Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock 2

Skrivet av: zwqase   2010-02-27

Ettan står redan stadigt. Historien känns avslutad. Rapture är utforskat, men likväl ska man tillbaka. Tillbaka ner under vattenytan. Åtta år senare är det dags att dyka igen för att ta reda på vad 2K har haft för sig där nere.

När jag för nu dryga året sedan lyckades klara mig ut ur Rapture levande, men omskakad var det med nyvunnen kärlek. Hela jag glänste av glädje och den, till en början, sjukt läskiga staden Rapture visade sig vara en av de bästa städerna någonsin. Med sin underbara atmosfär blev staden mer eller mindre som ett andra hem för mig.

Därmed var det med en sjuklig glädje som jag återvände tillbaka ner under vattenytan för att få se lite andra delar av den bortglömda staden. Staden som jag i teorin lämnade för åtta år sedan har nu, 1968, hunnit växa igen rejält. Det märker jag redan från start. Skönheten som då höll på att brista har nu blivit täckt av underhavsväxter och annat. Spelet inleder med en sekvens från tidigare glansdagar. Mina handlingar får ett syfte från start och istället för den försiktiga start ettan hade så slungas man här snabbt och skoningslöst in i ett trauma där man tvingas handskas med saker och ting direkt.

Du spelar som en storpappa. Bepansrad med dykardräkt av gediget stål är du en av de allra första modellerna. Delta, som till skillnad från de senare modellerna har förmågan att tänka för sig själv, färdigheten att använda plasmider samt är bunden till en specifik little sister. Ettans antagonist har bytts ut mot en kvinna vid namn Sofia Lamb och det är henne man strävar efter att finna eftersom hon håller ens specifika little sister fången.

Som sagt så är reglerna tydligare den här gången. I ettan flöt handlingen på som ett mysterium och faktan byggdes på allt eftersom. I Bioshock 2 får du de grova dragen ritade från start. Ett drag som jag både gillar och ogillar.

Jag gillar det eftersom det ger variation jämfört med föregångaren och handlingen tar inte samma svängar nu som då. Det är mer tydligt vad som komma skall, men jag saknar dock de där stora svängarna från ettan. I tvåan finns visserligen några svängar, men inte riktigt lika massiva. Vilket jag tycker är oerhört synd. En del av charmen med ettan var just mystiken och det faktum att man staplade sig fram och ständigt letade svar i ljuddagböcker och annat. I tvåan är det upplyst från start och vägen dit är den stora frågan.

Därmed är det inte sagt att handlingen är dålig. Långt ifrån. Bioshock 2 klår många, många spel därute med sina moraliska dilemman och sina starka karaktärer. Karaktärerna är dock inte riktigt lika färgstarka som i ettan. Steinman, Cohen, Atlas, Ryan, Fontaine. Kontrasterna var stora och de medverkande var riktigt intressanta att följa. I tvåan kännas karaktärerna mer gråa, mer medel, mer... normala på något sätt. Ganska platta.

Dock ska det sägas att där Ryan stod för ett individualistiskt samhälle så står Lamb för ett samhälle som en enda stor familj. De står rakt emot varandra alltså, och gjorde så redan innan ettan, vilket framgår väldigt tydligt i flera ljuddagböcker. Men, tyvärr så framförs inte åsikterna på samma slagkraftiga sätt som i ettan, där man ju inleder med att ställa åsikterna klara. Man mojsar gärna in åsikterna bland en massa meningar och förutom det rent allmänna så sätter sig inte mycket alls.

Därför är det något jag minns så är det dialogerna från föregångaren. Vissa ljuddagböcker minns jag mer eller mindre utantill och inte minst Ryans inledning biter sig fast alldeles stenhårt. Och det är faktiskt samma man som gör starkast intryck även den här gången. Via ljuddagböcker och annat kan man, precis som i ettan, höra hur han resonerar kring fienderna och deras livssyn.

