Uncharted 2: Among Thieves

Livet som en matinéhjälte följs av lyckans favör... eller gör det? I Naughty Dogs tokbrilljanta uppföljare till det sprängande äventyret Uncharted: Drake's Fortune fortsätter nu Nathan Drakes äventyr i en av de bästa singleplayer-upplevelserna jag någonsin spelat. Det här är Uncharted 2: Among Thieves

Det första jag märkte med Uncharted 2 är att Naughty Dog vill verkligen inte att spelaren ska släppa kontrollen. Dom har sedan ettan haft alla dessa underbara karaktärer som man faktiskt bryr sig om och vad som kommer hända med dom. Istället när dom skapar en karaktär så gör dom inte bara ett skal fylld med klyschiga kommentarer och allmän coolhet. Utan i Drakes samt hans kompanjoners fall så tar dom helt enkelt vanliga människor och gör dom så älskvärda som de är.

Men det är precis vad Drake är, en hel vanlig person som råkar bara ha en väldigt skön personallitet och han slängs alltid in i dessa situationer där man hela tiden undrar vad som kommer hända härnäst, hur han kommer klara sig ur detta osv. Men det jag personligen gillar mest med honom är nog hans mesiga inställning till allt. Jag föredrar nog mycket hellre en fjantig karaktär som klagar åt det mesta istället för att ha samma steniga attityd som 99% av alla andra huvudkaraktärer har idag.

Ett annat perspektiv på Drakes härliga karaktär är hur han ständigt skrattar åt döden i vitögat. Som många mycket mer macho protagonister slänger dom in ett dussintals glåpord vid varje hektisk scen. I Drakes fall skämtar han bara bort ett. Ett exempel är vid ett tillfälle i spelet där Nathan och nykomlingen Chloe hoppar ur en rasande byggnad till en annan, när dom båda blickar bakåt åt vad som en gång beskrevs som en intakt byggnad så småskrattar Drake lite och säger "We were almost in that!".

Naughty Dog har kort sagt skapat en hel del underbara karaktärer, det är därför som vi nu redan kommer till nykomlingen Chloe. Vad kan man egentligen säga mer än att hon är orsaken till den nyinstallerade kärlekstriangeln? Ja hon är charmig, vacker och är inte rädd att få lite smuts under naglarna. Hon är kort och gott en kvinnlig version av Drake även om hon inte är så van vid att spela the good guy lär hon sig sakta genom storyns framfart när hon måste välja mellan några moraliska beslut.

Ack nog möter stackars Drake ännu hårdare motstånd och större odds denna gång. Förut slogs man mot tröga pirater med en klåpare till ledare och dess snobbiga arbetsgivare som var helt okunnig om El Eldorado överhuvudtaget. Nu slåss Drake enbart mot legoknektar och andra tränade soldater från en hel privatarmé som någon totalt hänsynslös krigsförbrytare släpar med sig. Vi snackar alltså fordon denna gång, helikoptrar har tillkommit och även senare i spelet flyr Drake i ett väldigt häftig kapitel från en stridsvagn. Ursäktar om ni såg det som en minor spoiler men det är bland ett av mina favoritmoment i det här spelet så jag var tvungen att nämna.

Storyn är densamma som ettan, Drake hittar ledtråd till skatt och medans någon rik snubbe med dialekt och hans anhängare försöker ta sig med våld att hitta skatten använder Nathan sin list till att lösa pussel och komma till nästa ledtråd samt överlumpa de som står i hans väg. Precis som skurkarna nu förvisso när jag tänker på ett bara att han faktiskt kan använda sin skalle.

Men för att gå lite mer stabilt på storyn utspelar det sig ungefär 1 år sedan ettan, Drake har bytt t-shirt, odlat lite stubb (precis vad jag skulle ha gjort om jag hade hittat tonvis med skatter) och njuter av en öl vid sitt lilla gömda tillhåll vid en solig strand. Plötsligt smyger en gammal arbetskamrat Harry Flynn och hans nya partner Chloe Frazer fram med ett erbjudande till ett jobb. Deras klient en viss Zoran Lazarevic vill ha tag på en gammal antik mongolisk lampa som finns väl bevakad på ett museum, vilket är därför dom letade upp Drake.

Uppenbarligen letar deras klient efter de försvunna skeppen från Marco Polos resa till Kina. Marco seglade från Italien mot Asien med ett dussin skepp och över 400 passagerare i hopp att göra lite affärer med Kinas kejsare Khubilai Khan. Efter 24 år återvände han till Italien men hade bara ett skepp och 18 passagerare återstående. Marco Polo berättade varje detalj under hela resan men vägrade att dela med sig om vad som hände med skeppen, på sin dödsbädd sade han däremot "Jag sa aldrig vad som egentligen hände, för jag visste att ingen skulle tro mig" Nu tror man att någonstans där ute finns de förlorade skeppen laddade med kejsarens skatter, vilket denna lampa kan peka ut.

Efter ett väl lyckat intrång får Drake reda på att Marco Polo fann de odödligas stad Shambala, men allt går plötsligt åt pipan och Drake blir lämnad i en sketen håla tills Sullivan hjälper honom ur. Tillsammans med hans vänner söker nu Drake hämnd på de som förrådde honom och tänker på köpet även ta skatten ifrån dom.

