Final Fantasy XII

Square utför ett paradigmskifte

Det stora imperiet Archadia förbereder sig för krig mot sin ärkefiende Rozarria. Mellan dessa riken finns det lilla kungadömet Dalmasca som riskerar att bli skådeplats för sammandrabbningarna. Archadia erövrar snabbt Dalmasca och förvandlar den till en provins i sitt rike. Vaan, en 17-årig dalmascan i staden Rabanastre, är inte så nöjd över situationen och bestämmer sig för att utföra lite civil olydnad och stjäla tillbaks skatter från det ockuperade palatset i staden. Väl inne i palatset stöter han på luftpiraterna Balthier och den kaninörade amazonen Fran, vilka han av nöden blir tvingad att slå sig ihop med för att undkomma vakterna i palatset. Detta är början på ett samarbete som kommer att leda till planer på att frigöra Dalmasca och förhindra att ett storskaligt krig bryter ut i landet. Snart ansluter sig fler karaktärer till den lilla gruppen och blir som vanligt en blandad sammansättning.

Som vanligt i serien är det bara tre av karaktärerna som är aktiva och du kan när som helst välja vilka av de tre du vill använda i ditt utforskande och stridande. Stridssystemet har förbättrats avsevärt jämfört med de tio första delarna i serien. Istället för att bli instängd på en begränsad yta tillsammans med dina fiender så syns de hela tiden i den 3D-värld du befinner dig i och du kan ta omvägar för att undvika konfrontationer eller attackera dem när de inte är beredda eller helt enkelt lägga benen på ryggen och fly ifall motståndet är dig övermäktigt. Fortfarande så styrs ditt agerande av den tid det tar att utföra attacker och man har en tidsstapel som visas. Du kan när som helst pausa striderna och bestämma vilket agerande som är lämpligt för närvarande. Även om du kan bestämma agerandet för alla de tre karaktärer som är aktiva så är det en som är ledare och den du fysiskt styr runt i världen med. De två andra följer helt enkelt efter. Man kan med det implementerade gambit-systemet sätta upp enkla riktlinjer hur karaktärerna ska agera ifall de ska attackera den närmsta fienden, den som ledaren attackerar, kasta trollformler beroende på olika parametrar och mycket annat. Även om detta ger dig möjligheter att anpassa karaktärernas roll i striderna så är systemet lite för simpelt och fungerar mest när man slåss mot kanonmaten, men vid lite större motstånd blir det ett krav att detaljstyra varje handling för att man ska överleva.

För varje mördat monster så får man erfarenhetspoäng och licenspoäng och som vanligt går man upp i nivå efter ett bestämt antal erfarenhetspoäng och blir då starkare. Licenspoängen använder man för att låsa upp egenskaper hos karaktärerna som olika trollformler, vapen och tekniker. Man kan således inte ta upp och använda alla olika yxor, spjut och skjutvapen man hittar utan måste först spendera licenspoäng för att låsa upp just den yxan eller den rustningsdelen. Detta system är ganska drygt och det hade kunnat gå att hitta på en roligare lösning för att bygga upp sina hjältar. Varje figur kan även låsa upp specialrörelser med licenspoängen som är tänkt att fungera som kraftigare attacker vid behov. Tyvärr är även denna del dåligt genomtänkt då man först måste ha fulla magipoäng vilka fullständigt konsumeras vid användandet och dessutom så gör dessa attacker marginellt mer eller även mindre skada än de vapen man använder så de är inte till någon nytta. Man kan även finna och binda olika varelser, kallade espers, och sedan framkalla dem vid behov som hjälper till i striderna under en kortare tid.

Ju längre man kommer i spelet desto tuffare bli monstren och om man skulle försöka att gå så snabbt man kunde till nästa scen man är tänkt att gå till så kommer man inte att vara tillräcklig stark själv för att klara av det. Man blir därför tvungen att plöja igenom horder med fiender bara för att bygga upp sina karaktärer tillräckligt för att ha en chans senare. Detta blir rätt enformigt och tjatigt efter en kort stund, speciellt som varken striderna eller traskandet genom banorna är speciellt roliga. Detta höjer förvisso speltiden men drar samtidigt ner spelvärdet en hel del. Monsterhorderna är ganska tunna så man får sällan användning av de trollformler som påverkar större grupper utan förlitar sig oftast på de fysiska vapnen och låter magin sköta helningen.

