Alan Wake

Jag har klarat Alan Wake. Det känns konstigt, då Alan Wake mer än ett spel varit ett samtalsämne, en drömvärld under 5 års tid. Var det värt väntan?

Remedy visade aldrig särskilt mycket från Alan Wake under de tidigare åren av utvecklingen, och det var just det som fick mig intresserad. Det lilla som visades fick mig att kippa efter andan. Jag analyserade själv de få bilder och filmer som fanns på nätet, och skapade mig ett eget Alan Wake, på mina villkor.

Och självklart kan själva spelet i slutändan inte bli exakt så jag hade förväntat mig.
Tur då att spelet levererar på i stort sett alla punkter det försöker med.

Alan Wake följer mannen, författaren Alan Wake, som tillsammans med sin fru Alice åker till den lilla staden Bright Falls för att få lite välbehövd vila och semester. En semester som även kanske kan sätta sprätt på skrivtorkan han haft i 2 års tid.
Så snart paret har installerat sig i sin hyrda stuga försvinner Alice. Alan ska till varje pris få tillbaka Alice. Än mer underligt än Alice försvinnande är sidorna från ett manus, som Alan hittar. Författarens namn på manuset i fråga? Alan Wake.

Men... Men, han har ju inte skrivit på 2 år! Hur skulle han kunnat skriva detta?
Lugn. Svaren kommer. Kanske.

Från här blir spelet en oerhört effektiv och engagerande thrillerhistoria man inte vill eller kan lägga åt sidan.

I grunden är Alan Wake en tredjepersonsskjutare, med en del innovativa modifikationer.
Alan måste använda ljuskällor, allt som oftast en ficklampa för att först lysa bort mörkret som tagit över fienderna, och sedan avsluta jobbet med någon utav de bössor som finns att tillgå. Det hela fungerar ypperligt, och känns både fräscht och roligt hela spelet igenom.

Fienderna, som ofta kommer 2-3 till antalet, är riktigt skrämmande på så sätt att de kan dyka upp när som, ur tomma luften, framför eller bakom dig. Ofta blir det en liten slowmotioneffekt om de kommer bakifrån, vilket är schysst. Något jag stör mig på hos fienderna är att de väser ur sig löjliga och onödiga repliker innan de attackerar en. Lite störande bara. Det kunde skippas.

Upplägget som används i Alan Wake är riktigt häftigt. Likt en tv-serie är spelet uppdelat i flera episoder. Det känns som att det är lite för få episoder, då upplägget tar lite stryk på grund utav detta, men det är coolt att se effektiva cliffhangers. Remedy är mästare på att skriva en grym story och skapa minnesvärda karaktärer. Handligen är proppad med minnesvärda ögonblick och tar massor av oväntade vändningar. Att leverera den på detta sätt är en av anledningarna att det är galet svårt att lägga ner kontrollen.

Något mer imponerande är hur oerhört vackert Alan Wake är att titta på. Stora vyer, otroligt imponerande ljuseffekter och en helhet som är svårt att överträffa. Stämningen byggs till stor del upp utav det grafiska, men även ljudet i spelet. Det märks att Remedy tagit sin tid på sig att verkligen få till känslan av en liten stad som omges av höga berg. Bright Falls känns så intressant och genomtänkt att man bara njuter.

Man kan dock inte åka runt fritt i Bright Falls, som var utlovat från början. Man kan göra lite egna utflykter på banorna, men detta är ett linjärt spel, som har en tydlig väg man ska gå eller köra på.

Just det, det finns även en del bilsektioner i spelet. Att köra på skuggubbarna är skitkul, och man får en känsla av det gamla Alan Wake, ett mer öppet Alan Wake. Och jag älskar det.

Efter 5 år levererar Remedy ett spel jag inte kommer att glömma. Jag önskar verkligen att jag kunde spela om det igen, för första gången. Det var en speciell upplevelse. Allt är så genomtänkt, grafiken är på topp, miljöerna är fantastiska, ljudet är mästerligt och den sista episoden tillhör något utav det bästa jag spelat. Jag hade velat se mer dagsljus, då dessa scener imponerar och engagerar något otroligt.

Alan Wake blev inte det jag från början hade förväntat mig, verkligen inte. Det blev dock en ohyggligt bra, spännande, intressant och välberättad actionpärla som påminner mig om varför jag är en gamer.