!SPOILER från Uncharted 2 & Drake's Fortune!
Sista kapitlen tyckte jag påminde läskigt mycket om James Camerons Avatar. Liksom blåa varelser med övernaturliga krafter som använder mer primitiva insikter och vapen för att besegra en. Samtidigt har jag svårt att se dessa som moster. De är väktare av Shambala och bryr sig inte om vem som träder in, ingen skall leva och kunna avslöja dess hemliga ingång. Monster är mer dreglande slemmiga typer med ingen som helst kännedom för kommunikation eller förmågan att utveckla och utöka sina kunskaper.

Dessa är bara övernaturliga människor med ett starkt syfte, i vilket fall är de roliga att slåss mot så ni behöver inte oroa er att det kommer förstöra spelbalansen som i ettan där man bara dödade monstren med springande och blindskjutande. Dessa behöver man ta skydd då och då från deras livsfarliga armborstar. Inte nog med det är dom även fler gånger bättre än Drake på att klättra så se fan upp med vart de befinner sig för dessa killar jävlas inte med att snabbt förflytta sig runt dig.

Tur nog slåss man inte mot så många samtidigt, kanske tre stycken som mest men även det är gott och väl mer än tillräckligt.
!SPOILER slutar här!

En bra story är alltid viktigt för mig, jag kan knappt spela ett spel om jag inte bryr mig om vad som försiggår. I det här fallet har Uncharted naglat mig fast tack vare deras fantastiska karaktärer och otroligt bra berättande. Annars är det som vilken matinéfilm som helst, däremot att filmkänslan finns där är också ett bra element så man inte tänker det är bara ett spel. För det är inte Uncharted. Det är ett obeskrivligt episkt äventyr man aldrig, någonsin, vill offra för något annat. Jobbar du på en spelbutik och någon ringer in för att kolla inbytesvärdet för Uncharted 2, anteckna jävelns adress.

Men det är exakt det jag vill ha, en berättelse, framför allt en sådan som fångar mig, omfamnar mig med sin varma mysighet och får mig att glömma mina vardagliga problem för någon ynka timme. Ett spel känns så meningslöst om det inte har något meddelande att bära. Fast nu låter det som att jag talar om att jag spelar knappt ingenting bara för att det är enbart roligt, jag kan slappna av (haha!) med multiplayer på Call of Duty 4 emellanåt bara för att göra något roligt.

När det kommer till att plocka russin ur bullen så tar jag dom som både är roliga och har en bra story att förmedla. Här Briljerar Uncharted 2: Among Thieves, det är inte ett russin jag har hittat. Det är en hel varm jävla hembakad färsk bulle för allt som är gott i världen!

Det lilla som gjorde mig lite besviken i storyn i stort sett vore nog Sullys stora frånvarande. Seriöst. Han är gammal, röker cigarr, är extrem kvinnotjusare, kommer ständigt med ursköna kommentarer relaterat till prostitution och skjuter elakt folk helst med en fet revolver. Han äger. Men ändå är han tråkigt nog medverkande i två ynka kapitel med "berätta hur det gick senare"-motivation att bara sticka och lämna mig sådär.

Tvåan är dessutom lite längre. Med i tanke hur tekniskt överlägset Uncharted 2 är med så helt sinnessjukt detaljerad grafik trodde jag på allvar att det skulle bli antingen lika långt som sin föregångare eller även kortare. Vid kapitel 18 misstänkte jag att detta var slutet men attans (varför svär jag?) så fel jag hade då det fanns hela sex delar kvarstående. Totalt 8:34:19 tog det för mig att köra igenom Uncharted 2, jag körde på näst svåraste direkt och dog visserligen över hundra gånger (skojar inte!) men samtidigt ignorerade jag skattletande totalt bortsett från de jag hittade av ren slump.

Men är det verkligen så mycket längre? Tjaa, ettan hade förvisso en speltid på ca 6-7 timmar så det här spelet har helt solklart hållbarhet om man också räknar in multiplayern som jag kommer till senare. Däremot tyckte jag att de två sista kapitlen kunde ha vart aningen längre eller åtminstone fler. Det känns som om slutet är bara någon kort epilog, men det är synd att det är så då miljön i sista delen av spelet är min absoluta favorit och jag önskade att det bara vore 20 minuter lite längre då man känner att de fick stressa aningen med att hinna klart. Eller att spelet hade någon förhandsbestämd levnadstid.

Apropå skatterna är de tyvärr kvar, visst på något vis är det ju ändå aningen nostalgiskt att ha med skatterna i tvåan också eftersom Drake är en någorlunda smått girig skattsökare (erkänn han fortsätter ju trots han får en massa stryk) men ändå vore det väldigt skönt att slippa leta vid varje hörn, nej vänta, nu har dom också börjat gömma dom vertikalt. Suck. Nåväl åtminstone gör det skattletande lite mer utmanande då vissa var för toklätta i ettan.

