.

TMD eller Time Manipulating Device

Det är lite som man tagit "Flux Capacitor" från "Tillbaka till Framtiden" och limmat fast den på en handske. Funktionerna är många på den. Man kan dels få saker och människor hoppa fram eller tillbaka i tiden med 55 år. Det är till exempel oerhört tillfredsställande att använda den under sina tripper till 50-talet på de sovjetiska soldaterna och få dem att åldras 55 år till ett skelett. Man kan skjuta iväg energiklot som stannar ett område i tiden vilket gör att du kan frysa ett gäng soldater, springa fram och skjuta alla i huvudet i lugn och ro för att sedan se stora antal soldater bara falla ihop när tiden är tillbaka till det normala. Den används även till små pussel som är trevliga avbrott i allt övrigt skjutande. Små pauser som gör att tempot är klockrent.

Vapenutbudet går inte heller av för hackor. Vanliga standardgevär som maskingevär och hagelsprakare finns. Precis som en underbart sadistisk minigun som får dina fiender att splittras i din framfart. Känslan av att långsamt och majestätisk ta dig fram samtidigt som dina fiender flyger runt i blodiga delar runt dig är oerhört mysig. Utöver det finns det lite andra konstiga puffror, bland annat den definitiva favoriten "The Seeker" som skjuter i skott som du själv styr runt bakom allsköns bråte och träffar lite småfega fiender. Man måste kombinera vapen med TMD för att inte få slut på ammo på direkten. Att växla mellan dessa skapar en skön variation som alla actionspel borde ha. Den påminner en aning om Bioshock tycker jag då man växlar mellan vapen och plasmider.

TMD-nyttan slutar dock inte där, den kan även under speciella omständigheter återskapa enorma miljöer från 50-tal till nutid. Vid ett tillfälle lyfter man en hel båt från botten som är så jäkla häftigt att man nästan storknar. Bättre blir det när du snabbt måste ta dig in och ut från båten medan den vittrar sönder. Förfallet blir nästan oförskämt häftigt. Bossfighter finns här med som funkar kanon och är alldeles lagom utmanande och mäktiga. En favorit är en som utspelar sig på ett tåg över en ravin.

Variation och tempo som Half-Life 2, miljö och stridsystem som Bioshock. Blodigt som få andra spel. En story som binder ihop början och slutet på en bra sätt.

Förutsatt att man inte är galet grafikkåt (Wolfenstein grafiken hänger kvar lite) eller att spelet är en aning kort, så har du här en underbar actionupplevelse!!!!!

Bravo Raven!!

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10