Dead Space

Det här kändes som att spela en skräckfilm. Dead Space är precis vad Doom 3 borde varit. Den första halvan av spelet satt jag som på nålar och kände mig riktigt ensam och utebliven på det strandade gruvskeppet USG Ishimura någonstans ute i den oändliga rymden.

Det hjälper inte att man har relativt harmlösa okonventionella vapen till en början, ingenjör som man är, eller att fienderna måste skjutas sönder bit för bit och lemlösa kravlar mot en innan de stupar efter ytterligare ett skott i solar plexus. De är dessutom smarta och följer en genom banan via ventilationssystemen, vilket ledde till att jag efter ett tag började studera taket och väggar efter strategiska punkter för fienden att hoppa in.

Skräckkänslan förstärks av det fantastiska ljudet. Här har utvecklarna studerat skräckfilmer till förbannelse för att hitta rätt ambient sound och jag vill påstå att de lyckats med att skapa det bästa ljudet i ett spel som jag hittills spelat. När protagonisten Isaac Clarke närmar sig döden så harklar han, spottar blod, och kämpar för att ta vara på sina sista andetag där inne i masken, en funktion som alltid får mig att slösa en healthpack =).

Klassikers som en sorgsen tjej som sjunger "Twinkle twinkle little star" när man äntrar ett rum fullt av huvudbandagerade lik eller bäbisvisor när man träder in i ett laboratorium fullt av levande foster som flyter i behållare är inte bra för hjärtat. När fienden är nära stegras musiken och ett smattrande, abrupt och rafflande typiskt skräcksound når sitt crescendo. I övrigt blir ljudet dovare när man når vakuum, och Isaac andas tungt i masken när det är helt tyst.

Ja...tyst förutom möjligen något som rör sig i väggarna, gaser som sprutar ut, syradroppar som faller mot metallgolvet, organiska ådror som pulserar, kladdet från fotstegen när man trampar i samma organiska dynga, eller varför inte en kedja som rasslar alternativt någon som tappar något metalliskt från en hög höjd någonstans och skrämmer en halvt förlamad...allt som tyder på att man inte är ensam trots lugnet och isoleringen. Man är alltid vaksam på att en fiende kan dyka upp från ingenstans och slita hjärtat ur kroppen på en.

Vilket otvunget leder mig in på hur äckligt groteskt och blodigt spelet är. Utvecklarna sa att huvudtemat i spelet var att döda fienden genom att slita av lemmar. Well, de skojade inte. Utöver att man kan defilera necromorpherna så blir man själv slaktad på diverse olustiga och morbida sätt. Jag har säkerligen inte sett alla olika dödsanimationer, men en av de coolare är när man blir övertagen av en varelse som sliter huvudet av en och kopplar in sig själv där istället för att sedan zombielikt gå framåt utan syfte. I andra fall blir man helt avkapad alla lemmar i sekvenser som kan ta 20 sekunder om inte mer. Utvecklarna har studerat foton av riktiga kraschoffer för att få en så realistisk känsla av döda lik som möjligt när det gäller de avlidna människorna. Man kan också trampa och skjuta sönder kropparna i dess beståndsdelar (eller ja, tills bröstkorgen bara är kvar). Sen fann jag visst nöje i att spela fotboll med huvudena eller att telekinetiskt ta upp armar och fötter som jag kunde smeka/sparka/bitchslappa slagna monster med - speciellt de som hänger på väggarna. Kul terapi i rymdmörkret happy.gif

Storyn är väldigt bra, ganska typisk förstås, men nog så väl presenterad för att jag ska hänga med ordentligt när ljudfilerna spelas upp. All cred till röstskådespelarna som gör ett trovärdigt jobb, för det mesta. Jag hade dessutom inte räknat med storytwisten mot slutet så det var kul att kunna bli överraskad. Skräckstämningen fastslås direkt i inledningen när allt går fel och man från andra sidan glaset får se en del av sina skeppskamrater slitas i stycken. Efter det är det bara till att springa (jag hoppade till som f-n när han nästan kom in i hissen, som jag för övrigt tryckte frenetiskt på för att få komma in) och sedan är det upplagt för one man vs the entire planet.

Spelet är linjärt och tungt skriptat, vilket jag gillar. Jag gillar också att man inte slänger fiender mot en i svärmar (som tyvärr sker lite mot slutet), utan att de hellre kör med färre fiender presenterade i överraskningsmoment blandat med att man ser dem när man stegar in i ett nytt rum. Men en genomgående tråd är att man aldrig känner sig säker. Enda gången jag kände mig riktigt säker var när jag befann mig i de trånga hissarna där jag visste att ingen skulle kunna komma. T o m sparplatserna infekterades ibland.

Ritningar till vapen, hälsa, ammo och pengar att uppgradera armorn eller köpa nya vapen och ammo ligger utspridda över banan eller kan stjälas från stupade monster. Inledningsvis så hade jag precis så att det räckte med ammo och hälsa (på hard), men ju längre jag kom desto bättre blev jag, och desto enklare blev det. Vilket också sabbade skräckkänslan efter ca halva spelet då det inte var balanserat nog när jag kom in som värsta terminatorn och lekte insektsutrotare med maxade vapen och alldeles för mycket liv. Dock lite av en skön omväxling att få ombytta roller. Men sen hade man ju sett de flesta fienderna och fått ett hum om vilka knep de försöker skrämma en med också så...

En starkt bidragande orsak till stämningen är grafiken som är fenomenal. Man kan inte tro att det är Simpsons/Gudfadern-motorn man spelar i. Väldigt tekniskt avancerat och artistiskt fulländat spel. Det jag kan klaga på är lite dåliga texturer på hans armor, återanvändning av fysiskt interaktiva objekt (som muggar) och bristen på vatten. Men å andra sidan, vatten i rymden? Det är dock mindre brister i ett oerhört snyggt spel där man fått till en alienliknande känsla, grym användning av motion blur, metalliska ytor, snygga cinematiska effekter.... att blicka ut mot rymden, se necromorphernas hemplanet Aegis 7 med dess krater, se solen (eller vilken stjärna det nu är) stråla intensivt mot en samtidigt som vattenbubblor strömmar ut från en söndersprängd ledning är en skön känsla. Det tog mig säkert 14-15 timmar att klara spelet på grund av att jag stannade och dreglade över alla effekter.

Bossar finns det också, stora episka sådana. Dock är de väldigt lätta, nästan barnsligt enkla, att klara av och involverar allt som oftast TK-vapnet. Och en grej jag kan nämna om kontrollen är att den är enormt bra och precis när man siktar in med ett vapen, men när man bara vill panorera kameran så är den långt ifrån lika exakt. Oh, och sistabanan sög =/.

Det här får 10/10. Skräckspelens Half Life. Ser fram emot den utannonserade uppföljaren.