Dragon Age: Origins

En förvirrad herre skrev för ett par dagar sen ett brev till redaktionen och bad om en andra åsikt, något som herr Steinholtz genast avslog med kommentaren "Spelet är grymt". Därför har jag valt att ta saken i egna händer och skriva en egen andra åsikt så folk inte luras att tro att spelet är så perfekt som alla verkar vilja få en att tro.

En av de första tankarna som slog mig när jag klickat "New Game" och hamnat i karaktärseditorn var "Jävlar, man kan ju faktiskt göra snygga tjejkaraktärer i detta spelet". För det kan man faktiskt. Dragon Age lyckas därmed uppfylla något jag drömt om så länge i mina västerländska rollspel men ingen någonsin lyckats med; en snygg, kvinnlig huvudperson. Nu kanske ni tror att jag är någon pervers typ som bara sitter och dreglar över min egen karaktär i samtliga spelets cutscenes... och då måste jag erkänna att ni tror precis rätt. I en msn-konversation med en god vän, där vi diskuterade just hur våra karaktärer såg ut och skickade över lite screenshots, drog jag bland annat till med repliken "Jag ska gifta mig med henne". - min karaktär då, som jag smakfyllt valt att döpa till Lavenna. Tyvärr är detta ingen fysisk möjlighet i dagsläget.

Det andra som fångade min uppmärksamhet, nu cirka en timma in i spelet, var vilket välskrivet manus karaktärerna agerade utefter. Allt känns så levande, så äkta. Det är krig, det är förtvivlan och det är förbannat verklighetstrogna ansikten som förmedlade allt detta. Så jävla bra! Jag var frälst.

Och frälst höll jag mig ett bra tag; sms:ade mina vänner att de alla borde införskaffa sig spelet "redan idag" och höll min twitter ständigt aktuell med vad Lavenna i nuläget sysslade med, oavsett om det handlade om att enbart göra en så enkel sak som att klappa sin hund så den lyckligt rullade runt på marken till att uträtta hjältedåd genom att djärvt kasta sig fram över en sårad ogre och i överdrivna slowmotion-effekter penetrera dess mjuka innandömen med sina knivskarpa... knivar.

Det jag trodde skulle vara mitt livs främsta spelupplevelse fick dock en abrupt vändning då jag, efter att ha spenderat närmare en och en halv timma med att enbart, oerhört repetitivt, slakta mig igenom rum efter rum i något som i Mikaels recension beskrevs som dungeons som inte har fuskats med, inser att jag precis slösat bort den tiden på något av det tråkigaste jag någonsin haft missnöjet att slösa den på. Och så fortsätter det i varje minikampanj genom hela spelet. Man kommer till en ny plats där det råder oråd (inget ont om just det) och man blir naturligtvis nerskickad i ännu en skittrist pissdungeon från helvetet där x fiender (där x = antal rum i dungeonen * 15) måste piskas sönder i y (där y = antal fiender * 10 sekunder + övrig strötid på ca 15 sekunder per rum i dungeonen) timmar. Det kan bli så mycket som 4 timmar av hjärndött slaktande inför en antiklimaxfylld cutscene i 5 minuter.

Sa jag verkligen hjärndött? Termen "hjärndött" kan variera en del beroende på hur man ser på det. Känner ni er mer bekväma med termen "bröd och smör" (i engelskan "bread 'n' butter")? Vad jag menar är i alla fall att alla strider, beroende på förutsättningarna, sker på exakt samma sätt. En, blizzard uppe bland alla archers, en mass paralysis på melee-gubbarna och två main-dps:er som pucklar på allt som står upp, var min formel för hur varje fight skulle gå till. Funkade inte det kunde man utnyttja spelets urusla AI till att locka till sig fiender en i taget genom att skjuta pilar på denne. De andra fienderna som stod precis bredvid brydde sig inte nämnvärt att deras kamrat plötsligt följde efter några snubbar som helt spontant började ösa ner denne med pilar. Kanske var det något som de pratat om innan, att den neröste innan händelsen sagt åt sina kompanjoner att lova på heder och samvete att inte följa efter ifall pilar avlossades i innevarandes riktning. Jag ska skicka iväg ett brev till Bioware inom kort och fråga om just detta.

