Left 4 Dead 2

Zombiespelet med stort Z har fått sig en uppföljare. Jag har sprungit i mörka skogar, regn och solsken. Jag har smiskat zombiestjärt med cricket-trä och delat odöda i små, små bitar. Det här är min recension av Left 4 Dead 2!

Allt börjar med en introfilm, som i de flesta spel, som sedan fortsätter med den klassiska Left 4 Dead laddningsskärmen med 4 survivors skugga. Sen är det fritt fram att välja mellan dessa spelsätt:

Singleplayer
Det absolut tråkigaste spelläget där du försöker klara dig igenom 5 olika kampanjer med 3 hjärndöda botar. Helt värdelösa är dom. Blir du tagen av en Special Infected så står dom mest och tittar på eller hjälper en i sista sekunden.

Campaign
Samma banor som i Singleplayer fast med möjligheten att spela online med dina kompisar, konstiga tyskar eller laggande amerikanare. För er som inte vet går kampanjerna helt enkelt ut på att ta sig från punkt A till B där det finns en final. Mellan A och B finns 3-4 saferooms (beroende på vilken kampanj) där man får ny ammo, mer liv och en chans att vila lite tills nästa bit av kampanjen.

Versus
Man hör det kanske på namnet, men här är stället där ena laget spelar som Special Infected och andra som Surviviors. Samma sak, från punkt A till B men mot fiender som är smartare och har ett teamarbete + att ni kämpar om poängen. Man får poäng för hur långt man kommer och hur många som kommer in i saferoom.

Scavenge
Nytt i 2:an är Scavenge, där är det som i Versus fast människorna ska hälla i bensin i någon maskin medans Zombiesarna ska stoppa dom. 16 tunnor ska i på 1.20:00. Överlevarna får 20 sekunder extra för varje tunna bensin som hälls i.

Men vilka spelar man som då? Jo:

Survivors
Ellis: En helskön lantis som snackar oerhört mycket. Påminner lite som ett småsyskon på en semester. Han har en härlig sydstatsdialekt (då det är där allt utspelas) och en klassisk lantis-trucker-keps.

Nick: Den bittre cynikern i laget, ni som känner mig kan säkert tycka att jag påminner lite om han. Ett exempel är när det är en massa bilar ivägen som dom måste gå förbi och Coach låter överlycklig "Oh, they must have left their cars when they got rescued!" och Nick svarar lite på hallå-är-du-helt-körd-eller-sättet "Yeah... That's... One theory".

Coach: Mannen som kan bli överlycklig av att se en kiosk. Han tjatar i början av spelet om choklad och mat. Han var en fotbollstränare innan apokalypsen och überpositiv hela tiden.

Rochelle: Den absolut tråkigaste kvinnan någonsin i ett spel. Säger aldrig något vettigt och är bara tråkig.

Special Infected:
Dom fyra från det första spelet finns kvar men har fått tre nya kompisar och boomern har fått sig en kvinnlig motsvarighet(!).

Spitter: Den hemskaste tjejen jag sett i ett spel. Hemsk. Lång hals och hängande Pippiflätor. Hennes funktion är att spotta gift på marken som skadar survivors.

Jockey: En 50-75 cm lång dvärg som går på alla fyra och har ett konstigt skratt = Inget man vill ha på nacken. Och det är det han gör. Hoppar upp på deras axlar och leder som dit han vill. Tex i Spitterns spott eller ner för ett stup.

Charger: Hans högerarm indikerar att han var både arbetslös och kåt innan viruset. Med hans massiva högerarm kan han springa in i en överlevare och bära med sig den en bit för att sedan börja dunka den i marken.

Sammanfattning
Ja, nu har jag ju hyllat och berättat sedan början. Men varför får den "bara" en 9a när första spelet var ett sådant mästerverk? Känslan. Den är inte lika stark. Känslan av hopplöshet, tomhet. Kämparglöden precis innan helikoptern och enkelheten i upplägget. Man sprang i en tunnel och kände sig klaustrofobisk och rädd för en tank. Sen på de öppna fälten var man paranoid. En zombie i ryggen, Hunterns vrål hördes i buskarna och bomern går till attack.

2:an saknar alltså känslan. Det känns som om det är två separata spel ibland. Men även om dom inte liknar varandra helt ut så är båda två fantastiska och jag väntar med spänning på DLC'n som kommer snart...