Värre nog har dom utökat antalet digitala skatter att finna. Från 61st får vi nu hasa runt med 101st. Jag skojar verkligen inte. Varför man har gjort detta trots spelet är inte är så pass större än sin föregångare blir jag helt förbluffad över, det känns väldigt omständligt att hitta totalt 3 skatter i ett och samma område. Det är som om utvecklarna hade petat ihop alldeles för många och måste tränga in allihopa i spelet.

Måste säga dock att jag fick lite vibbar av Metal Gear Solid 4 när jag smög runt i Nepal då skurkarna är där och letar efter skatten och de använder krigande mot de lokala rebellerna som en täckmantel. Låter nästan precis som Liquids plan då han i för sig letar efter något helt annat så är det i princip likadan metod.

Däremot så kan man inte integrera med striderna, det finns inga strider man kan smyga igenom eller välja sida med rebellerna för att hitta en väg förbi genom deras ranker. Rebellerna är bara synliga vid vissa tillfällen då man inte ens kan dra ett vapen eller röra sig, såsom en mellansekvens fast ändå inte. Man undrar ändå vad de gör där eftersom man ser dom drygt tre gånger under tiden då man är i Nepal. Måhända att de försöker skapa en känsla av att den här staden är helt bruten i kaos men den effekten tar sig inte an väl. Jag antar väl att det är ändå bättre än att inte ha med dom alls då om Herr Girig och Co; kunde bara vandra fritt i en krigsbruten stad.

Nu vill jag skutta mot glada tankar igen om och därför måste jag lägga några ord om grafiken! Den är helt tokigt fenomenal måste jag säga även om det är en väldigt underskattad beskrivelse. Helt galet stora vyer att se ut över och även denna gång har serien för första gången använt oskärpa för att guida våra ögon mot det viktigaste. Först trodde jag att allt detta snack att Uncharted 2 skulle vara snyggare än Killzone 2 var bara en gnutta överdrift. Jag vet inte vad jag förväntade mig men det var inte Killzone 2-nivåer i alla fall men återigen hade jag lyckligtvis nog fullkomligt fel.

Miljön blandar perfekt mellan varmt och kallt. Vi får åka med på en resa som tar oss med från kloakerna i Istanbul, vidare mot Borneos fuktiga djungel till gatorna i ett krigsbrutet Nepal och slutligen de kalla topparna av Tibet. Alltså är det betydligt mer miljövariation än i ettan där vi vandrade runt i en stinkande hett djungel i hela 22 kapitel.

I ettan skröt man lite diskret om att man hanterade vatten på ett bra sätt, det såg realistiskt ut och blötte även karaktärernas kläder, de är även med i tvåan. Vad som har adderats är snöelement, och det ser helt fantastiskt ut. Snön fäster sig på Drake jacka och byxor när han gör en kullerbytta för att undvika skottlossning och sakta ser man det fälla av. Snön lämnar snygga spår och även dragspår lämnas om Drake inte orkar lyfta fötterna ordentligt.

Först såg jag att spåren försvann efter en stund men eftersom det snöade så såg jag det mer som en bra ursäkt till att spara grafiska ändringar som trär på grafikprocessorn. Men senare i spelet när jag såg att att det hade slutat snöa så försvann inte spåren längre efter ett tag, de stannade kvar mycket längre än vad jag orkade bry mig att undersöka. Efter en hel strid ligger det inte enbart de senaste fotspåren där, allt som du och dina fiender har skuttat omkring och stojat, alla fotspår ligger där. Det enda skumma är att Drakes fotspår ser ibland ut som klövar av någon anledning.

Somliga av er är nog trötta på den här jämförelsen men here goes, Indiana Jjones kan slänga sig i väggen. Här bjuds på ett så storslaget äventyr som får allt anat kännas så fjompigt och litet. Uncharted 2 har verkligen satt en ny gräns för genren och gör det verkligen inte på ett blygt vis. Naughty Dog visste att nästa delen i historien skulle bli minst tio gånger så större än det första, det visste dom redan från början och dom håller absolut inget tillbaks.

Tempot är sjuuukt högt i tvåan, avsevärt mycket högre än förra delen. Jag hinner ens pusta ut innan jag och Drake tvingas in igen i ännu värre prekära situationer. Men ändå vill jag ha mer, jag blir aldrig utmattad och bara forsätter trots jag egentligen borde ligga på golvet, svettig och undra hur fasiken jag klarade mig ur det jag nyss gjorde. Uncharted 2 är som en drog i skivformat, jag vill bara mala ner det till pulver och injicera det i mitt blod. Det var därför jag köpte två exemplar.

Skämt åsido, visst finns det tillfällen där man kan få lite luft i spelet och det är ju, givetvis, pusselmomenten som såklart är kvar och det nya tillfällena som vägleder en till att ta en liten mer diskret metod som ni säkert har hört talas om.

På såhär kort hand kan jag säga att spelet består av 70% skjutande och 30% lite mer nedtonade moment som just pusslen och smygandet. Visst låter det lite besviket för er som finner Uncharted-serien som mest unikt för just sina pussel och knåp men jag kan säga med godo att trots att dom är lite färre denna gång så kräver dom åtminstone att man lägger ner lite mer tanke. Detta gillar jag då jag tror de flesta kan hålla med mig om att några pussel i ettan var alldeles för lätta och vid omspelning senare framöver, när man visste utantill hur man skulle lösa allihopa, så fungerade dom bara som obligatoriska hinder som tänjde på tempot.

