Metal Gear Solid 2: Substance

Solid Snake är tillbaka! Och där försvann han igen, och istället får vi en snorvalp i huvudrollen.

Året är 2004, och förväntningarna är höga. Jag har köpt det inte purfärska, men fortfarande hett omtalade Metal Gear Solid 2: Substance. För att undvika spoilers har jag knappt läst något om spelet, och vet inte mer än att det sägs överträffa den underbara föregångaren, med massor av chockerade och häftiga ögonblick av ett slag som aldrig tidigare skådats.

Två år tidigare spelade jag inte TV-spel, men Gamereactors ankomst väckte nyfikenheten att plocka fram det Metal Gear Solid som jag köpt för en billig penning, men som genast hamnade i garderoben. Under fem mörka, ljuvliga höstkvällar infiltrerade jag Shadow Moses, och mitt TV-spelsintresse var väckt.

Finns det något ofördelaktigt att säga om det briljanta originalet från 1998 är det att mellansekvenserna ser rent fördjävliga ut idag. Epileptiska raggsockor som försöker prata förstånd med varandra ger ingen emotionell tyngd.
Den bristen har inte Metal Gear Solid 2.
Öppningsscenen är en klassiker. I stort sätt är det enda som händer att Solid Snake vandrar över en bilbro och hoppar bungyjump ner på en tanker, men det är så jävla häftigt: en visuell njutning av finaste märke. Regnet är lika stämningsfullt som när det föll i inledningen av The Legend of Zelda: A Link to the Past.
Självklart imponerar inte grafiken lika mycket idag, men det visuella är fortfarande en av spelets främsta lockelser.

Lika imponerade är de läckra ljudeffekterna och den pampiga musiken, de utmärkta rösterna, det detaljerade manuset, den hiskeliga mängden bonusmaterial (inklusive en bok om händelserna i det första spelet (och en bok om boken om det första spelet)).
Metal Gear Solid 2 är ett av de mest genomarbetade spel jag någonsin testat.
Ändå är det en besvikelse. En rejäl felsatsning.

Den vanligaste kritiken mot Metal Gear Solid 2 är att mellansekvenserna är för långa och man får spela för lite. Jag vill vända på det och säga att man får spela på tok för mycket, och titta på film för sällan.
Även om storyn inte är lika intressant som i de andra spelen i serien, miljöerna är tristare och den genomgripande stämningen inte är lika god är Metal Gear Solid 2 en intressant och bitvis fascinerade upplevelse så länge det håller sig till codec-konversationer och filmsekvenser; det är när jag greppar handkontrollen som det sjunker som en sten.

Den största källan till motvilja är Raiden. Under mellansekvenserna kan jag skratta åt den blonderade byfånens dumheter, men insikten blir ett iskallt hugg när jag inser att det är meningen att jag ska styra och förkroppsliga eländet.
Tack, men nej tack.
Det är inte någon hemlighet längre att Solid Snake far i luften en timme in i spelet, och istället får jag en blek gröngöling - som till synes har värvats från något japanskt pojkband - på halsen.

Generellt har jag inget emot att en serie byter huvudkaraktär; något mer än girighet måste spelmakarna kunna lansera som ursäkt för en uppföljare. Den enda vettiga förklaring som jag fått höra: att man drar till med en riktig tönt, för att få Solid Snake att än mer framstå som den ultimata spionhjälten är kanske inte heller någon dum idé.
Problemet är att de går alldeles för långt. Raiden är själva kvintessensen av allt jag inte vill se i en vapenbärande huvudperson: han är gnällig, feg, trögtänkt, naiv, fåfäng och ointressant.
När Solid Snake kastar sig genom luften i slowmotion är det coolt av bara helvete; när Raiden gör det samma sak blir det en bisarr blandning av simhopp och bögporr.

Men okay, jag kan inte kasta ett Metal Gear Solid spel i soptunnan bara för att jag inte gillar huvudpersonen. Jag övervinner min avsmak för den ovälkomne gästen, men stöter genast på nästa problem: kontrollen. Hur den är till Playstation 2 vet jag inte, men till Xbox är den hopplös. Den är sladdrig, bråkig och fördömande. Det är en äventyr bara att byta utrustning, och när det ska stridas förstår jag varför spelet uppmanar till smygande.
Bosstriderna blir till rena parodierna när att bara byta vapen blir till en sorglig dans på avgrunden.

Att byta till förstapersonsperspektiv och sikta in sig på en fiende tar en evighet, och jag är fastnaglad i golvet. Att man inte kan röra sig i förstaperson är så dumt att det finns inte. Intuitiv är inget ord som spelet känner till; det är som om jag blir straffad varje gång jag ska vara interaktiv och inte nöjer mig med att titta på filmsekvenser.

Vad som händer när Raiden blir upptäckt och larmet går är en egen historia. De flesta gånger är det bättre att stå och blir ihjälskjuten istället för att gömma sig; det tar inte lika lång tid innan jag får börja spela igen och jag får börja om på ett mer fördelaktigt ställe.

Jag får inget grepp om Metal Gear Solid 2, men det verkar inte spelmakarna heller ha haft: spelet pöser och sväller ut åt alla håll, utan att hitta en vettig, involverande balans mellan berättande och gameplay. Långa stycken känns det som ett berättar-baserat och ett action-baserat spel som man förgäves försökt foga samma.
Till skillnad från ettans desperata Alaska-uppdrag och treans Sovjet-infiltration känns det aldrig som det jag gör är av någon avgörande vikt.
Berättelsen svingar vilt mellan konspirationer, förräderi, hjältedåd, kvasifilosofi, död, kärlek och urflippade existenser. Visst, det är underhållande och kanske till och med nyskapande. Detaljrikedomen och ambitionen går i alla fall inte att klaga på.
Men så kommer spelsekvenserna med sin föråldrade spellogik och hopplösa kontroll, och allting bara trasslar in sig i vartannat. Vem tror bossarna att de ska imponera på med sina övernaturliga krafter när det vanliga fotfolket dyker upp tungt beväpnade ur tomma luften eller försvinner i intet när de möter mig i en dörröppning?
Om berättelsen hade varit involverande istället för intressant, hade den kanske kunnat väga upp bristerna i spelmekaniken, men nu känns det mer som att utreda ett experiment som gick fel än att njuta av ett spännande spel.
Nej, jag struntar i det här och drar till Alaskas snö eller Sovjetunionens djungler istället.

I efterhand har jag läst ett flertal intressanta artiklar om Metal Gear Solid 2. Det är som gjort för att dissekeras, analyseras och diskuteras.
Tyvärr glömde någon att det skulle vara roligt att spela också.

Fördelar: härlig grafik, bra ljud, intressant manus, bra röstskådespelare, välgjort och påkostat, mycket bonusmaterial

Nackdelar: Raiden, dålig kontroll, jobbiga strider, tråkiga uppdrag, trista miljöer, underlig gameplaylogik, bristande inlevelse, mycket sämre bossar än i de andra spelen, bristande balans mellan story och gameplay