Call of Duty: Modern Warfare 2

Jag köpte aldrig det första Modern Warfare spelet. Men jag lånade det av flera kompisar och spelade igenom kampanjen tre eller fyra gånger och som de flesta andra så fastnade jag för Tjernobyl-banan.

Den här gången förhandsbokade jag spelet och fick det samma dag som det släpptes och jag spelade tre timmar första dagen.
Nu har det snart gått en månad. Jag har klarat kampanjen på Veteran, kört igenom en del av Special-Ops men tyvärr inte något av multiplayern då jag inte äger live. Och därför så kommer jag inte recensera den heller.

Fem år efter de sista händelserna i det första Modern Warfare så spelar jag som Joseph Allen, soldat i Afghanistan. Sen hoppar jag vidare till att vara Roach, brittisk soldat bakom fiendens linjer.
Världen som allt utspelar sig i är orolig, med terroristattacker av Makarov, Zakhaev ena löjtnant. Med ett Ryssland på krigsstigen och ett USA som vill hämnas atombomben i det första spelet så bäddar det för ett tredje världskrig.

Man hoppar kors och tvärs runt om i världen: Ena stunden är man i Afghanistan, nästa i det kalla Ryssland. Snart befinner man sig i Brasilien, sen till USA och ett vidare till oljeplattformar utanför Ryssland.
Samma sak gäller personerna man spelar. Man hoppar mellan karaktärerna snabbt och får aldrig egentligen känna dem, även om det är meningen att man inte gör det.

Men kampanjen är kort och intensiv. Det tog mig endast fem timmar att klara det på regular och det var på första rundan.
Och att kampanjen var så kort är det enda jag kan klaga på. För när man spelar så känns det att man är i krig med ryska soldater skjuter på en medan man tar betäckning och väntar på de ska sluta skjuta och ladda om och då själv kunna fyra av ett flertal kulor.

Fast fienden har blivit smartare och tar själva betäckningen och flankerar en så det gäller att vara på fötterna och röra på sig ofta så att man inte hamnar i en situation där två fiender smugit sig upp bakom dig.
Men trots det så är fienden stundtals väldigt korkad men de ögonblicken är få.

Så kampanjen är bra men inte så övertygande bra som den kunde ha varit då den ibland är allt för linjär och kort.

Men något som jag föll för i spelet var Special-Ops. små uppdrag då du är helt själv eller med en vän bredvid dig i soffan eller live.
Och det gäller att du inte dör för om du tar emot för många kulor och faller ihop så kommer du inte tillbaka till en checkpoint utan man får snällt börja om från början och detta är väl det enda negativa jag egentligen finner i det.

Jag själv föll för var i gruppen Alpha där du själv ska stå upp emot fem vågor (svårighetsgrad veteran) av ryskt infanteri.
Man började uppe på ett hustak och jag valde snabbt bort min pistol mot ett maskingevär och satte ut minor vid de två ställen där ryssarna kunde komma upp på taket.

I den första vågen sköt jag ner alla ryssarna med mitt prickskyttegevär och sedan när den andra vågen kom så fick jag även tillgång till luftunderstöd då jag styrde robotar mot ryssarnas jeepar och lastbilar vilka sprängdes och samtidigt så tog explosionerna med sig upp emot tio ryssar till.

Grafiken då? Jo, det är inte precis något revolutionerande vi ser här men det är dåligt utan fungerar väl.

Ljudet är också bra och man känner flera gånger att man befinner sig i en krigszon. Även röstskådespeleriet är gjort klanderfritt.

Och jag gillar rörelseanimationerna som de lyckats få till på ens fiender, då tänker jag främst på hur de uppför sig i dödsögonblicket. De tar sig för halsen när ett dödande skott gått in där eller när lägger sig ner efter att ha snurrat runt ett varv med en skjutande k-pist.

Så sammanfattningsvis så måste jag säga att jag gillade spelet, det råder det inga tvivel om. Jag stod länge och vägde mellan en stark åtta och en svag nia och det blev till slut en svag nia, mest tack vare för det underbara Special-Ops och den känslan man får av att vara i krig som man får i kampanjen.