The Legend of Zelda: Phantom Hourglass

Så var det dags igen: ett nytt tillskott i Zelda- sviten. Jag sätter mig på sängen och ser förstrött på fodralet. Schysst omslagsbild, Link sitter i fören på en båt och tittar bort mot nya äventyr med en zombie-liknande kapten ombord. Det ser ut att bli båten som kommer att vara transportmedlet genom spelet.

Jag vänder fodralet och läser intresserat texten. Det ska tydligen vara fusion mellan pussel- och fighting- spel, i sann Zelda- anda. Det som skiljer sig från andra Zeldaspel är att allt, enligt texten, ska skötas med pekpennan till DS: et, då man rör sig, kastar bumerang, slåss, fiskar och manövrerar skepp. Det kan bli en kul grej av det, men är spelet verkligen så lovande som det ser ut som..?

Jag stoppar i chipset hastigt, och stirrar på dom två skärmarna. Det jag ser är ett intro när man med kameran följer två fiskmåsar som svävar över oceanen, och flyger förbi ett piratskepp med en till synes snäll besättning med Link i fören, ackompanjerat med en glad hjältemusik.

Sedan följer det vanliga valen när man gör sin profil. Man väljer namn, "message speed" och vilken hand man håller pekpennan, så att det inte blir obehagligt på menyerna. Ungefär vad man kan vänta sig...

Dom går raskt vidare med storyn. Man får se en flashback från förra spelet, då Link gjorde äventyr tillsammans med en (på tok för ung!) piratkapten som kallar sig Tetra. I slutet så fick man reda på att hon i själva verket var prinsessan Zelda, den rättmätige härskaren över Hyrule! Sedan visas en kort sekvens på piratskeppet som man såg i introt.
Men plötsligt så omsluts skeppet av en mörk dimma, och ett spökskepp dyker upp (påminner om "The black Pearl" fast i barnvänlig version). Den orädde Tetra går ombord på skeppet, men kommer inte tillbaks... Och skeppet åker iväg. Vår grönhuvade hjälte gör ett klumpigt försök att hoppa ombord på spökskeppet han också, men ramlar istället i plurret.

När han vaknar så befinner han sig på en strand med en opedagogiskt ful älva flygande över sig. Älvan presenterar sig som Ciela och med en överdriven snällhet förklarar att en gubbe som kallas Farfar Oshus vet något om spökskeppet.
Jag har varit med om tillräckligt många förräderier i spel för att misstänka att det lika gärna är skitsnack. Men frågan är om det här är den typen av spel...
I början har man inte ett skit, inte ens ett svärd! Det enda man kan göra är:

1. Hoppa i havet = dö
2. Gå
3. Läsa
4. Krocka i palmer

Ingen imponerande lista precis, men det är bara att vänta och se om det förbättras...

Men efter någon timmes spelande och geniknöls-gnuggande är jag fastklistrad i soffan. Mitt medvetande upphör genast att göra motstånd, och jag vet vilket betyg som väntar detta spel...
Pekpinne- varianten fungerar utmärkt, man bara väntar på att upptäcka nya galna öar och avlocka dess mysterier och skatter, storyn funkar bra, och Farfar Oshus påminner om en människovariant av Yoda!

Allting luktar rollspel lång väg, men det är lite det som Zelda- konceptet går ut på, tillsammans med pusslandet och striderna då. Man blir glad när man lyckas lista ut dom hjärncells-krävande kluringarna som genomsyrar spelet.
Mycket måste lösas bland öarna, och det är inte få gånger man ger en ö en återvisit för att lösa det där mysteriet som man nu har rätt kunskap och utrustning kan lösa...
Det finns runt ett tjugotal öar ute på havet, som har minst lika många mysterier att lösa och färgstarka karaktärer att träffa. En någorlunda bred spelvärld, med andra ord. Spelet är fruktansvärt beroendeframkallande (på ett positivt sätt) och rekommenderas varmt till alla som vill ha ett spel som man inte tröttnar på alltför snabbt...

Ett stort plus är karaktärerna. Man möter massor av udda och utstickande karaktärer under äventyren. Vad sägs om en köttätande kanin- blob eller grodkungen "The golden chief" med en cool attityd och mustasch? Eller varför inte knyta bekantskap med fyra små syskon som påminner om rödluvan, som senare förvandlas till små zombies som man måste spela "death volleyboll" med? Helt sjukt...

I den långa jakten på Tetra så får man då och då nytt equipment i sin packning. Tyvärr så är det inget nytt under solen, och de flesta saker man har är redan kultförklarade och smått ointressanta (Jag menar, hur många har inte sett bumerangs och grappling hook förut?)...

Än så länge har jag bara tagit upp det positiva, in princip allt, men det är fortfarande inte perfekt. Musiken känns lite klichémässig, men den duger.
Bilden är ur samma sleva som Wind waker, och även den känns medioker...

I detta orgie av pussel, grottkräl och rollspel så är det svårt att släppa sitt älskade DS ifrån sig. Man känner pirret i magen när man bestiger en ny oupptäckt ö och kastar sig in i monsterhackande och konversioner med intressanta karaktärer.

Jag är tagen, och timmarna flyter iväg framför en av de främre DS- spelen jag spelat...