Svenska
MEDLEMSRECENSION

Grand Theft Auto IV

Prolog:

Det finns egentligen bara ett till spel i världen jag vill recensera. Jag har försökt och försökt, men har aldrig riktigt lagt manken till och har därför misslyckats med att knåpa ihop en text som håller. Jag vet att jag inte behöver ta det så jävla allvarligt, och att det bara är en recension. Men när jag väl sitter där finns det så mycket att säga, så många tankar att förmedla i textform att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det är jobbigt att ha många bollar i luften samtidigt, och när jag dessutom är nöjd och belåten med mina tre tidigare recensioner så skriker tävlingsinstinkten inom mig att jag ska försöka klå dom. Att smeta ihop en text som överträffar allt annat jag skrivit på sidan. En dum tanke av mig, förstås. Men tyvärr så gör det arbetet svårare för mig, och det här har blivit lite av ett evighetsprojekt för mig. Men jag vill få det gjort. Jag vill recensera den här generationens bästa spel, och ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat.

På gamla dagar spelade jag mycket GTA till Playstation med en vän. Det var det första spelet i serien, och vi tyckte att vi var tuffast i Sverige som fick spela det. Det blev många sena kvällar, men förvånansvärt nog rörde jag knappt spelkontrollen. Jag överlät spelandet till min vän som var betydligt bättre än mig, och jag har dessutom alltid gillat att bara vara en åskådare. Kontrollen var väl inte heller någonting att hurra för. Jag tyckte att den var för komplicerad och jobbig, förstod inte riktigt poängen med att lära mig en kontroll när någon annan kan göra det mycket bättre. Vår favoritsyssla var att samla ihop massa bilar i en hög, och sedan spränga dem i luften med hjälp av handgranater och andra explosiva tillhyggen vi fyllt kappsäcken med. Sen fuskade vi fram en pansarvagn, och slakten kunde börja på allvar. Vi gjorde oss samtidigt odödliga så att någonting så fjantigt som "PoliZen^" inte kunde röra oss.

Det var väldigt många härliga minnen som jag hade i åtanke när GTA IV utannonserades. Jag hade spelat lite San Andreas och Vice City, och jag gillade det jag såg under mina spelsessioner med föregångarna. När jag fick veta att Rockstar hade valt att fokusera mer på Story och berättande var jag en av de få som inte färgade luggen svart och plockade fram rakbladen. Som jag nämnt tidigare har jag alltid haft svårt för att många bollar i luften samtidigt, och blotta tanken på en ännu större spelvärld än den i San Andreas gör mig fortfarande lite orolig när det väl kommer på tal. Det är ju lätt hänt att spelkvalitén blir lidande om utvecklaren satsar för mycket på meningslös frihet som bara är där för sakens skull och inte fyller någon direkt funktion. Tur då att Rockstar begränsade världen perfekt i GTA IV, och att jag tillbringat många timmar i spelet med att bara njuta av mitt eget privata universum i Liberty City. För det är det GTA IV handlar om. En människas vision om ett liv utan våld i ett möjligheternas land, där man är fri att få ut det man vill av livet.


Recension: Grand Theft Auto IV

Nikolai Bellic är en människa som har varit med om en hel del. Han hade slagits i ogästvänlig terräng för ett syfte han aldrig förstod, han hade sett män som han betraktade som sina bröder sprängas i bitar och fått deras blodiga köttslamsor över sig. Han hade likt ett djur flera gånger överlevt i fiendeland, och hade dödat, lemlästat och gjort saker han aldrig skulle få bort från näthinnan. Han hade överlevt helvetet, men hamnade på nytt i skärselden där han hade fått utföra andra människors smutsarbete. Niko såg aldrig några riktiga framtidsutsikter i den onda cirkel han befann sig i, men drömmen om att få börja om på nytt i möjligheternas land fanns alltid där. Ett liv utan lidande och död tillsammans med sin kusin Roman, som sedan flera år tillbaka emigrerat till Amerika och funnit lyckan, åtminstone var det det han hade beskrivit i sina brev hem. Niko hade dessutom fått problem med en av sina överordnade, vilket gjorde det helt omöjligt för honom att stanna i Europa. Det enda målet Niko hade i sikte var att en gång för alla få frid, och sluta den cirkel som påbörjades redan i kriget..