I tvåan känns det som att de har större mening när dom är lite smått mer klurigare och färre. Varför? För nu vid första genomspelningen så blev upplevelsen bättre inom just själva pusseldelen. Dessutom vid framtida omspelningar (för Uncharted har som bekant mycket omspelningsvärde) så kommer dessa hinder, som jag nämnde alldeles nyss, bli betydligt mindre jobbiga tack vare för att dom är inte lika många som de var i ettan.

Men tyvärr räcker det inte. Pusslen är fortfarande för enkla och man kan då och då tro på allvar att de är tänkta efter att underhålla små förskolebarn. Drakes journal, som man öppnar med ett enkelt tryck på select spottar tämligen ut lösningen. Den största mödan ligger trots allt i att finna den sidan i handboken som har svaret i princip.

Följande två stycken innehåller spoilers från Drake's Fortune!
I första spelet fann många en besvikelse över det faktumet att det dök upp monster, förhäxade spanjorer och nazister om man ska vara mer konkret, senare i spelet. Många tyckte att det förstörde spelbalansen att behöva springa omkring i cirklar och blindskjuta varje kräk, eller att det var rent ut sagt fånigt med att såsom många andra spel ha någon sorts twist mot slutet där några dreggelpellar ska hoppa in och göra situationen ännu mer prekär.

Jag höll inte alls med. Varelserna i Uncharted: Drake's Fortune såg jag som en positiv överraskning. Det var nämligen så oväntat att det blev bra. Jag trodde med största självsäkerhet att denna gång skulle inga monster hoppa in och bryta den röda tråden. Men det gjorde det! Drake's Fortune tog plats i en så verklighetstrogen atmosfär så jag blev verkligen tagen på knäna när gråa bestar på fyra ben omringade mig i ett tajt läge.
Spoilerna slutar här!

Skulle jag beskriva spelet med ett ord må det ordet bli "Hollywood". Det har nog säkert sagts tusentals gånger av många, men Uncharted är definitionen av äkta Hollywood-action i spelformat. När jag spelar känns det som att jag verkligen är en ostoppbar och supersnygg matinéhjälte som kan lösa mig ur det allra omöjligsate av alla situationer.

Drake tar också mycket mera stryk i denna del än vad han någonsin gjorde i Drake's Fortune där han undankom med ett ynka par skrapsår lite smått på kroppen. Nu blöder han även vid några tillfällen, ja även fler gånger än vad vi fick se i den första teasern. Några av hans kompanjoner råkar ut för ett par missöden och även dom balanserar mellan liv och död. Vi får helt enkelt en aningen mörkare perspektiv på det hela nu, svek, kärlekstrianglar, övriga konflikter och till och med död för vissa karaktärer.

Helt enkelt får vi se en lite dystrare Drake även om humorn såklart finns där under resans gång så samexisterar de med ett gäng ganska mer allvarligare moment.

Fast denna gång är man väldigt sällan ensam, oftast har man en AI-partner vid din sida och eftersom fienderna denna gång är fler samtidigt på kartan så gör dina medhjälpare någonting för en gångs skull. Skillnaden är att numera kan du faktiskt se din partner ta kål på en och en annan fiende, förut i förra delen låtsades dom mer eller mindre att hjälpa till med att sitta bakom samma skydd uder heal striden (oavsett hur fienderna flankerar) och bara skjuta blindskott.

Fienderna är fortfarande inte dom allra smartaste direkt. Dom kastar granater mot sig själva ibland och tar sig en väldans tid att börja söka skydd efter man har öppnat eld mot dom. Men nu fokuserar dom åtminstone inte enbart på dig och totalt ignorerar dina vänner, vilket är en rätt stor lättnad dock dina kompanjoner kan ibland sätta sig vid väldigt dåliga ställen och ta 250 skott och ändå "dör" inte. Jag hade hellre velat att det vore som Gears of War, att om din vän tar omänskligt mycket skada så tuppar denne av. Men icke, de sätter sig stundtals vid skydd extremt öppna för flanker och tar hundratals kulor medans dom efter en stund avfyrar 6 välplacerade skott och dödar fienden.

En aspekt som jag också lade märke till är faktumet att fienderna är fler på kartan samtidigt nu tack vare att Naughty Dog knuffar ordentligt på PS3:ans processor så har dom inte lika mycket av det där upplägget som de hade i ettan, varav 8 fiender är ute och 20 till väntar på sin tur att omplacera så fort någon dör på fältet. Och oftast, nu tillbaks till tvåan, när nya soldater hoppar in i bilden kommer de inte bara nedför kanten av en mur eller byggnad, ibland kan det vara något mer kreativt som ett stort transportfordon och etcetera. För ibland verkar det mer eller mindre som att förstärkningen sitter och väntar bakom husväggen i väntan på att deras kamrater ska dö så dom också får en egen liten mer uppmärksam entré till striden.

