Killzone 2

Fyra år av förväntningar. Fyra långa år av längtan. Men trots att Killzone 2 har hela tiden sett oerhört tilltalande ut, så har ändå haft mina tvivel. Första spelet lovade guld och gröna skogar, men levererade inte mer än bara en bra (inte mer) förstapersonsskjutare. Skulle Guerilla lyckas skapa något stort denna gång? Med facit i hand kan jag konstatera att de gjorde exakt detta - med råge, dessutom.

Kriget är inte längre kvar på Vectra. Denna gång är det mänskligheten som står för forceringen. Invasion av universums mest ogästvänliga planet står på schemat. Nu är det dags att bjuda igen för sist, något som inte Helghans diktator Visari tar så lätt på, och vrålar ursinnigt i spelets intro om hur ISA skall krossas. Gör dig redo på världens hårdaste krig.

Demot skvallrade om att Guerilla denna gång skapat en oerhört vacker och följsam kampanj, fri från instabil skärmuppdatering och märkligt AI. Det tar inte lång tid innan jag inser att Guerilla lyckats med så oerhört mycket mer. Kampanjen (singleplayern) är nämligen den bästa jag stött på i en förstapersonsskjutare, någonsin. Jo, den är bättre än de i Half Life 2, Bioshock och Call of Duty 4. Med stor marginal. Det börjar på ett enormt rymdskepp innan det begär av till sönderbombad stad vid kusten. Härifrån, och under det kommande tiotalet timmar slutar aldrig Guerilla kasta superhäftiga ögonblick på mig, där storskaliga strider varvas med intimare action i korridorer och mindre inomhusmiljöer.

Krigsföringen i Killzone 2 är så ofattbart hård och skitig att jag vid vissa tillfällen velat jubla. Att forcera fram Golden Eye-style anno 1997 går inte, och tidigt inser man att vägen till framgång precis som i GTAIV och Uncharted kommer ur att ta beskydd, och från gömd position kika fram och plocka ut sina motståndare. Det är bara att konstatera att detta fungerar oerhört bra, och bidrar till en känsla av krig på brinnande allvar. Kortare stunder blir jag dessutom förare i olika typer av fordon, något som inte fanns i det första spelet, och dessa är riktigt häftiga. Att spränga pansarvagnar med en tvåbent mecha är precis så roligt som det låter.

Vapnen är de tveklöst mest aggressiva och arga jag upplevt i ett spel. Man kan nästan känna hur ont det gör i händerna när jag avfyrar dem. Guerilla har dessutom lyckats skapa de bästa animationerna hos mina fiender i ett spel någonsin. Om det gör ont i mina händer så är det inget mot den smärta som drabbar de som träffas av mina kulor. Högupplöst blod sprutar, medan de maskprydda elakingarna singlar ner i en underbar slafsbalett... Det är svårt att inte framstå som psykopat i min njutning av detta.

Grafiken har förstås varit en snackis på förhand, och jag drar snabbt slutsatsen att grafiken i Killzone 2 är bland det bästa jag sett denna generation. Allting är så fruktansvärt vackert mitt i det smutsiga och jävliga. Tillkommer gör ljudet som också det briljerar, inte minst med grymma vapenljud och härligt arga mansröster åt karaktärerna. Helghasts bjuder på rikligt med utmaning, i alla dess former. Från den skjutglade standardsoldaten, de listiga bazookamaskerna, till de hypersnabba och knivutrustade Elittrupperna. Ingen kan vara oberörd av motståndet i detta spel.

Jag har hört folk som klagat på att storyn i Killzone 2 skulle vara tunn, något som jag inte håller med om. Visst, detta är inget Metal Gear Solid när det kommer till handling, men jag tycker att handlingen på ett bra sätt bygger upp en häftig domedagsstämning, och återknyter på ett snyggt sätt till de tidigare spelen. Handlingen gör tillräckligt för att jag ska bry mig om hur det ska sluta, och innehåller några scener som verkligen tillför till massor till att spela på den aningen mer känslosamma strängen i spelet. Jag ser gärna att Guerilla utvecklar ännu mer i en eventuell uppföljare.

I kampanjen så fungerar kontrollen kanon, och förmedlar framgångsrikt känslan av att vara en stor tung, arg och pansarförsedd karl, snarare än en lättpackad militär i exempelvis Modern Warfare-spelen. Med det sagt så är inte kontrollen problemfri, och inte lika responsiv som i vissa av konkurrenterna i genren. Något som inte är allvarligt, men blir mer uppenbart i multiplayern. Även denna del är oerhört välgjord, där man går upp nivåer genom ihärdigt spelande, vilket låser upp flera klasser att spela som, samt förmågor att använda till att skrapa ihop poäng. Jag fann mig oerhört snabbt fast i denna del, och har till dags dato spelat mer än 60 timmar online, och lär inte sluta heller. Kontrollen blir här ett större problem, och det har funnits tillfällen då jag misslyckats att knäppa en fiende och känt att det berott på att kontrollen inte riktigt räcker till. Onlineläget lyckas inte peta ner den i Dices Battlefield: Bad Company, men att vara nära är ju minst sagt smickrande även det.

Jag hoppades på ett mästerverk i Guerillas tvåa, och detta har de lyckats med. Killzone 2 är exakt allt som första spelet borde ha varit, och mycket mer dessutom. Guerilla har gjort en av de bästa uppföljarna i någonsin, där man tagit allt som var bra i första spelet, förbättrat varje enskild del tusenfaldigt. Aningen mer precis kontroll, tillsammans med en gnutta mer fokus på miljövariation och handling, så hade detta varit en given tia. Men det ska du inte bry dig i, för detta är den bästa du kan köpa inom FPS genren. Äger du en Playstation 3 så måste du helt enkelt äga detta spel. Och har du inte Sonys svarta tungviktare, så är detta helt enkelt en sjukt stark anledning för att skaffa en. Själv bugar och bockar jag för 2009 års mest underhållande spel, och får härliga rysningar vid tanken på Killzone 3.