Vilken jävla mod, Deathawaits. Funkar den bra?

Bra skrivet annars, vill gärna läsa mer

Vilken jävla mod, Deathawaits. Funkar den bra?

Bra skrivet annars, vill gärna läsa mer

Haha, jo... den är lite bisarr i sin helhet. Det finns bland annat en fullt användbar elektrisk stol, långt ner bakom hemliga dörrar och dylikt. Men det är intressant att spela som en såpass "viktig" karaktär. Får se om oblivion lyckas underhålla mig tillräckligt dock, senast jag hade oblivion laddade jag ner massvis med moddar och grejer och spelade inte mer än 8 h när det väl begav sig.

Kul att du gillade texten.

Ang om den funkar bra är väl svaret ja i de flesta fallen. Det händer att fångar lyckas smita, men det är relativt sällan.

Dagen gryr över Cyrodills hjärtland och solens strålar väcker mig ur min koma lika sömn. Värken i kroppen får mig att ligga kvar i gräset medan minnet kommer tillbaka. Jag har flytt från imperiets fängelse, och sedan dess vandrat runt i skogen i fyra dagar nu. Det lilla jag hade att äta har sedan långt tillbaka tagit slut, och man kan inte livnära sig på enstaka svampar för evigt. Jag reser mig långsamt upp ser mig omkring. Jag befinner mig på en högt belägen kulle. Framför mig ligger det en brant sluttning och bakom mig befinner sig skogens enorma domän. Jag ser en ruin, förmodligen från den nu ut döda alv rasen The Aielyds. Jag bestämmer mig för att färdas mot ruinen, vilket jag sedan upptäckte var lättare sagt än gjort, men efter en timmes möda var jag tillräckligt nära för att se sprickorna i muren. Jag hör steg några meter framför mig. I vanligt fall skulle det inte påverka mig särskilt mycket, men eftersom jag var obeväpnad så greps jag nästan av panik. Jag hann precis gömma mig när jag såg en magiker gå ut från ett hål i muren. Han var beväpnad med en dolk, så frontalt angrepp var inte en möjlighet. Jag smög upp bakom honom och knockade honom med ett slag mot huvudet med all kraft jag kunde framana.
Jag sökte igenom hanns tillhörigheter och tur som jag hade hittade jag en helande dryck, och en bok. Jag slet snabbt av korken och hällde i mig flaskans innehåll. Känslan av hur mina sår läktes och hur hungern tillfredsställdes var otrolig. Med min nya styrka granskade jag boken närmare.
Det var en magi bok som var ämnad till att lära ut magin Elemental Flare.
Jag hade aldrig varigt särskilt bra i magins ädla konst, men med boken var det förvånansvärt lätt att lära sig.Det var en svartmagi som utdelade skada från eld is och blixt. Jag passerade igenom hålet i muren som magikern gått ut ur och kom in på vad som en gång i tiden varigt en magnifik borggård. Men nu återstod det endast stenar. Platsens forna magi var försvunnen. Jag beundrade platsens abstrakta skönhet då plötsligt en demon uppenbarade sig. Det var en liten demon, och jag kommer ihåg att min hembys vise man hade berättat för mig att de kallades för scamp. Demonen slungade eldklot efter mig, men även om mina reflexer är rostiga efter min tid i fängelset så var de tillräckliga för att undvika scampens attack. Jag höjde min arm och koncentrerade mig djupt och slungade sedan iväg min nyligen inlärda trollformel. Den träffade scampen rakt i bröstet, varav den avled utan fördröjning.
Och sedan sprang jag. Ut från ruinen innan fler och kanske värre monster kommer.
Jag kom fram till krönet av en dalgång och där, i fjärran skymtade jag landets huvudstad, Imperial City. Längtan efter civilisationen blev överväldigande men för att ta mig dit måste jag först passera resterna av en borg.
Precis som med alvruinen så var platsens forna ära som bortblåst och istället befolkades den av de odöda. Synen av att se resterna av en sedan länge död människa komma springande emot mig frös blodet i mina ådror. Skräcken förlamade mig. Skelettet lade en pil mot bågsträngen, och spände den utan några problem, trots att dess muskler var bort ruttnade. Nu är det slut, den tanken hade passerat mina tankar oräkneliga gånger under denna korta stund.
Då träffade pilen mig i vänster arm, och förlamningen bröts. Tankarna klarnade och modet samlades åter, så som många gånger förr. Och jag rusade mot de kringvandrande benen och tacklade dem över kanten. Skelettet föll över kanten och slog i backen 10meter ner. Jag utforskade borgens yttre, men gick aldrig in i dörren som ledde ner i ruinens mörka innanmäte. Jag såg någonting blänka och sprang emot objektet. Det var en yxa, en rostig gammal yxa. Nu var det inte långt kvar till huvudstaden. Civilisationen nalkas. Eirik Gunnesson's äventyr har just börjat...