Om jag måste berömma Rockstar för någonting så är det deras förmåga att berätta en historia, utan att göra den varken för snäll eller mörk. Storyn i GTA IV är tveklöst någonting av det bästa jag någonsin har haft nöjet att sätta tänderna i, och det kombinerat med fantastiska filmsekvenser och dialoger som för handlingen framåt, trovärdiga karaktärer och röstskådespelare som är helt perfekta i sina roller. Handlingen är precis lagom överdriven, och det finns humor ( betydligt mer än vad jag först trodde) men även ett allvar som hela tiden befinner sig i bakgrunden. Niko Bellic är ingen god människa, eller var i alla fall inte en god människa. Han gjorde det som krävdes för att överleva, och dessa kunskaper kommer väl till pass i en stad som Liberty City, den stad där Roman valt att bosätta sig i.

Niko kommer till Liberty City med ett rostigt gammalt lastfartyg, och möts av inte bara en, utan två överraskningar under den första halvtimmen i Liberty City.
Roman är inte rik, badar inte i pengar och har inte ens en bil värd att kallas för fetåkare. Istället visas man in i en smutsig lägenhet vars enda invånare tycks ha varit kackerlackor de senaste tio åren. Roman själv driver en liten taxifirma och kämpar för att klara av de enklaste vardagsbestyr, vilket inte är det lättaste då han är upp till öronen skuldsatt och då och då får besök av en eller flera återkravsgorillor. Niko har inget annat väl än att hjälpa Roman, och tvingas slå sig in på vägen han för så länge sedan övergav.

Liberty City är en fantastisk spelvärld, för att inte tala om vilken sjukt cool stad det är. Folk går från hemmet till arbetet, domedagsprofeter ställer sig utanför mitt fönster och skriker åt mig att undergången är nära, poliser lackar på folk som missköter sig i trafiken. Det händer nästan hela tiden någonting, vilket gör det svårt att släppa stadslivet i första taget. Jag har ingen aning om hur många timmar jag tillbringat i Liberty City, men jag är helt övertygad om att det bara kommer bli ännu fler med tiden. Stjäl en polisbil och se vem som är dagens offer, gå in på internet och dejta någon stackare, peppra duvor eller utför stunt med ditt fordon. Listan på saker du kan göra kan hålla på i evigheter, och allt fyller dessutom en funktion. Att bowla är helt vansinnigt kul, likaså att spela biljard (särskilt för mig som länge önskat mig ett biljardbord i hemmet). Sen så kan man självklart göra det som alltid har varit aktuellt sedan det första spelet, dvs att löpa amok med vapen och döda precis allt. När jag skjuter en bilist genom rutan stänker det blod över hela glaset, och det är inte helt ovanligt att personen i bilen backar in i någon vattenkompost (om det nu finns en sådan på mordplatsen förstås).

Spelstrukturen går till på precis samma sätt som i de tidigare spelen, dvs att du befinner dig i en stor stad som du kan utforska fritt. Handlingen förs framåt genom att du åtar dig uppdrag du får i olika delar av staden. Du får se en filmsekvens som på något vänster för berättelsen framåt och ett uppdrag som du ska genomföra. Det kan röra sig om att rädda din hjälplösa kusin från ett gäng albaner eller göra livet surt för någon polack som inte sköter bokföringen tillräckligt bra för att dina överordnade ska vara nöjda. Senare i spelet får du dock ta dig an betydligt grövre uppgifter som att till exempel råna en bank, smuggla diamanter (med hjälp av en sopbil) och kidnappa folk. Du kommer även att ställas inför flera beslut där du som spelare tvingas välja hur du ska tackla situationen.

