Svenska
MEDLEMSRECENSION

Halo: Combat Evolved

Om du är en bland mängden gamers på Gamereactor.se så har du troligen, precis som jag, fallit pladask för ett visst spel. Ett spel så underbart att man inte riktigt vet hur man ska förklara sina känslor för det. Orden räcker inte till, och att ens försöka förklara hur man kände sig första gången man spelade det vore att vanhedra spelet. Vi snackar om någonting simpelt, något skapat av andra människor, men trots det verkar det på en som om det vore den allra renaste av magier. Jag är förtrollad. Kärlek. Denna känsla är det som skiljer gamers från vardagliga spelare. Vi har hittat ett eller flera spel som hållit oss kvar. Som blivande 18-åring har jag endast hittat två spel, nämligen Grim Fandango och Halo: Combat Evolved. Att ställa dess spel mot varandra och välja en vinnare skulle inte bara riva världen i miljontals delar, utan även mitt eget hjärta.

Utan dessa spel skulle jag inte sitta här, och endast det säger ju hur fantastiska jag tycker dessa spel är. Jag sörjer att jag aldrig kommer att uppleva känslan jag fick när det först begav sig igen. De där underbara, första ögonblicken. Första gången. Halo grep tag i mitt skrev och skakade om mig tills jag inte visste om jag var man eller kvinna längre. Som tur var återkommer små, små fragment av den där känslan varje gång Halo: Combat Evolved snurrar i min nu fem år gamla Xbox.

För att vara ärlig var inte förstpersonsskjutare riktigt min grej innan Halo. Jag gillade spel, men inte FPS. De saknade ofta det djup jag letade efter, en story som kunde jämföras med Star Wars fylliga universum. Tack vare äventyrsspel som Grim Fandango höll jag mig dock kvar i spelandets värld, och tillslut fann Halo mig. Jag var på besök i den kungliga huvudstaden där en spelbutik fått in en importerad Xbox med ett spel. Jag fann mig bland tekniska korridorer. Det var trångt, och kändes som vilket FPS som helst. Sen kom jag till den andra banan, och jag tog mitt första steg på den majestätiska ringvärlden. Grönska så långt ögonen kunde nå. Jag andades in atmosfären. Jag kände mig fri. Jag hörde vattenfall. Jag bländades av solen. Just då var jag tjuren Ferdinand, och Halo var min blomma. Just då var jag Alice, och Halo var mitt underland. Resten av min tid som 12-åring är bara en vit och ytters suddig bild, men troligen är den av en ung pojke som spelar Halo.

Bilden blir mer och mer tydlig ju längre tiden går, och tillslut finner jag mig själv med fem kompisar och spelar Halo i min källare. Nu är jag dock en galen 14-åring. Halo träffade mig med en sådan kraft att resultatet, hur mycket jag än försöker, inte går att förklaras med ord. Men trots denna brist fortsätter jag så gott jag kan. Halo blir nystarten för en renovering av FPS-genren. Det höga tempo med dussintals dödliga fiender som täckte skärmen och där reflexerna med högerhanden var allt som spelade roll, ersattes av ett mer taktiskt spelande. Genom att hålla sig undan fiendernas eld några sekunder kunde man få tillbaka sin sköld, och vapenval var minst lika viktigt som att faktiskt kunna använda ett. Samtidigt kunde man snabbt kasta iväg en granat, eller en kraftfull kräftsmäll, om något oväntat skulle ske.

Halo har sannerligen format mig som gamer. Det jag kom att älska med Halo är sådant jag sedan den dagen alltid funnit intressant när det kommer till spel. Före Halo fann jag inte spelmusik intressant till exempel. Sedan fick jag höra Marty O'Donnells musikstycken. De gjorde honom till industrins mest hyllade musiker i västvärlden. Jag är än idag överväldigad över hans sätt att fånga dramat på skärmen och sprida det till öronen, som i sin tur fick mig och hundratals andra att upptäcka nya slag av orgasmer.

När jag spelar Halo försvinner allt sådant som egentligen inte spelar någon roll i spel. Plötsligt bryr jag mig inte om grafiken, och inte om musiken heller. Här finns endast inlevelsen. Här finns endast en helhet, och inte ett par faktorer som tillsammans går ihop till ett slutbetyg i slutet av en recension. Trots det har Halo, precis som alla andra spel där ute, sina brister. De är dock lätta att förbise när man är kär. Halo: Combat Evolved förblir en tidlös klassiker, och det kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Hatten av till Bungie, tack.

Medlemsrecensioner46
Samlat betyg: 9.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10