Som vanligt finns det en hel del sidoäventyr att ta sig till; allt från att leta upp och slå ihjäl speciella monster till att samla ihop saker till olika personer ute i världen. Som belöning får man pengar och ibland även mäktigare utrustning så ofta lönar det sig att ta ett snedsteg eller två ute i världen. Även om det finns vissa teleporteringskristaller utspridda över världen så är de väldigt få och man måste springa runt en hel del. Det hade varit trevligt om man hade kunnat köpa en Chocobo (en stor strutsliknande fågel) som man permanent kunnat använda som riddjur ute i vildmarken för att ta sig fram snabbare. Nu är man i stället tvungen att hyra dem vid vissa ställen och är dessutom tidsbegränsade. Eller också hade det varit trevlig att bara klicka på den stad man vill till på världskartan och sedan hamna där i stället för att ofta fysiskt ta sig dit.

Grafiken är i bästa Squarestil med fantastiskt pompösa renderade filmsekvenser och även tjusiga mellansekvenser i övriga spelets stil. Under spelets gång så lämnar grafiken väldigt lite att önska med snygga karaktärer, animationer, texturer och monster. Dock så är det sparsamt med ljussättningen och grottorna och övriga ställen känns ganska tomma och generiskt livlösa och i många fall även alldeles för långa. Dessutom känns det som om monsterfloran och faunan är lite väl sparsmakad med samma monsterfigur fast med olika namn och med lite annorlunda färger.

Ljudet består av den traditionella "Final Fantasy"-musiken i orkesterform och blir snabbt tjatig och med tanke på att äventyret är över 100 timmar långt så blir den till slut enerverande. Tack och lov slipper man i alla fall den sedvanliga trudelutten när man har vunnit en strid utan den sparas till efter speciella bossfighter. Röstskådespeleriet är av blandad kvalitet; luftpiraterna Balthier och hans kvinnliga kollega Fran är båda välcastade och fungerar väldigt bra i sina roller medan övriga karaktärer känns ganska stereotypa och slätstrukna och helt enkelt tråkiga.

Det som gäller för röstskådespeleriet gäller även karaktärerna i övrigt; det är bara luftpiraterna som känns genomtänkta och väldesignade, medan övriga har plockats fram ur mall 1A. Men så är också Balthier huvudrollsinnehavaren, vilket han själv även uttrycker sig i spelet och inte Vaan som man först blir förledd att tro. Vaan är du, en passiv bifigur, som fått möjlighet att vara med om ett fantastiskt äventyr som berör andra människor och tanken är nog att man ska kunna relatera till honom då gissningsvis Squares uppskattade ålder på spelarna för FFXII säkerligen ligger i närheten.

Historien är tyvärr ganska rättfram utan vare sig några tvära kast i handlingen eller överraskningar. Tyvärr är den inte speciellt episk eller ens intressant på något plan utan fungerar mest som en transportsträcka för monsterbankandet. Slutet kändes antiklimaktiskt och jag väntade mig att handlingen skulle ta fart och en ny vändning trots mina spelade 130 timmar, men i stället belönades jag med slutsekvenser och eftertexter.

Spelmekaniskt har Square Enix lyckats utveckla spelserien mot det bättre och spelsystemet är det bästa i serien hittills. De förhatliga slumpmässiga monstren som brukade dyka upp för varje steg man tog har blivit utbytt mot ett mycket bättre system och är troligen så bra som ett tidsbaserat actionsystem kan bli även om det blir rörigt ibland när det är många monster i bild. I spel som FF så är dock historien den centrala; om den inte är tillräckligt intressant så fallerar tyvärr resten av fasaden också och det känns lite som om det är fallet i den här delen. Dessutom blir spelet väldigt enformigt då det inte finns några delar som bryter av det monotona springandet och slaktandet. Trots det finns det något som fortfarande drar en till spelet även efter att man klarat ut det. Man vill hitta de där vapnen som man aldrig fick tag i under spelet, slå ihjäl de där utannonserade monstren och avslöja varenda bit på kartan man inte redan varit på och avslöja andra hemligheter. Square har lyckats att göra ett helt ok japanskt rollspel men skulle behöva polera mer på innehållet än att fokusera på ytan.

Kompatibilitet med PS3 (60G8): Spelet fungerar alldeles felfritt förutom att de förrenderade filmerna blir konstiga vid uppspelandet. Om det beror på PS3 eller att jag spelade på en HDTV ska vara osagt.

Grafik: 9
Ljud: 6
Spelbarhet: 6
Hållbarhet: 9