Tråkigt nog så hjälper inte Andrew Ryan upp tvåans ljuddagböcker på samma nivå som ettans. I ettan var det lättare att hänga med i de olika små handlingarna vid sidan av ens egen väg. I tvåan känns det många gånger mer som att man bara tryckt in en hel del för att folk gillade dem. Visst finns här välredigerade ljuddagböcker, men många av dem hänger man inte med i eftersom det finns så många olika. Förutom huvudkaraktärerna är det dock en man vid namn Mark Meltzer som är intressantast att följa, inte minst om man hängt med i historien kring "There's something in the sea".

Vad gäller de moraliska valen så har man den här gången lyckats betydligt bättre än i ettan. I ettan så hade jag svårt för att känna något för de där "oskyldiga" som jag tog hand om, på ett eller annat vis. De kändes inte riktigt verkliga, de små systrarna kändes mer som något eget än som små flickor. I tvåan dock. Räddar jag en av dem så talar de med glädje i rösten och säger att jag är världens bästa pappa. Bandet är helt annorlunda. Jag blir ärligt talat varm inombords och jag kan verkligen känna med dem den här gången. Dock så skulle man fortfarande kunna jobba på att få de mer ondskefulla valen att kännas just mer ondskefulla. Kanske inte ordna så att man fick se just själva styckandet av småflickor, men kanske exempelvis få de små att försöka fly när man väl gjort sitt onda val. Nu står de bara still och ser förskräckta ut om man avlivat någon av dem tidigare.

Men som sagt, räddar man dem så är det helt annorlunda och där ser jag faktiskt inte hur man skulle kunna göra det bättre. Möjligen då att man skulle kunna variera det som sker därpå. Därför, till skillnad ifrån ettan där du bara viftade lite och så var hon räddad, så måste du anstränga dig lite mer den här gången. Du adopterar henne, sätter henne på din axel och ber henne att leda dig till lite smaskig Adam.

Adam ligger dock inte bara och skräpar på marken utan befinner sig inuti änglarna och det är därmed din uppgift att skydda din lilla tjej från anstormande splicers. Ett ganska så panikartat moment där du med fördel bör ladda upp med diverse fällor runt omkring dig innan du sätter ner din flicka för att låta henne påbörja samlandet. Varje flicka har ork nog för två samlingar, men du måste därmed inte utföra båda två, utan du kan ta med henne till närmaste ventil, eller helt enkelt stjäla all Adam som hon råkar ha på sig för stunden.

Även om samlandet blir ganska segt efter ett tag så bidrar det ändå till valet på ett positivt sätt eftersom det innebär att det onda valet är det klart lättaste och det går definitivt snabbast. Något som skulle kunna härledas till vår förhållandevis stillsamma vardag där det oftast är de bra grejerna man tvingas kämpa för. Och som sagt så blir man mer motiverad och inser mer denna gång att det goda valet faktiskt verkligen är det goda och inte bara något annat än ont.

Men för att överhuvudtaget kunna komma åt dessa små så måste naturligtvis något större besegras och inte helt oväntat är det de stora papporna som står för det även denna gång. Inget konstigt egentligen, inget nytt där egentligen bortsett från en ny sort. Den stora nyheten är det dock få som missat. Big Sister. Storasyster. En Big Daddy i kvinnlig form. Smidig som få och med betydligt mer Adam än sina manliga motsvarigheter så är plasmider ett huvudsakligt vapen.

Det faktum att de är oerhört smidiga och att man många gånger bara hör skriken långt borta utan att veta vartifrån gör Big Sister till en smått läskig nyhet nu såhär när Big Daddy börjat tappa i skräcklängd. Dock så måste jag säga att det känns lite som att man tryckt in dessa bara för att lägga till något nytt, utan att på allvar tillföra något. Visst, Big Sister har en del med handlingen att göra trotsallt, men jag tycker ändå att man nu börjar fylla kvoten för antalet stora fiender ganska så rejält. Väljer man då dessutom att rädda de små så finns risken att du tvingas möta en Big Daddy, två hoper med anstormande splicers och en Big Sister. Det tar tid, det drar ammonution, det drar med stor sannolikhet pengar, det drar liv och framförallt så är det helt valfritt eftersom man kan välja att bara skita i de små systrarna. Något som man ju inte vill eftersom man vill åt Adam. Därmed tycker jag ändå att 2K hade kunnat lösa detta på ett bättre sätt, inte gjort denna ordning så... förutsägbar som den ju ändå blir mot slutet.

