Svenska
MEDLEMSRECENSION

Fragile

Skrivet av: WCAnkan   2010-03-24

För tre år sedan såg jag en kort trailer på ett spel som var under utveckling till Wii. Spelet hette Fragile: Farewell Ruins of the Moon och utvecklades av tri-Crescendo, som tidigare utvecklat Eternal Sonata och assisterat i utvecklingen av Baten Kaitos-spelen. Trailern lovade gott och jag föll pladask för designen och storyn. Spelet sålde inget vidare i Japan och därför var jag rädd att jag aldrig skulle få ta del av det. Men nu, ett år efter att det släppts i Japan så får jag äntligen lägga vantarna på det tack vare Xseed och Rising Star som valt att lokalisera det. Det här är min recension på Sveriges - just nu - mest ohypade spel.

Du intar rollen som Seto, en pojke vars farfar just dött, och som nu befinner sig helt ensam. Han finner ett brev där hans farfar berättar om en plats där han kan finna fler överlevande. Just det, världen har nämligen tappat populationen. Spelet tar sin början när jag befinner mig hemma med ett teleskop, i skala Kaknästornet. Där överdrev jag en smula, men det är ändå stort. Det är mörkt och jag hittar en ficklampa. Ficklampan kommer vara min närmsta vän i äventyret, eftersom det till största delen utspelar sig i mörker. Wii-moten agerar ficklampa och nunchucken står för fotarbetet. Jag ger mig av för att söka upp fler människor. Jag träffar en flicka, vars namn jag inte får reda på. En blåklädd flicka med silverfärgat hår. Hon sjunger och ger sig hastigt iväg. Jag måste hitta henne.

I spelets gång finner jag små högar av bråte där jag kan tända en eld. När jag sitter vid elden kan jag se allt som jag har funnit eller belönats med för att ha besegrat monster. Jag har två olika förråd. En portfölj där jag bevarar allt som inte får plats i användarförrådet. Lite snarlikt kistorna i Resident Evil. Jag kan bara föra över från mitt användarförråd till min portfölj när jag sitter vid elden, samma gäller även sparningar. Ofta får jag besök av en handelsman. Av honom kan jag köpa hälsa eller vapen, och vapen finns det gott om. Allt från enkla träpinnar till golfklubbor eller släggor. Alla vapen man köper är också ömtåliga. Efter att du gett diverse monster ett visst antal smällar så förstörs slutligen ditt vapen, och du måste handla ett nytt. Spelet är ett äventyrsspel kryddat med lite JRPG och Survival-Horror. Skulle Silent Hill: Shattered Memories, Resident Evil- och Tales of-spelen blandas ihop i en gryta så skulle Fragile bli resultatet, dock med en lite vänligare skräck än de tidigare nämnda.

Spelets starkaste sida är storyn. Jag tillfredsställs konstant av de olika miljöer jag bjuds på, jag fullkomligt älskar designen i det här spelet. Det finns också många älskvärda karaktärer och storyn är mycket välskriven. Produktionsvärdet på filmerna och mellansekvenserna i spelet håller dessutom hög klass. Visst finns det en del scener som kan vara lite larviga, men de flesta för historien framåt på ett bra sätt. Jag brukar inte uppskatta anime, men här gjorde jag ett undantag.

Grafiken är mycket genomarbetad. Det syns mest i dagsljus. Hotellet är ett bra exempel där man kan se texturarbetet. Visst, det är inte PS3 eller 360 kvalitet på texturerna, men jag kunde inte bry mig mindre eftersom designen är så bra som den verkligen är. Även om spelet saknar dynamiska skuggor så känns världen mycket levande. Laddningstiderna är korta, eftersom det bara laddas upp ett rum åt gången. Man märker dem knappt. Men även om jag gillar storyn, karaktärerna och designen så finns det många skavanker i spelet som jag inte kan bortse ifrån.