Spelkontrollen är betydligt bättre än i de tidigare spelen. Jag trivdes aldrig med den styltiga och jobbiga kontrollen i San Andreas, och även om fordonen gick helt okej att köra så är det ingenting jämfört med spelkontrollen i fyran. Bilfysiken har gjorts om helt och hållet, och nu ligger tyngdkraften på precis rätt plats när man sladdar runt ett hörn. Jag bränner däck mot asfalten och det ser helt galet bra ut. Många klagar på att det är svårt att köra bil. Jag säger det motsatta. Få spel levererar en sådan tacksam känsla man får av köra bil i GTA IV. Att styra Niko fungerar nästan perfekt. Han rör sig trovärdigt och far fram i sätet om man skulle råka bromsa för hårt. I filmsekvenserna rör han sig på det sättet man förväntar sig att en människa ska göra om han eller hon samtalar med en gangsterboss, och därför blir det extra imponerande när det ändå bara är en spelkaraktär som vandrar runt på skärmen. I striderna fungerar kontrollen lite som i Gears of War, dvs att du tar skydd bakom bråte och hinder för att kika fram och avlossa några skott. Skillnaden är den att i Gears of War är det smutsigt, coolt och överdrivet. I GTA IV fick jag en känsla av realism. Niko gör inte en kullerbytta och glider fram som på skridskor i en strid. Han kastar sig ner på knä och glider in på samma sätt som han lärde sig i kriget. Det påminner en ständigt om vilken mördarmaskin Niko faktiskt är, och det känns därför inte överdrivet när Niko skjuter ihjäl femtio ryssar som knappt vet vad som är bak och fram på en kulspruta. Han har utbildningen, det har inte dom. I ett av spelets starkare skeden blir man tvungen att inta en gammal fabrik och döda allt i sin väg. Niko skriker fraser som "Ahh! Motherfuckers!!" och "I' rip your fucking heart out" samtidigt som han kämpar sig fram för att rädda en person som står honom nära. Ingenting annat betyder något. Vi det här uppdraget förlorade jag flera gånger, och hur frustrerande det än är att dö så fortsatte jag att spela. En av spelets starkare upplevelser, helt klart. Det enda egentliga minuset med kontrollen är att kameran ibland (i trånga utrymmen) inte riktigt hänger med och sikten blir halvdan. Jag upplevde det även som att autosiktet ibland inte riktigt vill lämna personen det redan befinner sig på. Siktet följer gärna den döda kroppen ner på marken, och hans kompis bredvid hinner peppra lite extra innan jag tar itu med honom. Det har även hänt att siktet låser fast sig på civila om man ska överraska några höjdare i ett bakhåll. Jag låser fast och skjuter, men inte på det tilltänkta offret utan en förbipasserande, snart död farbror. Små detaljer som kan vara irriterande, särskilt när det kostar en livet.

En nyhet som man fick lite försmak på i San Andreas är mobiltelefonen. Du får den i början av spelet, och den är din nyckeln till överlevnad i staden. Dina uppdragsgivare kan nå dig när de vill, och du kan själv ta med din kusin och vänner på biljard, bowling, show eller bara gå och dricka som om morgondagen inte fanns. Systemet fungerar riktigt bra och är både enkelt och roligt att använda. Det kan dock bli lite irriterande när man befinner sig mitt inne i en biljakt där man själv är den jagade, och mobilen helt plötsligt ringer och Roman vill ta med dig till en stripklubb. Om man tackar nej (vilket jag befarar att även du gör i en liknande situation) så blir Roman något mindre förtjust i dig än vad han var innan, och hans respekt för dig sjunker.
Men bortsett från dessa minimala irritationsmoment så är mobiltelefonen helgrym.

