Prince of Persia: The Forgotten Sands

Ubisoft går tillbaka till rötterna med sin klassiska spelserie efter en mindre lyckad version av prinsens äventyr 2008. Med tanke på hur bra Sands of Time var kan det inte bli annat än lyckat? Nu när det är Red Dead Redemption-hysteri - glöm för all del inte bort denna lilla juvel.

Berättelsen utspelar sig tidsmässigt mellan Sands of Time och (det mycket sämre) Warrior Within. Prinsen kommer direkt från sitt äventyr i Azad och en tuff resa genom öknen för att besöka sin regent till bror men finner det kungliga palatset invaderat. Slaget ser ut att vara förlorat när brodern i en desperat akt släpper lös uråldriga mystiska krafter, vilket iscensätter en katt- och råttalek under resten av äventyret där prinsen försöker rädda sin bror (och världen) innan allt är förlorat. Storyn påminner inte så lite om Sands of Time.

Och det gör även resten av spelet. De första timmarna kan man tro att man spelar en mer storslagen version av titeln från 2003. Jag kunde alla prinsens rörelser och tekniker utantill första gången jag styrde honom. Spelsystemet som gjort serien så känd är intakt och återskapad; man klättrar på persiska moskéer och minareter under beskjutning av en svärm eldpilar, svingar sig graciöst mellan kolonner, och studsar smidigt uppför två parallella väggar. En fet yxa kommer svingandes från taket men undviks med en kvick kullerbytta, två spikförsedda stockar rullar mot ben och skalle men med hjälp av en närliggande vägg springer jag mellan dem. Jag skrattar fälldesignern rakt i ansiktet, tills golvet raserar under mina fötter och jag faller mot en vass död. Nåja, inget att bekymra sig över. Vi kan ju fortfarande spola tillbaka tiden.

Som ni ser är det väldigt hemtamt. Och, kan jag tillägga, väldigt enkelt. Men spelar man lite till börjar det hända grejer. En vänlig Djinn introduceras. Man lär sig frysa vatten. Man lär sig solidifiera fantomblock. De nya momenten introduceras i maklig takt för upplärnings skull och när man mot slutet av spelet blir tvungen att använda sig av alla kombinerade egenskaper samtidigt upplever jag plattformseufori. Jag måste planera i förväg tänker min hjärna, men mina fingrar vet redan vad de ska göra. Tryck LB för att skapa en ny vägg, frys vattnet med LT, spring uppför väggen med RT, släpp LT, hoppa med A, tryck på LB. Gör allt detta under loppet av några sekunder. Det här är inte 2008 års version av PoP, kan jag lova. Spelet spelar inte åt dig. Jag flyger fram i sekvenser som bäst kan beskrivas som reaktionsbaserad knapptryckning, plattformandets Rock Band om ni så vill. Den dynamiska, smått underbara musiken som spelas medan prinsen tar sig fram gör inget för att förta den känslan. Checkpoints är så väl och tätt utsatta att man får den där känslan av att bara spela en checkpoint till. Bara en till. Dessutom är den sista plattformssekvensen redan en klassiker. Fantastisk design, där kan man snacka om interaktiva miljöer. Prince of Persia är de facto plattformandets prins.

Mellan allt klättrande och svingande löser man problem. Kluriga kugghjul, diaboliska mekanokonstruktioner. Jag frågar mig det långt innan prinsen själv utbrister det: VAD är det för en sadist som gör dessa fällor och konstruktioner? Vem det än är så gjorde han eller hon ett gott jobb. De är enkla nog i början men även de stegrar i svårighetsgrad och ger till slut huvudbry.

Mellan varven slåss man också. Senaste spelet kritiserades för att ha för få fiender och fighter. I Forgotten Sands möter du fler fiender i skattkammarscenen enbart än du gör totalt i hela förra spelet. Tyvärr är det alldeles för enkelt, och barnvänligt (inget blod, kropparna försvinner). Fienden slår på tok för långsamt, de höjer sitt svärd, det blinkar till i vanlig God of War-stil så man vet när man ska rulla undan, och sedan sänker de det när du är fem meter ifrån dem. De rör sig dessutom i snigelfart när de totalt hjärndött vandrar mot dig. Varenda fiende är tyvärr cannon fodder utan någon större baktanke bakom sina attacker.

Dock, precis som resten av spelets delar, striderna blir bättre mot slutet när man får lite nya egenskaper och attacker. Varje slagen fiende ger poäng som man kan lägga på ett fåtal nya färdigheter, mer liv, mer mana och så vidare. Inget djupt system och inget jag fick någon större nytta av eftersom spelet är lätt nog. Men det erbjuder lite mer variation. I slutändan undvek jag ändå de strider jag kunde, det gav mig ingenting då krafterna inte är lockande eller ambitiösa nog. Prince of Persia handlar inte om det, det handlar om att bestiga byggnader och lösa problem.

Audiovisuellt imponerar det stort. Grafiken påminner i skala om God of War-light och introscenen med katapulter som skickar iväg brinnande stenklot som bryter solens ljus och resulterar i tjocka, svarta rökpelare från den fallfärdiga slottsmuren lämar mig stillaståendes. Det är ett väldigt färgglatt spel med schyssta vyer, utsökta designval, riktigt läckert vatten, och en levande atmosfär (växter svajar, vinden blåser sand genom korridorer, löv virvlar omkring i luften). Det är skönt att stå och beundra omgivningen och framför allt ögat för detaljer när man tagit sig igenom en särledes tuff sektion. Musiken är som i nästan alla PoP-spel underbar, menylåten tål att lyssnas på om och om igen och de dynamiska tonerna under plattformandet tillför mycket. Röstskådespelarna är ok men karaktärerna är inte lika intressanta som i Sands of Time, och storyn väldigt förutsägbar om än småintressant.

Hade man haft ett intressantare stridssystem som gav mer utmaning, en mer egen story med bättre karaktärer, och ett djupare "rpg"-system så hade det här kunnat bli äckligt bra. Problemet är att Sands of Time satte standarden och gjorde oss bekanta med spelmekaniken, Forgotten Sands får liksom svårt att överraska oss. Har man aldrig spelat SoT tidigare så kan man gotta sig något groteskt i detta. Har man spelat det så kommer man ändå upptäcka en värdig uppföljare, den enda rätta fortsättningen på sagan. Jag rankar Forgotten Sands som näst bäst i serien och rekommenderar det starkt till alla som är ute efter ett mindre actionbetonat Uncharted/Tomb Raider-liknande äventyr i sann tusen och en natt-anda.

+ Grafiken
+ Plattformandet
+ Ljudet
+ Kontrollen

- Utvecklandet av ens färdigheter inte speciellt djup
- Igenkänningsfaktorn är enorm de första timmarna
- Grundmekaniken i striderna är riktigt kass
- Bättre karaktärer och story tack

8/10 - Mycket bra

För bilder: http://www.minhembio.com/artiklar/2125