När man därtill slänger in storväxta splicers kallade "Brute Splicers" samt fristående Big Daddys utan småsystrar som satsar stor kraft på rusningsattacker, ja då känner jag bara att man måste lugna ner sig. Det blir för mycket. Visst, de jag nyss nämnde är troligen de mest skräckinjagande fienderna i hela spelet eftersom de kommer med sådan fart från ingenstans, men ändå så har man tagit ett steg för mycket över gränsen i och med detta. Redan i första spelet kändes det att det var kanske aningens för mycket action, men i tvåan verifieras dessa tankar. Tyvärr.

Jag vill se mer mörker, mer smygande, lugnare tempo. Istället är tvåan mer upplyst, och innehåller ett högre tempo än vad som bjöds i ettan. Nu ska det dock sägas att tillsammans med all action följer också ett uppfräschat stridssystem där du nu kan hantera både plasmider och vapen samtidigt, utan att (som i ettan) tvingas byta sinsemellan, vilket ju är mer logiskt, Det fungerar riktigt bra, även om det ärligt talat inte var något som störde mig i ettan. Jag gillar dock att man valt att göra så och jag gillar även att plasmiderna uppgraderas bättre. Det tillkommer förmågor så som att man kan binda dem samman till smartare fällor, man kan ladda upp dem och en del annat vilket ger mer variation i stridssekvenserna, men nej, jag hade faktiskt hellre smugit mer i mörkret med en ljuspunkt skapad av min lilla lampa.

Därför blir jag överlycklig de stunder då detta sker. För det gör det. Tempot skruvas ner. Jag smyger. Splicers överraskar mig. Jag svänger runt. Vrålar. Trycker bly in i den redan livlösa kroppen. Där är Bioshock 2 helt fruktansvärt bra, rent av bäst. Men det händer allt för sällan.

Men samtidigt som några... inte dåliga skulle jag inte vilja säga, men mindre bra sidor ifrån ettan hängt med så har ju även några bra följt med också. Ljuddagböckerna har jag redan nämnt, men även musiken håller såklart i. Dock så håller inte heller den samma klass som i ettan. Det känns lite som att man spelade allt på ett kort i ettan och därmed lämnade det något sämre kvar till tvåan. Men visst finns här pärlor. Och att stämningen i musiken ändras ju närmare slutet man kommer är ju precis så det ska vara, även om musiken i sig spelades in långt innan Bioshock 2 ens var en idé. Jag saknar ändå musiken när man ränner runt i Rapture. Ettan hade flera grammofonspelare utplacerade lite varstans, i tvåan syns de mer sällan. Istället har man där mer spelmusik, egenkomponerad, vilket såklart fungerar, men det ger inte känslan av att vara naturlig på samma sätt.

Tyvärr råder en "taget från ettan, men något sämre"-känsla över hela Bioshock 2, i alla fall på flera håll och så även vad gäller grafiken. Eller tja, i alla fall designen därför grafiken rent tekniskt sett är något vassare än i ettan. Man har slipat något, även om man behållit samma stil och samma svettiga yta som Unreal-motorn är känd för. Tråkigt nog lider Bioshock 2 av ett ganska välkänt problem, nämligen sega texturer som uppdateras långsamt och man kan därmed bli smått förskräckt över kvalitén en kort sekund.

Designmässigt så... alltså, detta är svårt därför Bioshock 2, helt självstående är riktigt, riktigt bra designat. Man har lyckats på många punkter och det finns väldigt mycket att beundra. Jämfört med ettan... där måste ändå Bioshock 2 lägga sig. Detta beror dels på att spelet är alldeles för upplyst och släpper greppet om skräckkänslan ytterligger något jämfört med ettan, men det beror även på att tvåan innehåller flera oerhört öppna ytor och det är flera gången riktigt högt till tak. Jag tycker personligen att Bioshock 2 skulle må väldigt bra av smala gångar, trånga och mörka. Sen är det klart att öppna ytor behövs när det kommer till att slåss mot bossar exempelvis, men det hindrar ju knappast de trånga korridorerna från att existera. Eller ja, tydligen. Till viss del i alla fall för dessa korridorer skymtas ändå på några få ställen.