Apropå Gears of War som jag nämnde nyss så är spelstilen lika när man kommer till actiondelen, ta skydd, skjut, flankera, blindskjut och så vidare. Men den största skillnaden är att Uncharted har ett tempo på en liten högre nivå. Drake har ingen stor och tung rustning på sig och det har inte majoriteten av fienderna heller och kan därför springa, välta över skydd och klättra uppför stegar mycket hastigare. Man får också ta hänsyn inte bara till vart fienden är vågrätt någonstans utan man blir tvungen att ofta ta i akt med om dom kan anfalla ovanifrån och mer. Även du själv kan välja att attackera från högre mark då du klättrar upp dit på bara några få sekunder som mest, om du inte är totalt klantig förstås.

Dock inget spel är perfekt (förutom ett par vissa). Ibland när jag är mitt i en hektisk skjutscen, har tagit en rejäl mängd skada och behöver snabbt ta mig runt till ett säkert ställe så rullar Drake bara runt på marken och skiter totalt i att jag riktar vänstra styrspaken mot stenblocket framför honom. Vilket i sig leder till att jag har blivit ett flertal gånger dödat på grund av detta. Enormt frustrerande.

Några bättre spelmässiga funktioner har tillkommit och ändrats. Sixaxis-momenten har tonats ner rejält, finns nog inget särskilt område där man utnyttjar funktionen, alls. Enda enstaka tiden man kan luta på kontrollen är när man ska kasta granater men till och med där har den funktionen försämrats, det gör knappt någon skillnad överhuvudtaget på hur vis granaten kommer flyga (enligt den visuella kastbanan i vilket fall) och i å med tanke att folk skjuter mot dig har du verkligen ingen tid att larva med sådan petigt.

Jag rekommenderar personligen istället att innan du startar spelet tar du en visit in till alternativ-menyn och flyttar L2 och R2-knapparnas betydelse. Då kommer du kunna sikta in med L1 och med ett snabbt tryck på R2 kasta granaten precis dit du siktar, ett väldigt smart drag av Naughty Dog. På det viset slipper du också använda mellanfingret på L2-knappen om du ska kasta på det viset som jag nyss nämnde. Det är bra att du gör detta direkt så du slipper som jag, vänja dig vid att ladda om-knappen sitter numera på L2 och inte R2. Man slösar verkligen granater då annars oavsiktligt och i värsta fall råkar man kanske kasta en rakt mot väggen framför sig.

En sak till med granaterna är att de numera inte är ett vapen i sig längre. I ettan fick man byta till granaterna varje gång man såg ett bra tillfälle att kasta en och det kunde ibland leda till att man ibland missade läget på grund av just detta.

Man har också tagit bort meningen att luta kontrollen när man går över och balanserar på stockar, vilket i sig gör egentligen inte så stor skillnad då det fanns max tre tillfällen i ettan då man gjorde detta och nu i tvåan är de desto färre känns det som. Luta bara spaken spikrakt framåt så går allting jättebra när du balanserar på smala ting med världens stup under sig.

Slagsmålsystemet har förbättrats och är mycket mer spännande nu. Förut fick man välja om man ville göra en säker och långsammare slagkombination eller en snabbare men mer riskfylld att du själv får stryk. Nu är det bara att hamra på fyrkant och om fienden får tag runt armen på Drake och du ser att han kommer nu få stryk kan du snabbt undvika med triangel och få igen en fullträff i planeten med fyrkant återigen. Det gör handgemänget mycket mer intressant och mer flytbart, på högre svårighetsgrader är det även svårare att klocka in pareringen. Det negativa jag direkt fann med detta var att det tar på tok för lång tid att få slut på fighten samtidigt som du har ett gäng rövhål som skjuter mot dig, så att saker vid händerna är verkligen inget alternativ om det finns fler bovar kvarstående.

Klättrandet är också en otroligt viktig element i spelserien och jag kan säga att det är precis som Naughty Dog lovade, att klätterfysiken skulle bli mer fri. Istället för att hoppa mellan varje sten som sticker ut kan nu Drake ta tag i närmaste grep direkt utan att skutta trots faktumet att han redan når den från där han sitter. Men är den Assassins Creed-fri? Nej. Verkligen inte. Vart du ska klättra är redan förbestämt samt väldigt styrt och det finns inga andra alternativa vägar att ta alls. De enda andra områdena du kan klättra vid är om du ska nå en skatt därifrån, för som sagt tidigare finns de även vertikalt nu också.

Men det är förståeligt att det är inte så fritt som vissa förväntade sig, det är trots allt ingen öppen värld att ta sig runt utan ett framskjutande spel och det är sällan man återbesöker samma områden som man gjorde väldigt mycket i första spelet.

Det som har förbättrats är dock att det är lättare att veta åt vilket håll man ska numera. I förra spelet hade jag några problem med att inte ha en blekaste aning om vart jag kan klättra för att komma vidare, vissa hopp och stup såg rent omöjliga att klara av men när man väl blev så desperat att pröva så gjorde Drake ett och ett annat onaturligt superhopp och sprang sin väg vidare. Vissa områden hade till och med saker som man kunde ta tag i fast dom var förbannat svåra att finna eller överhuvudtaget se.

