Mass Effect

Knights of The Old Republic håller jag som det bästa rollspelet någonsin skapat. Star Wars för mig är kärt, nästan religiöst så. Bioware är ett gäng fantastiska spelutvecklare som verkligen, verkligen kan det här med att få en att försvinna i andra världar.

Med detta i åtanke köpte jag Mass Effect för drygt två år sedan när det kom ut. Besvikelsen visade sig tyvärr snabbt vara ett faktum. Saknade direkt ljussablarna, de intressanta karaktärerna och en medryckande handling. Saknade bekantskapen jag byggt upp med galaxen långt, långt bort. Orättvist kanske. Striderna i Mass Effect var bara så stela i jämförelse. Att panga i sann actionspelsanda kändes vansinnigt slappt och något som heller inte gjordes bättre av den superstela spelkontrollen. Den hopplöst usla skärmuppdateringen lyfte inte helhetsintrycket nämnvärt heller direkt. Jag var helt enkelt inte särskilt såld på Mass Effect och spelet lades således fort på hyllan.

När jag nu äntligen tagit mitt förnuft till fånga, främst efter att ha sett den häftiga trailern till Mass Effect 2 femton gånger om på rad, samt plockat ner första Mass Effect och spelat i några timmar, så kan jag i min reflektion bara konstatera att förhastade slutsatser drogs. Härmed omvärderas tidigare slutsats; Mass Effect är bra. Jag får väl enkelt bara skylla på hjärnsläpp kombinerat med väldigt orealistiska förväntingar. Visst är jag fortfarande besviken över en del aspekter, varav det trista vapenutbudet verkligen stinker mest, med endast fyra vapen i sortimentet, men sen är ju detta i huvudsak ett rollspel också.

Ett grisigt oförlåtande sparsystem som oftast tvingar en tillbaka en bit över en timmes speltid om man inte är uppmärksam och sparar själv, ger mig testikelkramp. För dör, det gör man ofta. Speciellt när spelet buggar sig. Det här med att man inte tillåts samtala eller föra konversationer med sina kompanjoner, förutom när man är ombord på skeppet Normandy, är ju galenskap. Kom igen, det kunde man ju göra i KOTOR för helvete. Nu hör man endast passivt vad smygrasisten Ashley har att säga om sjön i Citadel, när vi befinner oss där, utan möjlighet till att följa upp det - eftersom hon säger det just utanför Normandy.

På tal om den grupp följeslagare som ackompanjerar en på de livsfarliga uppdragen, varför är man begränsad till att endast ha med sig två åt gången? Ge inga bortförklaringar i form av bristande prestanda nu. Dragon Age-spelen ger mig tre följeslagare åt gången för böveln. Desto mera förargligt eftersom kompanjonerna i Mass Effect är alla älskevärda. Liara, Tali, Wrex, Kaiden och Garrus är alla oemotståndliga. Även ovannämnda Ashley är bra när man ser förbi hennes fördomar. Detsamma kan inte sägas om packet i Dragon Age 2.

Kommer man förbi den något segdragna inledningen, fem timmar in, så öppnar äventyret äntligen upp sig på allvar. Interplanetära resor tar sin början. Ljushastighetshoppen sker bokstavligentalat galaxer emellan på en skala som inte går att begripa, desto mindre försöka sammanfatta i text. Det man förstår är att man gör universummet till en bättre (alternativt lite sämre) plats beroende på vilken riktning man väljer att gå.

Tyvärr avtar den spektakulära känslan av rymdens obeskrivliga, ändlösa magnitud då det tillåts färre planetära besök och upptäckningsmöjligheter än man på förhand kanske hade hoppats på. Att döma ett spel för att vara otillräckligt, hypotetiskt ändlöst, om man nu tar sig en liten funderare och verkligen begrundar, så känns det egentligen bara orättvist och billigt att göra. Det som finns, det räcker rätt bra till ändå. Det som skaver mer är repetitionen i miljöerna. Spelet skyltar med en stor antal besöksplatser och trots att man kan utforska ett tretiotal planeter, planetoider, månar och asteroider, så är det en simpel och rätt likartad miljödesign som är den prägglande faktorn och gemensamma nämnaren för samtliga dessa.

Det finns mycket att se och ta del av. Risken att man kommer ifrån jakten på Saren är överhängande stor. Spelet har fått en del kritik i det avseendet, att narrativet inte pressar Shepard till att prioritera sökandet efter storskurken tillräckligt, men det är egentligen ingenting som någonsin stört mig nämnvärt alls. Tempot är lågt stora delar av äventyret men det slutar aldrig att engagera. Trots att man beodras att skynda efter Saren så behöver man inte göra det, takten bestämmer man uteslutande själv. Det är ju ändå befriande också att slippa hela tiden bli påmind om vikten av skyndsamhet, i ett spel, när det samtidigt viftas med sådan stark (åtminstone teoretisk) frihetskänsla.

Där vapnen sviker så känns skyddsdräkturustingen betydligt mer varierande och det finns även hyfsat tilltaget med loot på den fronten. Speciellt olika raser emellan. Som vanligt så släpar man på ändlösa mängder skräp som bara ligger i den abstrakt rymliga ryggsäcken och saknar all form av egentligt värde utom möjligheten att sälja av. Att sälja ger dock skral betalning. Det blir mer gynnsamt att sälja om man väljer att använda erfarenhetspoängen i sitt inflytande, samt utför några ärenden åt köpmännen. Man vill ju åt den där snordyra Spectre-utrustningen trots allt. Annars kan man alltid omvandla det mesta till Omni-gels om man vill men även det känns poänglöst efter ett tag.

Vill återigen bara påpeka hur onödigt avfärdande och dumstridigt inställd jag vart mot detta (trots allt) välgjorda nysatsning till spel av mästerutvecklarna Bioware. Det växte hela tiden, med tiden. Lyckas man också bli hänförd redan från början så garanterar jag att det bara blir bättre efter det att startkapitlen avverkas. Saren är verkligen en suverän antagonist. Dina männskliga och utomjoriska följeslagare består av mästerligt sammansatta karaktärsgallerier, fulla av nyans och djup. Nu väntar vi bara på Mass Effect 2 och hoppas på ännu mer av allt.

Grafik: 8
Ljud: 8
Spelbarhet: 9
Hållbarhet: 9