Svenska
MEDLEMSRECENSION

Just Cause 2

Skrivet av: Olzar   2010-04-29

Som ett fan utav öppna spelvärldar såg jag länge fram emot det första Just Cause. Jag fick hoppa fallskärm från nästan hur högt som helst, världen var mycket större än dåvarande GTA och allt var vackert. När Just Cause 2 annonserades så var jag återigen förväntansfull. Vad skulle nästa steg bli i serien? Skulle jag kunna spela med kompisar? Skulle jag ha fler gadgets? Fler vapen? Mer kul?

I Just Cause 2 spelar du som Rico Rodriguez, en latinamerikansk frilansagent med uppgift att avsätta presidenten i en liten fiktiv önation i Sydostasien. Detta sker i den största och vackraste öppna spelvärlden som har släppts, samt med fria händer att döda och förstöra allt som rör sig.

Spelet utspelar sig på den fiktiva ön "Panau", som kontrolleras utav "Baby Panay". Han har tagit makten över Panau ifrån sin far genom att mörda honom och såklart så är han en otroligt ond superskurk med garanterad tillgång till kärnvapen och annat antimänskligt godis. Rico ska hitta en försvunnen amerikansk agent som misstänks ha hoppat av och nu skulle arbeta för Panau's regering med att ge ut känslig amerikansk information till fienden, och pressa denne på information om vad Baby Panay håller på med.

Avalanche har tagit fasta på friheten i spelet, och i stort sett så är det ett sandlådespel. Panau är ca 10 gånger större än GTA: SA, för de som minns, med alla slags landskap du tänka dig skulle finnas i Sydostasien. Här finns öken, djungel samt ett antal bergskedjor. Dessa fylls utav oändliga möjligheter för Rico att med fallskärm och grapplehook få visa upp sina agentegenskaper.Jag får bland annat hänga upp folk på väggar, sänka båtar, spränga oljeriggar, samt koppla ihop flygplan med varandra med en vajer för att sedan se dem kämpa för att hålla sig i luften, men slutligen krascha, experimenten tar inte slut i första taget, och man imponeras varje gång. Avalanche har satsat på spelvärldens storlek och möjligheterna för spelarna att experimentera i den vackra miljön.

Jag skulle kunna beskriva ön som jag skulle beskriva ett fint vykort. Solstrålar som i gryningen bryts genom palmkronor och skyskrapor som sträcker sig mot himlen. De lyser upp stadsbilden i nattens mörker, med sina fönster och blinkande takantenner. Men precis som i vykortet så kan jag inte ta del utav världen jag befinner mig i. Jag kan inte gå in på casinot och satsa pengar, eller ens gå in någon byggnad alls faktiskt. Jag kan inte interagera med något i spelvärlden, förutom fordon. Tyvär så gör detta att det känns som att gå omkring i en vacker tavla. Världen är stor och fin och jag kan färdas runt i den, men den lever inte. Dock kan en vacker tavla också uppskattas, tänker jag när jag faller ikapp mitt övergivna flygplan och precis lyckas rädda det ifrån säker förstörelse, men den har sina begränsningar.

På ön finns också tre stycken gerillastyrkor som på olika sätt vill göra Panau till sitt eget paradis. Rico måste förtjäna deras förtroende genom att utföra uppdrag i gerillornas namn samt ta över territorium åt gerillorna för att de sedan ska ge honom information om den amerikanska agenten. Detta känns som en trovärdig handling ifall det inte var så att Rico blev så väldigt respekterad och uppskattad utav alla gerillaledarna när de träffas, på ett sätt som passar i barnprogram. Dialogen mellan Rico och ledarna känns som en samtalsterapeuts våtaste dröm, då de kommer överens om att de behöver varandra och ska vara ärliga mot varandra. Lite töntigt, men jag ser också humorn i det. Detta är inget seriöst och allvarligt spel. Avalanche har grävt fram de mest överensstämmande stereotyperna för gerillor och placerat dessa i en simpel förpackning som ska vara lätt att förstå. Jag inser rätt snabbt att jag inte ska förvänta mig något känslosamt kapitel i JC2. Jag förväntar mig skratt och action.