En sak att notera är att på väldigt många områden ligger det alldeles för stort antal explosiva småtunnor lite här och var i varsitt hörn. Liksom vad tusan är grejen med att ha så många? Även om jag försökte döda alla enbart med tunnorna skulle jag fortfarande ha ett gott dussin kvar.

Nu vill ni förstås höra om nyinstallationen med att del två är mer smygvänligt denna omgång. I Drakes förra äventyr kunde man som max ta ner en eller två fiender innan man automatiskt blev upptäckt. Fienderna hade ögon i nacken och man blev direkt upptäckt bara man passerade en viss gräns runt området man var i. Numera kan man ta ut ett helt område bara man är tillräckligt tålmodig och kunnig.

Jag som galet älskar stealthgenren och har spelat rätt många sådan i min tid kan intyga att smygandet i Uncharted 2 är faktiskt helt godkänt och väldigt tillfredsställande. Först trodde jag ärligt talat att spelet skulle bestå av absolutmoment typ 2% men jag hade fel, jag skulle nog säga att det ligger mer eller mindre emellan 10-11% Gatuplanet i sig är väldigt simpelt, man ser när man träder in i ett absolutmoment då Drake hukar sig märkbart. Sedan är spelandet väldigt simpelt i sig, trä bara fram bakom fienden när ingen tittar och bryt nacken av honom med ett knapptryck.

På förhand misstänkte jag att det skulle bara finnas dessa krystade moment som är på snudd frustrerande eftersom det måste vara löjligt perfekt uträttat. Men suck. Där hade jag fel. Igen. Istället är de faktiskt väldigt underhållande och framför allt väldigt lätta, första momentet när man får prova på detta agerar mer som ett träningsmoment för denna nyinstallation i ett museum, som tydligen många skribenter fann frustrerande och vissa svårt. Jag däremot klarade det på två försök och njöt mest under hela kapitlet. Att dra in smygmoment i Uncharted var verkligen ett genidrag även om jag var enormt skeptisk från början var detta en glad överraskning.

Fast det finns fler metoder att ta ner dom tyst. Drake kan även när han sitter bakom skydd dra med sig soldaterna ner under och sedan avrätta dom oavsett om dom är på väg precis bredvid skyddet eller om de lutar sig mot det över andra sidan. Man behöver bara vänta då Drake rör till sig lite i position och indikerar på det viset när du ska trycka. Du kan även om du hänger från en kant ta tag i dom och dra ner och slunga dom nedför stupet.

Sen finns det fler nya smidiga sätt att slå fienden trots ni inte är på samma marknivå. En mycket tillfredsställande spark i nyllet kan man ge fienden om man bara klättrar upp på det skyddet som han sitter och gömmer sig bakom och slår. Eller varför inte trampa ner honom när han klättrar uppför kanten bredvid en avsats. Mycket bättre än att bara vänta på att dom ska komma upp och sen slå ner dom.

Nu är det äntligen dags för det ni egentligen har mest frågor men samtidigt är som minst intresserade om, nämligen flerspelarläget! Uncharted 2 bjuder på både samarbetsvänlig och tävlingsinriktade möjligheter online.

I multiplayern finns det 2 variationer av Team Deathmatch, 2 variationer av Domination och så har vi något som kallas plunder där bägge lagen bråkar om en skatt placerad i banans mitt. Totalt finns det sju kartor, vilket i sig är väldigt få och får miljöerna kännas väldigt upprepade i muliplayer-upplevelsen så förhoppningsvis kommer det mer i form av DLC.

Att söka och hitta spelare kan ibland vara en rejäl pina, vid vissa tillfällen kan det ta olidligt lång tid att bara hitta ynka 9 andra spelare. Detta rås ju inte på grund av att det finns för få spelare online (onej!) utan att Naughty Dogs matchmaking är för alldeles kräsen med att hitta jämlika spelare. Jämför man med exakt samma online-uppbyggnad (att välja den kategori man vill köra så söker spelet åt dig efter en matchande server) som i Call of Duty 4 så går det betydligt snabbare där.

Står turen på din sida hittar du tillslut en match, alla spelare därifrån får rösta mellan två slumpmässigt valda kartor (ibland kan vissa dras med särskilda omständigheter som att bara krypskyttegevär och handpistoler finnes att hitta) den kartan som får fem röster först, alternativt har flest röster efter tiden är slut, väljs. Ännu ett exempel från Call of Duty 4 är att man också har liknande perks i två indelade klasser, allt från simpla "sikta bättre med automatvapen" till att man kan ha mer ammunition i magasinet. Finns också ett gäng helt onödiga som att man gör mer skada mot explosiva objekt, dessutom kostar dessa skjortan samtidigt som de förstnämnda är nästan en tredjedel så billigare.

5vs5 är alltid standard för varje match oavsett kategori. Vilket är rätt bra då ingen karta känns för liten eller på tok för stor och man slipper hoppa ur en match endast på grund av att det finns just den där typiska banan som är så hemsk att man vägrar spela på den, förvisso varför skulle man vilja lämna från första början då risken finns att matchmaking tar ytterliggare flera minuter. Men förövrigt är alla kartor precis lagom stora, det tar några ynka 2-4 sekunder att börja leva igen för alla spelare, så det finns alltid någonting att skjuta på.