Sen tycker jag även att Bioshock 2 ser lite väl likt ut rakt igenom. Ettan innehöll karaktäriserade avdelningar där varje ställa bjöd på något nytt. Tvåan är något mer detsamma. Ganska grått faktiskt, och trist, jämfört med ettan då. Jag hade gärna sett mer av undervattenspromenaderna där man ju bjuder på en del omväxling till skillnad från torra... land? Istället är detta enbart korta inslag där man egentligen inte gör annat än tar sig från en punkt till en annan. Det saktar ner tempot förstås, men jag hade gärna spenderat mer tid därute nu när jag ändå ränner runt i en dykardräkt.

Men jag är ändå glad över att 2K verkligen försöker. Inte bara försöker föresten, de lyckas riktigt bra. Man har valt att behålla kontrollen mer eller mindre som den var vilket fungerar fint, även om jag ogillar den onödigt krångliga vägen man nu måste ta för att fylla på eve. Det är lätt att begripa och det är lätt att bara kasta sig in i det och plocka en splicer eller två.

Det roliga tar dock inte slut där. Du kan dessutom fara tillbaka i tiden till precis innan det första Bioshock och ställa upp som testperson för diverse plasmider och slåss i kriget mellan Atlas och Ryan.

Vad gäller det här nya multiplayer-läget så är det helt okej. Man har tryckt in ett antal vapen samt ett antal plasmider där flera av dem båda känns igen från det första spelet. Hela systemet bygger på ungefär samma sak som Modern Warfare-serien. Du samlar poäng (Adam i det här fallet) för att gå upp i nivåer och därmed förtjäna några härliga bonusar eller låsa upp nya vapen, plasmider och annat skoj. Och precis som i Modern Warfare kan du även klara av vissa specifika uppgifter för att skaffa fler poäng snabbare.

Detta flyter dock inte på smärtfritt. Tråkigt nog långt ifrån. Till att börja med så samlar du på dig uppgraderingar genom att helt enkelt gå upp i nivåer, vilket innebär att du kan använda exakt samma vapen och plasmider rakt igenom och ändå få allt av värde. Sen så tycker jag allt att man satt lite väl höga trösklar mellan varje nivå. Visserligen eftersom man vill dryga ut på det trots sina 40 nivåer, men det leder samtidigt till att det känns som att man står och stampar på ett och samma ställe. Till skillnad då från Modern Warfare där du kommer upp dig betydligt fortare vilket gör att man blir mer peppad på att lira vidare.

De två stora problemen är dock, för det första, att spelet fryslaggar något fruktansvärt ofta. Oerhört många gånger slutar heta eldstrider i att bilden fryser för en sekund och rätt som det är så har man tappat bort motståndaren eller så blir man beskjuten av någon helt annan. Eller så blir man överkörd av en storpappa. Det andra stora problemet är att Bioshock i sig inte är speciellt roligt om man enbart ser till själva skjutningen. Vapnen känns tomma och fienderna dör inte alltid lika lätt som man kanske skulle vilja. Ett skott i huvudet är inte detsamma som en död splicer och att sikta längs med vapnet fungerar verkligen inte alls. Siktet överhuvudtaget fungerar inte riktigt då det är, som vi är vana vid, stelt och förändras inte varesig du sitter still i ett hörn eller far runt som en galning för att undvika en anstormande hord av ilskan bin. Sen att man får mer eller mindre samtliga vapen väldigt tidigt innebär att hela lag kan ränna runt med vapen som är extremt jobbiga i grupp. Granatkastaren är ett exempel på detta. Jag hade gärna sett att man drygat ut på det något mer där och gjort vissa vapen mer exlusiva istället för de olika uppgraderingarna.