Ljudet är även det helt briljant. Som jag nämnde tidigare så är röstskådespelarna helt briljanta. Jag kan inte föreställa mig en annan röst än den Niko har. Aldrig.
Vapnen låter dunderskönt. Pistolen har precis rätt känsla, shotgun trycker till rejält och AK47 och övriga automatvapen låter även de mycket bra.
Duvor som huttrar i regnet, explosioner från bilar och ljudet av krossat glas avlöser varandra, och det går inte att få nog av det.
Spelets radiokanaler är även de underhållande och bra. Liberty Rock Radio har alltid någonting som går att lyssna på, eller vad sägs om The Smashing Pumpkins, The Who, Queen och David Bowie? WKTT är en radiokanal som glorifierar USA och har gett mig ett gott skratt med jämna mellanrum. Samhällsatiren lyser igenom, och det är skönt att se hur Rockstar driver med USA och dess politik. Vladivostok FM innehåller massor av godis som jag verkligen inte skulle lyssna på utanför spelet, men det passar väl in i spelets atmosfär. Ruslanas Wild Dances som vann Eurovision Song Contest 2004 gör ett inhopp i kanalen, och Ruslana fungerar även som radiopratare. För oss som söker lite hårdare musik finns LCHC, men tyvärr så är det bara jobbig Hardcore och bröt. I de båda expansionerna fick man ju Bathory, Sepultura och Kreator. Drygt av Rockstar att inte lägga in det i GTA IV's redan fantastiska soundtrack. Men, men. Man måste ju spara någonting av det goda. En av mina favoritkanaler är helt klart The Journey. Psykadeliska melodislingor som tagna från himlariket. Oerhört tillfredställande och smälter perfekt in i spelets atmosfär. Det är så mysigt att bara det lilla avgör en del av helheten.

Karaktärerna är även de briljanta. Niko Bellic är helt klart en av spelhistoriens bästa spelkaraktärer, och en lysande karaktär i ren allmänhet. Roman fungerar perfekt som Nikos gapige, lättsamma kusin. Irländaren Packie och hans bröder kom till USA och slog sin snabbt in på den smala vägen. Tillsammans med Packie och hans bröder får man som spelare utföra några av spelets roligaste uppdrag. Little Jacob, latinamerikan och svag för heroin och trånga vapenkammare. En trofast vän som står både Roman och Niko nära. Ändå kommer han inte i närheten av vänskapskretsens svarta får, Brucie Kibbutz. Hyperaktiv, alfahanne och kroppsbyggare. Han gillar snabba bilar och internet.

Tack vare röstskådespelarna och animationsarbetet blir karaktärerna mer eller mindre mänskliga. Vissa av dem sympatiserar du med, andra hatar du.
Vlad är en karaktär som tidigt introduceras i handlingen. Han lider av dåligt humör och låter det gå ut över bland annat Roman. En tragisk översittare som långsamt gräver sin egen grav. Hans chef, Mikhail Faustin är av precis samma skrot och korn. Blodtörstig och med kort stubin.
Tillslut så har vi en av spelets bästa karaktärer, som kvalar in bland de mest avskyvärda spelfigurerna jag någonsin har träffat på. Med risk för spoiler väljer jag att inte skriva hans namn, men jag är övertygad om att ni som har spelat spelet vet vem jag pratar om. Han manipulerar dig, vädjar till din goda sida, hugger dig tillslut i ryggen och tvingar dig och din kusin på flykt. Först vill man bara döda honom, men allt eftersom handlingen fortskrider händer det så mycket mer, vilket påverkar både Niko och dig. Efter ett tag i spelet ogillar du honom tillräckligt mycket, och när du som spelare tror att stormen lagt sig, då händer allting väldigt fort. Vad det än rör sig om så lovar jag att det får ditt hat att växa till det tredubbla. Fast det beror självklart på de moraliska valen och hur du har valt att fortsätta..