Det som skiljer sig med Uncharted 2 och dess multiplayer från andra tredjeperson-skjutare (Gears of War) är att tempot är väldigt högt, nu har man inga stora tunga rustningar på sig och kan röra sig relativt snabbt över fältet. Denna gång utnyttjar man även inte bara skydd på horisontell nivå utan man får också se upp till att någon kan börja öppna eld mot dig ovanifrån. Vissa kan till och med hänga vid en kant väntandes på att du ska komma tillräckligt nära för dom att dra ner och kasta dig nedför stupet.

Själva spelandet under matcherna är aningen taktiskt, man rycker fram stötvis och kollar alla flanker innan man avancerar, du kollar vart dina lagkamrater blir beskjutna ifrån, lutar dig runt hörnet och lägger in ett par fina salvor mot fienden och rör dig vidare. Att skjuta är det bästa sättet att avslöja sig på, kulorna lämnar efter en väldigt synbar skottlinje som med hjälp av den kan både du och dina motståndare utnyttja mot varandra. Annars håller man sig mest av tiden gömd bakom skydd och ser med tålamod vart din fiende är på väg tills han befinner sig i läge nog att överlumpas.

Pengarna som man tjänar under matcherna fungerar också i en egen form av erfarenhetspoäng som tar dig upp i nivåer (50 är max) för att låsa upp nya uppgraderingar (perks som jag nämnde) att spendera loss på. Men det finns inte bara dessa livsavgörande möjligheter i butiken, man kan om man vill då och då lägga ner stålarna på ting mer lutade åt det kuriosa hållet. Vi har vanliga skins direkt tagna från singleplayern och olika former av hånelser du kan visa stöddig du kan var mot dina motståndare med en simpel knappnedhållning. Det varierar från pekande hånskratt till kastkyssar.

Små irriterande aspekter finner jag dock, det första är då nog att man ibland springer mycket långsammare när man blir beskjuten, det är som om karaktären plötsligt råkar kliva i en pöl extra kladdig sirap och det är enormt frustrerande då man hade hunnit runt bakom skydd innan man dog om det vore för just den förbannade sirapen! Stundtals även om man hann runt bakom ett skydd medans man tog eld så dör man någon sekund eller två efter.

Det andra är hur vissa skin ger mer ljud än andra, jag köpte ett nytt skin till skurk-laget som i mitt tycke såg mycket mer ondskefulla ut. Men då märker jag ett konstigt ljud när jag rör mig, något bjällerande Då finner jag att karaktären i sig har ett par bjällror-liknande saker fastsatta vid bältet. Man hör den jättetydligt och på grund av just det händer det att jag avslöjar min position väldigt ofta, varför ska det vara sådant handikapp för ett skin som inte bidrar med några fördelar och dessutom kostade enormt mycket pengar? Dumt är det bara.

Några fler småsaker jag finner irriterande är att granaterna exploderar alldeles för hastigt i multiplayern trots man inte kan koka dom, oftast är det ingen idé att försöka hinna undan. Man gör också aningen för lite skada på varandra, jag kan förstå detta att eftersom man är så få som 10 spelare under varje match så är alla lite extra bepansrade för att höja både själva skjutandet och tempot mer men det känns inte riktigt helt balanserat än. Vissa kan jag lägga in hela fyra fina salvor mot bröstet trots dom inte dör.

Vad som Naughty Dog fixade från betan var att ha med indikerande ljud när man plockat en motståndare, innan fick man då istället kolla nere vid hörnet om du tog honom eller ej och sådant tjafs har men verkligen inte tid med under ett sådant högt tempo som hela tiden kräver en att ha blicken mot horisonten för inkommande faror.

Nu till den samarbetsvänliga delen. Tillsammans med två kompisar kan ni tre (man kan köra bara två totalt också) välja mellan tre olika lägen att köra. Guld Rush där ni ska bära en tung skatt från A till B medans fiender flockas in, ju snabbare ni tar den till dess destination ju mer poäng får ni får ni för de bovar ni tog ut under vägen. Överlevnad är precis vad det låter som, överlev tillsammans under flera vågor och få tonvis med poäng. Och vanliga samarbete där tre väl långa banor finns att tampas igenom i som en egen liten mini-kampanj.

Något nytt har tillkommit såsom även i singleplayern är olika sorters fiender. Förut var det bara vanliga soldater med olika vapen, rätt standard så att säga. De finns dessa extra bepansrade soldater som sakta går framåt och dödar allt i sin väg som en 80-tals mördare från en skräckfilm eller liknande, huvudsaken är i vilket fall att döda honom innan han kommer runt hörnet på ditt skydd, oftast är skott riktade mot hjärnan det enda sättet. Sen har vi ännu starkare fiender med stora bärbara gatlin-gevär, dessa är så löjligt tåliga att det krävs nästan alla tre spelare för att bara ta ner en, inte så värst kul när fyra stycken framställs i ett hörn. Sista är en fiende som tar mer diskreta metoder, de smyger och tar strupgrep på er varav det enda sättet att komma loss är om en annan medspelare slår alternativt skjuter bort honom, det enda den fastnaglade spelaren kan göra är att frenetiskt trycka på triangel för att hålla sig vid liv en stund längre.