En massa text utan styckeindelning

Väldigt välskriven och intressant text. Smyg in ett gäng styckeindelningar också så blir jag extra glad.

Väldigt bra skrivet !

Deathawaits - Extremt bra skrivet, låter som en väldigt intressant mod. Törs man fråga om namnet? Skulle gärna fösöka mig på den.

Helvete - Trots den alltför bristfälliga svenskan var det riktigt underhållande att läsa. Spännande och intressant text.

Kul läsning Helvete! Kommer det en fortsättning?

Igår hade jag tänkt dra ut och slå ihjäl lite Argonians bara för att. Jag tittade ut genom fönstret från hotellet i Leyawiin och kom bittert fram till att det regnade. Fan också. Jag öppnade en flaska vin och började spela kort med bartendern. När det väl slutat regna var jag för full för att kunna knäppa Argonians. Jag somnade över ett bord och vaknade senare upp med jordens bakfylla. När jag vaknade märkte jag att någon stulit mina nycklar och pengar. Helvete, ska det där jäkla regnet aldrig sluta? Jag bestämde mig ändå för att ge mig ut på lite jakt efter Argonians. Jag lyckades ta mig så långt som till White Stallion Lodge innan jag var för blöt för att kunna fortsätta. En blöt läderrustning är verkligen ingen höjdare, tro mig.
Jag fick låna en säng efter knivhot av en väldigt ful, grön, vårtig typ. Sedan gick jag och lade mig i hopp om att morgondagen skulle ha bättre väder...

Gjorde många quester sen så kom en ruta fram där det stod oblivion har slutat fungera.
Betyg på dagen: -100/100

Igår hade jag tänkt dra ut och slå ihjäl lite Argonians bara för att. Jag tittade ut genom fönstret från hotellet i Leyawiin och kom bittert fram till att det regnade. Fan också. Jag öppnade en flaska vin och började spela kort med bartendern. När det väl slutat regna var jag för full för att kunna knäppa Argonians. Jag somnade över ett bord och vaknade senare upp med jordens bakfylla. När jag vaknade märkte jag att någon stulit mina nycklar och pengar. Helvete, ska det där jäkla regnet aldrig sluta? Jag bestämde mig ändå för att ge mig ut på lite jakt efter Argonians. Jag lyckades ta mig så långt som till White Stallion Lodge innan jag var för blöt för att kunna fortsätta. En blöt läderrustning är verkligen ingen höjdare, tro mig.
Jag fick låna en säng efter knivhot av en väldigt ful, grön, vårtig typ. Sedan gick jag och lade mig i hopp om att morgondagen skulle ha bättre väder...

Igår hade jag tänkt dra ut och slå ihjäl lite Argonians bara för att. Jag tittade ut genom fönstret från hotellet i Leyawiin och kom bittert fram till att det regnade. Fan också. Jag öppnade en flaska vin och började spela kort med bartendern. När det väl slutat regna var jag för full för att kunna knäppa Argonians. Jag somnade över ett bord och vaknade senare upp med jordens bakfylla. När jag vaknade märkte jag att någon stulit mina nycklar och pengar. Helvete, ska det där jäkla regnet aldrig sluta? Jag bestämde mig ändå för att ge mig ut på lite jakt efter Argonians. Jag lyckades ta mig så långt som till White Stallion Lodge innan jag var för blöt för att kunna fortsätta. En blöt läderrustning är verkligen ingen höjdare, tro mig.
Jag fick låna en säng efter knivhot av en väldigt ful, grön, vårtig typ. Sedan gick jag och lade mig i hopp om att morgondagen skulle ha bättre väder...