Styrningen är tyvärr en av spelets svaga sidor. Siktet fastnar ofta i kanterna på de flesta polygonerna. Varför det är så förstår jag inte, det blir bara frustrerande i trånga korridorer när jag har ett svävande spöke flåsande i nacken. Om jag dessutom av misstag siktar för mycket åt valfritt håll, då centreras siktet, vilket är enormt irriterande. Det räcker med att bara peka siktet några få millimeter utanför TV:n så stannar bilden upp och siktet centreras. Vilket resulterar i diverse svordomar när du ska vända dig om, mitt i en strid. För att vända kameran så pekar man med wii-moten mot kanterna. Det händer tvärt också, för det finns bara en gräns. Det går inte att panorera kameran varken långsamt eller snabbt ju längre man pekar mot kanterna, bara medel . Styrningen påminner mycket om Silent Hill: Shattered Memories, men är tyvärr mycket sämre.

Spelet är också rysligt kort. Jag klarade ut det på tolv timmar, men då letade jag upp alla dokument och avslutade med en mycket hög level. Om man spelar bara för handlingen så kan jag tänka mig att man spelar ut det på 7-8 timmar. Det tycker jag är på tok för kort för ett spel av den här sorten. Som om det inte vore nog så är spelet mycket repetitivt. Det finns nästan ingen variation på fiender och de få bossar du möter är mycket enkla. Stridssystemet är också mycket enformigt. Du går fram till en fiende och trycker på A för att slå den tills den dör. Det går inte ens att låsa fast vid en fiende och ofta känns det också som att du bara slår i luften, men du träffar ändå fienderna. Seto täcker dessutom bilden i slagsmålen så det är svårt att se vad som händer ibland. Men jag är glad att de inte valde att man ska vifta med wii-moten för att slå.

Ljudet är heller inget speciellt. Titelmusiken är bra, men musiken håller inte lika hög klass under spelets gång. I vissa mellansekvenser blir det dock andra bullar. I vissa känslofulla scener så är musiken riktigt bra. Men musiken som trappas upp så fort det vankas strid är ingen höjdare. Det värsta är att jag har den på hjärnan hela tiden också efter att ha hört den i flera timmar. Lite mer variation på musik skulle varit på sin plats.

Men det finns också många ljusa stunder angående ljudet, nämligen de engelska rösterna. När jag spelar ett rollspel så brukar jag föredra att spela med de japanska originalrösterna, men nu spelade jag med engelska röster. Vissa ljudeffekter spelas även upp i wii-moten. Jag använder ficklampan för att finna olika monster. Pekar jag med ficklampan i en riktning där det finns monster så hörs de i wii-motens högtalare, vilket jag gillar. Jag kan också hålla wii-moten som en telefon, då får jag tips av en av mina följeslagare, men tipsen är oftast helt meningslösa. Det fungerar på samma sätt som Silent Hill: Shattered Memories och No More Heroes.

Menysystemet är en aning komplicerat, och man glömmer ofta vilken knapp som gör vad. De skulle ha lagt lite mer tid på det och gjort det lite mer lättillgängligt, för att inte glömma kartan också. Ofta finner jag mig irra runt utan att veta vart jag ska härnäst. Man måste zooma in så mycket det går för att se vad som står på kartan, dessutom så är den helt nerkluddad. Men det ska ju också se lite tecknat ut, då blir det ju charmigare.

Nu har jag listat allt det negativa med spelet, och det var inte lite det. Är spelet ändå något att ha? Ja, faktiskt. Trots alla dessa brister jag drar upp så hade jag faktiskt roligt när jag spelade Fragile. Det händer väl att en och annan svordom åker ut i stridens hetta, men som helhet tycker jag att spelet är bra. Även när det hade nått sitt slut så ville jag ha mer. Tolv timmar är på tok för kort, dessutom finns det inget återspelningsvärde när du klarat äventyret.

Spelet blev inte så fantastiskt som jag förväntade mig, men jag hade för höga förhoppningar. Jag hade gärna velat se hur spelet hade blivit med en lite mer erfaren utvecklare bakom rodret. Fragile var en väldigt bra idé. Synd bara att det inte blev så fantastiskt som det hade kunnat bli. Hade spelet varit lite längre och lite mer finputsat så hade jag älskat det. Nu blir det bara bra. Om ni äger ett Wii och gillar anime och japanska spel tycker jag ni ska ge detta en chans. Det hamnar nog i rea-backarna rätt så snabbt, ingen verkar ju ens veta att spelet existerar. En stark sjua.

Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10