När jag för första gången såg en trailer på GTA IV såg det ut precis som jag hade föreställt mig. Urläcker design, men något föråldrad grafik. Jag hade redan vant mig vid att det är sådant Rockstar värdesätter framför teknisk briljans, och det såg absolut inte fult ut. Därför hade det räckt gott och väl som det men alla gillar vi väl överraskningar? Jag gör det i alla fall, och blev därför överlycklig när jag förstod hur stort och snyggt GTA IV faktiskt är. Det tekniska är mästerligt rakt igenom. Ljus och färgsättningen, effekter som blod och vatten och bilfysiken. Visst, det finns självklart tekniskt snyggare spel, men med tanke på hur stort spelet är och hur omvälvande atmosfären är så är det faktiskt svårt att inte utropa GTA IV som ett grafiskt mästerverk. När man stjäl en helikopter mitt på blanka dan, flyger så högt upp man kan och låter solen glänsa över havet ser det nästan fotorealistiskt ut..
Spelet är även helt vansinnigt träffsäkert designmässigt. Liberty City ska föreställa en kopia av New York, och Rockstar har verkligen lyckats att förmedla känslan av en storstad. Enorma industriområden, ghettokvarter och mysiga amerikanska förorter med villor man bara kan drömma om. Att minsta gränd i spelet känns genomarbetad är förstås även det ett enormt plus för stadsdesignen.
Liberty City har även riktigt trevliga väderväxlingar. Spöregn och åska är ljuvligt, och att se dimman glida in över de mörka gatorna när man befinner sig i hamnen är riktigt häftigt. Det påminner en om att allt inte bara är dag och natt, och det blir ett enda härligt klimax i den gangstermiljö du vistas i.

I ett spel med sådan stor fokus på Singleplayer som GTA IV blir det lätt att Multiplayer blir lidande, eller inte kommer med överhuvudtaget. Men hör och häpna, för första gången någonsin har GTA ett onlineläge, trots att det inte hade behövts. Att det dessutom är fasligt underhållande och skojigt får det att ploppa upp några extra pluslappar från maskinen. Du kan antingen springa omkring och skjuta andra spelare i olika delar av staden, tävla med snabba bilar eller hoppa in ett helt gäng i en bil och ställa till med jävulskap halvvägs till Broadway. Det är helt otroligt vad mycket GTA IV har att erbjuda.

Det var länge sedan jag blev såpass beroende av ett spel som jag blev av GTA IV. De sista tio timmarna innehåller något av det starkaste och mest spännande jag någonsin har varit med om i ett spel, och jag spelade som ett djur för att slutföra uppgiften. Det var helt omöjligt för mig att sluta spela. Jag ville vinna.
Spelets budskap är lojalitet, och det handlar väldigt mycket om makten att förändra folk och vad ett nytt liv i ett främmande land kan innebära. Ibland upphör GTA IV att existera och blir någonting viktigare än bara ett spel. Det säger en hel del om hur bra spelet faktiskt är och hur mycket jag fastnade för det.
När spelet väl var över kände jag många blandade känslor. Bland annat tillfredställelse, sorg och tomhet. Det var över, och trots ett alternativt slut (som jag självklart testade sedan) så kände jag att jag hade gjort det rätta valet från början. Rätt person hade dödats i slutet, och det var äntligen över.
Trots detta kunde jag inte sluta tänka på spelet, och det slog mig hur överlägset GTA IV faktiskt är.
Ett enastående mästerverk och spelet jag tveklöst spenderat mest timmar med under den här generationen. Jag har haft så underbart roligt med spelet, och trots att jag spelat igenom både The Lost and Damned och The Ballad of Gay Tony och gillat dom riktigt mycket så når dom ändå inte upp till den obeskrivbart höga nivå GTA IV satte. I horisonten väntar Red Ded Redemption och Mafia II. Blir de spelen bättre? Tveksamt.

Så, för er som ännu inte spelat Rockstars mästerliga höjdpunkt i serien som så länge har spottat moraltanterna i ansiktet, gjort hem och skola föreningar upprörda, revolutionerat och roat en hel spelvärld i över tio långa år, det är dags att slå till....

Det är dags att köpa Grand Theft Auto IV. Generationens bästa spel.

Medlemsrecensioner133
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10