Tänk att spela som galen rasist. Jag är verkligen inte det men gud vad kul att bara gå runt och leva, och sedan när man ser en, t.ex redguard eller Argonian så får man värsta seriemördarsuget och börjar förfölja personen för att leta upp ett lämpligt ställe

Krafton som fick mig att tänka så

Tänk att spela som galen rasist. Jag är verkligen inte det men gud vad kul att bara gå runt och leva, och sedan när man ser en, t.ex redguard eller Argonian så får man värsta seriemördarsuget och börjar förfölja personen för att leta upp ett lämpligt ställe

Krafton som fick mig att tänka så

Hahah! Helsjukt och underhållande på samma gång!

Oblivion lockar verkligen fram skelett ur garderoben i folk. Glöm inte att skriva lite här hur det går för din rasist sen !

Tänk att spela som galen rasist. Jag är verkligen inte det men gud vad kul att bara gå runt och leva, och sedan när man ser en, t.ex redguard eller Argonian så får man värsta seriemördarsuget och börjar förfölja personen för att leta upp ett lämpligt ställe

Brukar göra ungefär så ibland när jag blir deprimerad av bristen på nya uppdrag från det mörka brödraskapet. Springer till en stad jag ogillar, tex Leyawin, och väljer ut första person jag ser där. Följer efter personen på lagomt avstånd, och när tillfälle ges slår jag till. Och gömmer dom ofta vid kyrkporten.

Längtar tills jag får spelet! Då ska jag skriva här massor. Muahahah!

Alla skriver ju jätte bra!

Jag vaknar upp i mitt slott, Battlehorn Castle, en bit utanför Chorrol, och tänker:
Aaahhh! Ännu en perfekt dag att döda banditer på! jag beger mig till Cheydinhal via häst. Väl framme beger jag mig söderut via fot. När jag når fram till Silverfish River så följer jag den till kusten. Efter tre timmars språngmarsch ser jag äntligen Niben bukten. Jag föjer vägen ner mot Panther River, men med ögonen ständigt fokuserade på den vackra Nibenesiska bukten. Herregud! Ett kapell? Mitt ute i ingenstans hittar jag ett kapell. Pastorn här kanske låter mig sova över här. Och har man tur kanske jag får ett varmt mål mat också. Jag stiger på. Så fort jag kom in slungades jag tillbaks in i dörren av ett eldklot. Nu förstod jag att kapellet var övergivet och var nu hem till ett par nekromantiker av den ondaste sorten! Jag höjer skölden som försvar och drar yxan för att gå till motangrepp. En av nekromantikerna höjer staven och plötsligt står jag öga mot öga med en av de mest förskräckliga minotaurer jag någonsin sett! Efeter en lång men mödosamm strid lyckas jag dräpa den. Nu skall dom jävlarna slicka damm tänkte jag! När nekromantikerna var slaktade kände jag mig väldigt utmattad så jag bäddade till en säng av deras blodiga kappor. Resten är en annan historia!

Haha, skoj Kill_Stealer. Använde du ett avhugget huvud som kudde också?

Lol kanske...

Citerar Helvete:En massa text utan styckeindelning

Väldigt välskriven och intressant text. Smyg in ett gäng styckeindelningar också så blir jag extra glad.

Väldigt bra skrivet !

Ursäkta glömde att göra det, ska komma ihåg det till nästa gång.

Kul läsning Helvete! Kommer det en fortsättning?

Jodå jag ska göra en fortsättning, men morsan har tagit mitt xbox och jag lär inte få tillbaka det förens sommarlovet så jag har ingen inspiration.

Jag vaknar... Jag känner lukten av ruttet kött. Klockan är 7:03, vilket jag antog p.g.a solens position på morgon himlen. Jag tar en bit bröd och en nypa frisk luft. En riktig frukost för en sann överlevare!

Dagen efter jag anföll kapellet kom jag till sist fram till... Blackwood. Inte precis något jag hade sett fram emot. Men här var jag nu, utan mat slut på pilar, en söndrig sköld och en kraftig förkylning. Det enda som inte var emot mig nu var min trogna yxa, Stormsail - Pride of Anvil. Inget kunde besegra mig när den låg tryggt i min hand.

