Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Elder Scrolls III: Morrowind

Skrivet av: Thales   2009-08-20

När mitt Xbox- 360 tog sitt sista suck och visade sin utmattning i tre röda lampor så fylldes rummet med tomhet. Inte längre kunde jag somna till ljudet av extremt högt surrande och inte längre kunde jag jaga rådjur i Oblivion.
Kämpe som jag är så gav jag dock inte upp. Nej, istället så gick jag igenom garderoben och fann ett xbox, lika glänsande vitt som när jag fick det i julklapp för alla dessa år sedan. Efter ikoppling och spel- letande så återstod en fråga: Av alla dessa spel, vilket skulle jag över huvud taget VILJA spela? Som ett inbitet Oblivion- fan så kändes Morrowind som det självklara valet, särskilt med tanke på hur mycket jag uppskattade samma spel för några år sedan.

Efter att ha genomlidit en väldigt långt laddningstid ackompanjerat av fiender i brunda samt klickat förbi en introfilm så vaknar "jag" alltså upp i ett skepp. Eftersom jag har en humor över det vanliga så döper jag min karaktär till Dagoth Ur och för att undvika spoilers så låter jag komiken i det hela vara osagd. Väl ute ur skeppet så får jag äntligen välja ras och det är precis samma känsla som första gången. Hundratals optimistiska tankar glorifierar den berättlese och de erfarenheter jag och min karaktär kommer att dela. Bland arsenalen av raser finns det starka troll, smidiga katter, magiska högalver, diplomatiska människor och vattenlevande ödlor. Förutom dem så finns där mellanting, blandingar av två av de ovannämda där rasen får lite av varje. Ett exempel är mörkalverna, som både kan använda sig av magi samt slåss med svärd på ett någorlunda bra sätt.
Efter att sedan ha valt färdighet efter färdighet för att forma min karaktär exakt så att den ska passa min spelstil så ger sig jag och min smygande "katt" ut på vårt första uppdrag. Jo, jag är alltid en katt.

Det är nu, ute i fria världen där du väljer uppdrag eller nöje efter smak, som brister bombarderar mig. Varför är allt så depreimerande grått? Varför finns där ingen smidig karta? Varför finns där ingen lättförståelig dagbok i vilken uppdragen ordnas efter typ eller dylikt?
För att inte tala om varför man aldrig har en aning om vart du ska gå. När man får ett uppdrag så är det helt otroligt mycket text som måste läsas. Den otålige spelaren klickar enkelt förbi texten, men det är ett ödesdigert misstag. Man måste nämligen in i xboxvärldens långsammaste menyer för att sedan leta i handboken. Väl där så återstår det att leta efter just den bit text bland hundra som är relevant för stunden. När det är gjort så väntar en lång, tråkig färd mot målet, präglad av otaliga tryckningar på menyknappen. Du kan nämnligen inte se om du går åt rätt håll, utan att först nogrant studera den karta du har i den, efter många besäk, kväljningsframkallande menyn.

Nå, efter att tio minuter av kartläsning och gråa slätter så kommer jag till min första fiende; En råtta. Upp flyger min dolk, ett snabbare alternativ till de starkare men långsammare vapnen som yxa, spjut, tvåhands- svärd eller klubba. Till min milda förvåning så missar jag slag efter slag och det slutar med att råttan nästan dödar mig ändå in till skinnet under min stålrustning. I panik så flyr jag upp på en stubbe, varpå jag plockar fram min pilbåge istället. Det är en dålig version, gjord av ben, men bara en av många pilbågar som spelet senare kommer att erbjuda. Väl på stubben så skjuter jag bort 50 pilar, men efter att sedan länge ha tömt min uthållighets- mätare så är det svårt att träffa. Ja, din uthållighet påverkar inte bara hur hårt du attackerar, utan även hur ofta du träffar! Detta gäller både magi, pilar och slag.
Min första fiende kostade mig alltså 50 pilar och nästan livet och fler episka konflikter av detta slag kommer att prägla spelet.
Det vill säga, tills du nått en hög level. Då kommer du att slakta allt i din väg med lätthet då fienderns nivå inte ökar i takt med din.

