Splinter Cell: Pandora Tomorrow

En genial uppföljare!

Nu måste jag börja med att förklara den tillbakablicken jag får redan av att tänka på spelet. Splinter Cell: Pandora Tomorrow var det första spelet i serien som jag faktiskt köpte. Innan dess var jag inte ens intresserad av vad som kom sig kring serien överhuvudtaget. Jag hade, som alla andra coola ungar, spelat Splinter Cell (föregångaren) i ett demo på en kompis dator. Såklart var jag ganska positivt skakad av hur "våldsamt" spelet var då demot utspelade sig i polishuset, för dem som kommer ihåg. Nåväl, jag skall inte leda er in på villovägar genom att rabbla på om ettan då min recension kring vad Splinter Cell beträffar faktiskt redan finns att läsa. Men poängen var för mig att jag upptäckte redan då, som en liten unge vill säga, att svårighetsgraden var helt maxad. Självklart var jag så van vid gulliga Sonic: The hedgehog 2 och annat småtrams att jag inte förväntade mig AI:n att reagera så realistiskt som ett spel kunde reagera 2001 då demot faktiskt var aktuellt. Då var jag också 9 år gammal.

Så, jag kom över Pandora Tomorrow en inte alltför ljus höstdag i en av Games butiker. Det var ungefär samtidigt som Splinter Cell: Chaos Theory var hett på gröten, alltså år 2005. Jag kan även tillägga att jag köpte Pandora Tomorrow till Xbox.

Ärligt talat vet jag inte vad som höll mig kvar att spela genom första banan i Splinter Cell: Pandora Tomorrow. Jag var en naiv unge och tutorial var bland de svåraste banorna jag kommer att spela i hela mitt liv. Ärligt talat så vet jag inte om det är jag som blivit bättre eller om det är svårighetsgraderna som inte mäter sig med mina förväntningar men, den banan är än idag bland de absolut svåraste banorna jag någonsin spelat.
Men trots all frustration kring vilken terrorist som var tvungen att avväpnas först för att inte de andra skulle upptäcka en kände man en viss njutning av att faktiskt lyckas komma en liten bit längre varje gång. För det var otroligt spännande att precis lyckas undvika fiendens blick en nanosekund efter att man disarmerade en annan vakt, det var episkt!

Det sägs alltid att Shanghai-studion är Ubisofts svagare tillverkare av spel när det kommer till Splinter Cell serien. Jag kan gott och väl se punkterna som talar för det antagandet. Ser man ur en ganska kritisk synpunkt har Shanghai i princip tagit det som gjorde föregångarna till en succé och vidareutvecklat dem utan några direkta egna idéer.
Å andra sidan måste jag kontra genom att säga att även ifall både Pandora Tomorrow och Double Agent råkar vara två spel som står under Splinter Cell och Chaos Theory är de ändå nästan likvärdiga. Nästan.
För de anstränger sig. De har gjort ett väldigt bra jobb båda gångerna.

Åter till Pandora Tomorrow. Atmosfären hade jag nämt innan, men jag skall tilldela ett ytterligare bravo för deras räkning! För det är främst de banorna som man spelar i utomhusmiljö samt tåget och Paris där miljön och stämningen verkligen genomborrar spelaren, dvs mig. Jag kan verkligen känna gräshopporna kräla i gräset, jag hör varje steg fienden tar i den övergivna tunnelbanan, andas den tjocka luften. Känner ni det där? Det är spänning!

Höjdpunkten är ändå ambassaden, precis när man går nerför trapporna. Spelets svåraste bit, och även den roligaste.

Men svårighetsgraden är faktiskt inte så olik sin föregångare, trots alla påståenden från både spelare och kritiker. Absolut svårare, men inte omöjlig. Jag vet inte av många fler ställen jag verkligen fastnade på förutom den första banan. Jo såklart fastnade jag, som i Paris när ett helt gäng terrorister kommer in i ett rum när ljuset slocknar eller på tåget när man skall krypa ut ur badrummet, för att inte tala om de bitarna man skall inta ubåten. Trots det kan jag inte påstå att det var alltför frustrerande.
Men jovisst blev man en bättre spelare bara av att spela Pandora Tomorrow, jag minns en särskild stund i spelet då jag blev överraskad av en terrorist som steg ut genom dörren så jag siktade och tryckte av ett skott som träffade huvudet. Med en Xbox kontroll! Det här skedde inom loppet av en halv sekund, och jag vet av att det inte var en engångsföreteelse då jag gjorde liknande saker fler gånger efter och före denna händelse.

Om det kommer till story så är den ganska typisk Tom Clancy, inget man behöver anmärka. Jag trivdes med storyn som faktistk var väldigt intressant. Sam Fisher är sitt torra gamla jag, precis som vi vill ha honom!
Lambert's röst har ersatts av skådespelaren bakom Mr. President i 24, dock kan jag inte hans namn på rak arm. Det var lite av ett minus, av en konstig anledning.
Spelkänslan är på topp och atmosfären är fantastisk som jag sa innan. Karaktärerna är inte alltför väl spelade men å andra sidan är Sam Fisher inget annat än en soldat så vad skall man egentligen förvänta sig?

Tja, hela paketet är ett måste! En värdig uppföljare och inte alltför svår trots det. Men likväl det svåraste spelet hitills i serien!

85%

För övrigt är bilden den snyggaste bilden någonsin tagen ur SC serien!