Med det sagt så finns det dock fortfarande en del kul att kolla in här. Capture the Flag heter numera Capture the Little Sister vilket inte är något annat än vad det låter som. Att lira som Big Daddy är helskoj, även om det är den tråkigaste av dem som man kontrollerar. Användandet av plasmider fungerar för det mesta väldigt smidigt och det är något man helt klart bör använda sig av. Så trots allt så finns här ett antal timmar att fördriva, eller dagar om man planerar att klättra en bit i rankerna. Sen att de banor som finns är inspirerade av nivåerna från ettan och att man även känner igen ifrån ettan vissa stunder är ju riktigt roligt.

Så Bioshock 2 är sämre än föregångaren? Ja, det kan man ganska lätt slå fast tycker jag allt. 2K har utvecklat en hel del nytt, men på en del plan lett serien i en något sämre riktning. Det är för ljust, det är för stort. Dialogerna är något sämre, musiken likaså. Designen kan man även lägga till där och vips så låter det som ett riktigt skräpspel. Nej. Man måste komma ihåg att man hela tiden jämför med Bioshock. Ettan. Ett mästerverk som enbart led av ett något haltande slut (vilket tvåan inte gör). Bioshock 2 kommer dock inte upp till samma höjder, med eller utan ettan, men det når riktigt högt i alla fall.

På frågan ifall Bioshock 2 känns onödigt så känner jag såhär att rent handlingsmässigt så ja, det tillför egentligen inget, utan bygger bara på. Rent spelmässigt så är det dock riktigt roligt att återse Rapture, men ur ett annat perspektiv. Bioshock 2 är dock inte felfritt. Som sagt, jag vill ha mer mörker och mindre utrymme samt mer unika områden eller rent av något i närheten av Fort Frollic och Sander Cohen, men på det hela taget så är ändå detta ett fantastiskt bra spel som jag gärna återvänder till. Rapture, jag älskar dig!

Launch trailer

+
Snygg design, riktigt bra story, stundtals obegripligt mästerligt

-
Få nyheter, för ljust, något klent med variation, ytterst sällan en lugn stund

Betyg 9/10

[Testad version: Playstation 3]

¸.•*¨¨*•.¸ ¸.•*¨¨*•.¸Andra Åsikt¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸

Lundapojken

Jag är större, argare och sjukt mycket plåtigare än i det förra spelet. Bara det är väldigt, väldigt coolt. Sedan finns det en massa annat också. Raptures fantastiska atmosfär har verkligen inte sjunkit till botten (no pun intended), utan jag finner mig fortfarande bli häpen över varenda liten artistisk detalj på hus och föremål 2K har klämt in i denna briljanta uppföljare. Att man faktiskt kan gå utomhus denna gången är bara lök på laxen, som man säger. Extremt dyr lök på extremt klassig lax, om jag får säga det själv. Min relation till de söta småflickorna har definitivt förbättrats, och den lilla trallande stämman man hör när man, som en snäll pappa, bär runt på de små liven är en rejäl källa till ren glädje, och "Good girls gather..." får mig alltid att smila med hela ansiktet.

Min nya, tunga vapenarsenal känns alltid tuff och pålitlig, men jag gillar inte att den känns så hämtad från förra spelet. Jag säger inte att man ska ändra vapen helt och hållet, men varför har jag samma vapen som sist, fast i annan form? Man får de till och med i samma ordning (nästan, om jag ska vara ärlig). Att spjuta något på en vägg, att skjuta elektriska hagelkorn i baken på Splicers och att borra vett och sans ur allt som rör sig är trots allt fantastiskt roligt (och blodigt), så jag kan egentligen inte klaga. Samma sak med plasmiderna: Inte mycket nytt, men nog är det kul utan bara fasen. Att uppgraderade plasmider fungerar annorlunda är dock en frisk fläkt, och att rusa runt och leka ilsken Pyro från Team Fortress iklädd massiva mängder plåt är en ren fröjd. Alltid.
Det är egentligen Bioshock 2:s melodi: "Vi kom inte på så mycket nytt, men nog fasen gjorde vi det gamla bättre." Och jag är nöjd. Jättenöjd. Alltid.

9/10

Medlemsrecensioner12
Samlat betyg: 8.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10