Men tro inte att ni går säkra bara för att ni är tre stycken, i multiplayer kommer fienderna från alla håll och då menar jag verkligen att dom finns överallt. Det skyddet du sitter bakom kanske är säkert i bara några sekunder innan de har hittat en annan väg runt. Det är bara på de allra lättaste svårighetsgraderna som ni ens knappt behöver anstränga er, på två spelare kan man bokstavligen slå ner varje soldat trots man tar 20000 träffar i minuten. Man är i princip löjligt odödlig i jämförelse så enklaste svårighetsgraden förbjuder jag er ifrån om ni inte erkänner att ni är så riktigt urusla att ni måste välja det framför något mer utmanande och roligare.

Vad som är extremt tråkigt är att om en spelare tappar kontakten med PSN måste spelet avsluta också. Nog med att en spelare måste dra och vi vill vänta på honom men även måste vi överge spelet. Vad är logiken? Det finns inte ens en bugg man kan utnyttja om en spelare lämnar, det går bara sämre på alla punkter eftersom man är en man mindre, så vad är grejen? Det är som om spelet "Jahopp, lämnade en kille? Ja då är ni för patetiska för att spela överhuvudtaget!".

Nog med överdriften. Att spela fler på Uncharted 2 är tokroligt även om det är som en liten spin-off kampanj för sig, jag är bara besviken att det finns endast tre banor på vanliga samarbetet som man redan klarar på en timme. Resten kompenseras av två andra lägen där enda variationen är vilken karta du väljer.

Medföljer gör även i vanliga versionen en lagom hög med extramaterial om flera olika områden kring hur Naughty Dog gjorde spelet, rätt intressant att se på mest vare deras missbrukade av ordet "awesome" i flera meningar. Men det är rätt ironiskt i sig då Uncharted är definitionen av awesome i spelformat.

Min favorit är dock möjlighet att låsa upp, efter man har klarat spelet en gång först, olika skin där man kan göra Drake fetare precis som även i ettan, det klockrena dock är att denna gång förmörkas Drakes röst så han faktiskt låter tjockare. Jag spelade om hela spelet en gång till enbart för att se en fet person som en skön matinéhjälte spöa avföringen ur varenda bov som kommer i hans väg. Såklart finns det fler som alla karaktärer du möter genom spelet i alla dess klädser och några mer eller mindre fantasirika som Marco Polos eller Djingis Khan skelett. Sen finns det där givetvis vanliga möjligheten att direktframkalla vapen av alla sorter, vända världen spegelvänd, sakta ner allt i slow-motion (även snabbare om man nu är galen nog för det), enskottsdödande och mycket mer. Fler filter som svartvitt och sepia ända till konceptbilder.

Konceptbilderna var i sig väldigt intressanta att se hur dom först hade planerat göra några av de nya karaktärerna, kan med gott samvete säga att de tog rätt modell till Chloe. Saknar däremot blooper-bilderna som ettan hade. Ett flertal bilder där ett par buggar åstadkom under utvecklingen och vissa fick man ett gott skratt åt. Hade vart roligt att se liknande i tvåan då det sannerligen hade större utvecklingsbas. Vilket betyder större risk för buggar.

I vilket fall är Uncharted är verkligen en unik spelserie, filmisk, episk och omsorgsfull på en och samma gång. Det lyckas vara djupt, äventyrligt och ha humor på flera ställen och man kan ändå ta det som händer på allvar. Den är otroligt snyggt berättad och man blir på snudd som ett litet barn igen, detta är den bortglömda leken som var populärast på förmiddagsrasterna. Om du har en Playstation 3 så är Uncharted 2 det spelet du ska satsat på allra främst (alternativt Uncharted: Drake's Fortune först så upplevelsen inte går nedförsbacke) för ja, jag är dödsallvarlig när jag säger att detta är även bättre än Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, ur mitt perspektiv givetvis.

Slutet är dessutom bland de mest tillfredsställande jag någonsin upplevt sedan Call of Duty 4. Det i sig är väldigt mycket.

Det blir inget annat än ett tvåsiffrigt betyg utav mig. Jag ställer mig upp och applåderar åt spelet och dess skapare och avslutar med en salut. Ge mig en trea nu era snuskiga hundar! Och det på momangen!

Trailer

För dig som: Vill ha ett obeskrivligt episkt äventyr här och nu

Delbetyg
Grafik: 10
Ljud: 7
Spelbarhet: 9
Hållbarhet: 10

Plus: Mästerlig grafik, väl godkänd multiplayer, bra spelkontroller, härlig variation både miljö och spelmässigt, ett spännande äventyr rakt igenom, välregisserat, underbara karaktärer

Minus: Ibland kan Drake bli riktigt korkad, somligt dumma fiender, för lite Victor "Goddamn" Sullivan, fortfarande för enkla pussel