Det finns en mängd uppdrag att utföra. Vissa är intressanta men de flesta är väldigt lika och långdragna. Uppdragen är frivilliga, men man måste ta över territorier åt gerillan, vilka tråkigt nog är de mest påfrestande och repetetiva uppdragen i hela spelet. Jag menar inte att gnälla på att det inte finns minst tio olika möjligheter att klara ett uppdrag. Jag menar att varje territorieuppdrag ser ut exakt så här:

"Ta över denna bas med mina män Rico. Åh nej, basen är låst, du måste ta dig in och låsa upp ytterporten så att mina män kommer in. Ni är inne, bra jobbat. Akta snipers, döda dom. Akta RPG's, döda dom. Akta deras mounted gun, döda den. Åh nej här kommer basgeneralen i pansarhelikopter, döda honom. Bra Rico, folket tackar dig."

Efter cirka 5 kopior av denna händelseföljd gav jag upp och började istället spränga bensinbehållare och gjorde då en trevlig upptäkt. Avalanche har låtit spelaren kunna föra historien framåt genom att skapa kaos. När jag detonerat ett lagom antal bomber så fyller jag på min kaos-mätare och låser till slut upp ett "agency mission"helt utan gerillornas hjälp, och det är dessa uppdrag som för historien framåt. Jag kan alltså skippa de flesta cheesy disskusioner med deras ansträngda förståelse och vänlighet om jag vill och istället spränga mig igenom spelet. Kaos låser även upp nya fordon och vapen som jag kan köpa genom min luftburne leverantör på svarta marknaden, leverans direkt framför fötterna.

Det du kan göra med Rico är faktiskt en bred och imponerande aspekt av spelet. Även fast jag inte kan påverka spelvärlden särskilt mycket, eller känner någon puls på Panau, så blir jag ständigt distraherad av alla möjligheter att hitta på något häftigt och hänförande. Jag ska flyga till ett utav spelets uppdrag men kommer aldrig fram. På vägen hoppar jag ur planet, faller ikapp ett nytt plan, spränger det och seglar i fallskärm ner på en båt och stjäl den. Jag ser plötsligt en fiendebas och beställer en helikopter ifrån svarta marknaden samt en liten bil. Sedan placerar jag allt mitt sprängmedel på bilen och kopplar ihop den och helikoptern med Ricos skönt orealistiska vajjer. Jag lyfter med helikoptern och släpper ner bilen i militärbasen. Detonation... Lycka...

Ett stort problem i spelet är hur användarvänlig kameran och kontrollerna är. Jag vill kunna vrida kameran för att se mig omkring men blir på mindre än en sekund tillrättavisad utav spelet som tycker att jag ska fokusera rakt fram. Kontrollerna har en brant inlärningskurva som beror på ett delay i musen vilket gör att man i början vrider Rico alldeles för mycket. I kombination med spelets eviga försök att titta i den riktning man färdas så blir det närmast omöjligt att försöka fokusera på något annat än det som är rakt framför dig.

Halvvägs genom storyn så har jag fortfarande inte fått mitt förväntade skratt. Det verkar mer som att de lättköpta små filmsekvenserna och karaktärerna är skapade endast för att fylla ut ett annars påtagligt tomrum. En bossfight i slutet får mig att fnissa lite, men det är ungefär det avtrycket spelet kommer sätta, ett fniss.

Presentation: 7/10
Vackert, men med karaktärer och voiceacting som hör hemma på en amatörteater.

Spelkänsla: 4/10
Människor och fordon rör sig inte trovärdigt, och det är svårt att styra rico i rätt riktning.

Djup/story: 5/10
Storyn är ytlig och känns helt oväsentlig. Jag hade hellre velat se ett flerspelarläge för att krydda spelet.

Återspelarvärde: 8/10
Om du gillar tanken på en vacker och actionfylld lekstuga så kan du spela JC2 fram till jul.

Allmänt: 6,5/10
"Har man sprängt en militäranläggning, så har man sprängt alla"

Jag känner att jag just har spelat igenon det första Just Cause, dock med uppdaterad grafik. Storyn var väl tänkt att skilja det senaste spelet från sin föregångare, men den faller ganska platt. Eftersom spelet vilar på en stor och vacker spelvärld så förväntar jag mig variation på Panau, men varje by och militärbas är den andre lik. Ett sandlådespel som det är så erbjuder det däremot många möjligheter för den som vill roa sig med explosioner och experiment med Ricos grapplehook. Det är roligt ett tag, men när man har sprängt en militäranläggning så har man sprängt alla.

/Olzar

PS. första seriösa recension, posta jättegärna en åsikt

Medlemsrecensioner15
Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10