När jag äntligen kommer till den första staden, enligt min ordning alltså, Balmora, så känns det lite bättre. Jag springer runt och plockar innehåll ur folkets lådor och säljer det sedan, alltsammans medan jag skrattar elakt och självbelåtet. Det är även här jag kommer i kontakt med flera av spelets fraktioner, eller "guilds". Det finns i praktiken en guild för varje individs spelsätt; Fighters guild för starka krigare, thiefs guild för lömska smygare och mages guild för de som föredrar magi av alla sorter och det är inte några det. Magi som skadar, som helar, som stärker förmågor, som ändrar fysikens lagar, som lyser upp eller som förvirrar. Det är bara att välja samtidigt som du skapar din karaktär vad som verkar roligaste, men tro mig: Då inga attacker träffar så är ALLT tråkigt i början så hoppas inte på en häftig magiker som skjuter eld på alla han ser ända från start.
I alla fall, bortsett från dessa tre "stora" fraktioner så finns där lönnmördare, olika furstar som ger dig uppdrag och slavhandlare/ slavräddning.
Sedan så finns där utspritt i världen en himla massa småuppdrag, där du kanske får döda några fåglar eller bara springa kors och tvärs genom landet för att prata med personer. Det sistnämnda är hemskt och vid det här laget tror jag att ordet "karta" säger varför.
I ett litet hus vid en å så springer jag in i min uppdragsgivare, han jag hörde om i början av spelet. Han berättar och berättar om allt och inget för att sedan skicka iväg dig på nästa uppdrag i huvudstoryn.
Följ om du vill, eller döda honom och gör det omöjligt för dig att klara spelet. Ditt val, men inte förräns det är för sent får du reda på konsekvenserna i form av ett meddelande på skärmen.
Efter detta så flyter det på i samma stuk. Du dödar fiender, gör lite uppdrag, hatar kartan och går på upptäcksfärd. Du går upp i level, hittar sjukt bra vapen i en slumpmässig grotta och slaktar skiten ur allt du ser. Tills uthålligheten tar slut, så att säga. Då dör du.
Hårt.

Om man skulle ta och sammanfatta nu då.

Grafik: 7
Det är inte så att gubbarna är snygga, inte världen eller vapnena heller. Däremot så är de snygga om man sätter dem i perspektiv till spelets storlek. Efter det att spelet laddat i tio minuter när du sätter igång så är i princip hela världen öppen. Korsa öst till väst och inte en laddningstid krävs, mer än den sammanlagda väntetiden på 30 minuter i menyn då du kollar på kartan. Jävla karta.

Kontroll: 6
Klassiskt uppläg. Du går och tittar med spakarna och hugger med R. Plocka upp saker med A och avsluta med B. Det är först sedan det rör till sig. För att byta vapen måste du hålla in R samt kilcka på B (höger i vapencykeln) eller X (vänster i vapencykeln). När du har spelat ett tag så har du antagligen fått väldigt många vapen och i stridens hetta är det otroligt frustrerande att försöka hitta rätt. Speciellt när du blir handikappad i betydelsen "inte kunna attackera medan jag letar vapen".
Samma sak gäller magibytandet. Håll in L och klicka på B, respektiva X. Samma problem där, du lär ha många magier och att hitta rätt blir även då otroligt svårt i en strid. Speciellt med tanke på att du ofta använder dig av mer än en enda magi under stridandet.
Dock så är denna krånglighet värt besväret för att kunna undivka att gå in i menyerna och byta vapen/ magi/ rustning och med rätt förberedelser så krävs det relativt få byten under strider.

Ljud: 9
Det är mediokra ljudeffekter från fienderna, men utöver det så är ljudet fantastiskt. Spelets ospelbara karaktärer talar med passande röster och om man inte visst bättre så skulle rösten från alven i spelet lika gärna kunnat komma från bakom din rygg. Ja, så bra är det. Den största ljudbedriften är dock musiken. Samma slinga om och om igen, men den blir aldrig tråkig. Istället så växer den inom en själv för att sedan klamra sig fast där. Väl fast så skriker den om att älskas och spelaren älskar mer än gärna.
Ja, så bra är den.

Hållbarhet: 10
Huvuduppdrag, miniuppdrag, guilds, konstiga små guilds, oändligt antal grottor (känns det som), roliga karaktärer och otroligt omspelningsvärde. Varje ras är en upplevelse för sig, liksom varje klass är.
Det höll då, det håller nu och om fem år så håller det än.

Totalt: 8
Trots irriterande menyer, svårlästa uppdragsbeskrivningar, utdragna stider och dåliga vapen/ magi- system så är musiken och hållbarheten där hela tiden. Det är underhållande, det är fängslande och helt klart värt lite krångel och gråa slätter.

Medlemsrecensioner14
Samlat betyg: 8.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10