Orkade man inte sitta och klicka separat vad varje karaktär skulle göra så kunde man alltid använda sig av tactics-systemet. Det funkade rätt bra med många olika alternativ (AoE-spells ska man dock undvika att låta dem göra på eget bevåg, såvida dessa inte är inom personal range) och jag sa åt mina magiker att förvandla allt som angrep dem till både is- och stenstatyetter och var inte heller sen med att säga åt mina svärdsmän att trycka ner folk på marken med skölden så fort dessa utförde hotfulla besvärjelser. Healingen var dock något som inte riktigt klaffade hundraprocentigt och jag var, trots att jag beordrat båda mina magiker att hela mina karaktärer när de fallit under 75% hälsa, tvungen att stressat klicka in min hotkey, som i detta fall var 5, och markera den stackars roguen Liliana som hade så lätt att svimma av bara ett fåtal hugg mot sin sköra kropp.

Trots att mina timmar tillsammans med Dragon Age blev cirka 60 stycken kände jag sällan som att det faktiskt hände något. Main-questen bestod i princip av fem stycken delar - sen var det slut. Småuppdragen i dessa huvuduppdrag var inte tillräckligt omfattande för att jag skulle känna att jag faktiskt påverkade någonting. Det blev mer som en sån där fruktansvärt utdragen TV-serie som ligger på 26 avsnitt när den gott och väl hade kunnat hamna på 13 (som första säsongen av Heroes, till exempel).

Dragon Age är absolut inget dåligt spel, men jag tror att de flesta av oss har förblindats av dess produktionsvärden. Att det finns så enormt många olika välmöjligheter och BLA BLA BLA. Jag vet personligen med mig att jag inte kommer testa mig igenom dessa i första taget (valmöjligheterna alltså) på grund av alla trista, milslånga dungeons (dvärg-dungeonen tar verkligen priset som den längsta, tråkigaste dungeonen i spelhistoria, ja till och med tråkigare en de sista nivåerna i Halo:CE). Det jag däremot tänkt göra är att spela igenom varje intro med samtliga klasser och återigen bli lite nykär.

Jag känner att jag nämnt det jag vill nämna, vill ni ha lite mer info om vad spelet faktiskt handlar om så hänvisar jag till Sunkens recension. Han berättar även mer utförligt om grafiken, ljudet och allt annat som jag inte prioriterar speciellt högt.

6/10

Nedan följer en andra åsikt skriven av medlemmen kursch (ja, det är bara gemener i hans namn)

En 2:a åsikt
kursch

Först och främst ska jag vara ärlig och säga att jag har inte spelat Dragon Age: Origins själv. Ett västerländskt rollspel skulle aldrig kunna intressera mig så mycket att jag köpte det (eller ens lade tid på att ladda ner det).
Men min käre vän och kollega Hansel bad mig skriva en andra åsikt, och det kommer jag nu göra.

Det första som slår mig då jag Googlat upp några screenshots på Dragon Age: Origins är att spelet inte lever upp till den grafiska standard som råder idag. Det är lågupplöst, grynigt och karaktärsmodellerna saknar minst ett tusental polygoner. Även interfacet är beklagligt föråldrat och verkar vara direkt taget från det nu åtta år gamla Neverwinter Nights.

Spelet brister tyvärr på fler punkter än den grafiska biten. Under en fika på stadens lokala Café berättar Hansel vidare om sina äventyr i den fiktiva världen, och det jag får höra är både intressant och upprörande.
Tydligen saknar spelet helt en konkret story, utan har bara en luddig "Lore" som berättarmässig stomme, något som skulle vara otänkbart i gedigna rollspelsserier såsom Breath of Fire eller Suikoden.
Vidare får jag höra att spelmekaniskt är det ungefär lika roligt och givande som att jobba för Samhall. Du sitter där och slentrianmässigt mejar ner horder av fiender i oändliga, oinspirerade dungeons i hopp om att slutet är nära.

Jag fördjupar min kunskap om spelet genom att klicka igenom Gametrailers videorecension.
Där besannades mina farhågor, den bild jag har fått målad upp för mig om spelet är sann.

Summan av Kardemumman:
En repetitiv, långdragen Neverwinter Nights-klon som inte riktigt når hela vägen fram.
Endast för hardcore-fans av den (döende?) genren västerländska rollspel.
Bättre kan ni BioWare!

4/10