En bit in i Blackwood så hör jag något. Jag smyger upp på en kulle för att kolla vad som pågår. Vad får jag se? Jo, nedanför kullen står ett gäng medlemar från Blackwood Company... Den här kullen ska INTE bli min grav tänkte jag. Eftersom mitt pil förråd var slut och min mana var låg så kunde jag inte köra ett smyg angrepp. Warrior som jag är, så är jag inte bra på spells och min båge är ganska vardelös utan pilar. Det enda jag kunde göra var att vänta...

Nån timme senare sa den som såg ut att bestämma så här: 'The Underking commands us too'... Mer hann jag inte höra, för när jag hörde att dom nämde min svurna fiende, 'The Underking', så rusade jag upp från mitt gömställe för att angripa dem med all min sammlade kraft! Efter mycket om och men tvingades dem till att ge sig, för INGEN kan besegra.....

Nathalos the Stormborn!!!

Så jag dödade dem i mitt raseri... sen somnade jag... igen...

Jag vaknar... Jag känner lukten av ruttet kött. Klockan är 7:03, vilket jag antog p.g.a solens position på morgon himlen. Jag tar en bit bröd och en nypa frisk luft. En riktig frukost för en sann överlevare!

Dagen efter jag anföll kapellet kom jag till sist fram till... Blackwood. Inte precis något jag hade sett fram emot. Men här var jag nu, utan mat slut på pilar, en söndrig sköld och en kraftig förkylning. Det enda som inte var emot mig nu var min trogna yxa, Stormsail - Pride of Anvil. Inget kunde besegra mig när den låg tryggt i min hand.

En bit in i Blackwood så hör jag något. Jag smyger upp på en kulle för att kolla vad som pågår. Vad får jag se? Jo, nedanför kullen står ett gäng medlemar från Blackwood Company... Den här kullen ska INTE bli min grav tänkte jag. Eftersom mitt pil förråd var slut och min mana var låg så kunde jag inte köra ett smyg angrepp. Warrior som jag är, så är jag inte bra på spells och min båge är ganska vardelös utan pilar. Det enda jag kunde göra var att vänta...

Nån timme senare sa den som såg ut att bestämma så här: 'The Underking commands us too'... Mer hann jag inte höra, för när jag hörde att dom nämde min svurna fiende, 'The Underking', så rusade jag upp från mitt gömställe för att angripa dem med all min sammlade kraft! Efter mycket om och men tvingades dem till att ge sig, för INGEN kan besegra.....

Nathalos the Stormborn!!!

Så jag dödade dem i mitt raseri... sen somnade jag... igen...

hehe

Vaknar upp strax utanför byn Water's Edge i Blackwood. Upptäcker på min karta att det finns en närliggande grotta som jag ej besökt tidigare, och som jag nu styr stegen mot. Grottan heter tydligen Rockmilk Cave, och jag entrar träporten för en tur ner i djupen. Nu är att berätta att det första som slår mig är kaos. I första rummet är ett stort antal stenblock samt en kropp på väg att falla ner från taket, för att hårt slå ner i det kala golvet nedanför. I rummet verkar även en strid pågå, mellan en kvinnlig alv i daedrisk rustning och en pilbågsskytt helt klädd i glas. Jag hukar mig ner för att så tyst som möjkligt iakta det hela, och efter ett tag får alven in en våldsam stöt rakt över axeln på skytten, som död faller ner i ett plågans sista skri. Jag tar fram min pilbåge och avfyrar ett skott mot alven. Pilen missar och min position är nu röjd. Jag bytar snabbt vapen till en daedrisk krigshammare, och alven som nu rusar mot mig med stormsteg faller nästan ljudlöst ihop, efter att ha fått kånna på hur det kan kännas att få pannbenet inslaget.

Efter att ha rensat Rockmilk Cave på både Black Bow Bandits och Marauders tog jag en tur till Imperial City där jag sålde mitt byte (mestadels vapen och rustningsdelar) för dyra pengar till Rohssan inne på "A Fighting Chance" i Market District. Efter detta bestämde jag mig för att resa till fots längs vägen mot Cheydinhal där jag nästan omedelbart stötte på två minotaurer som jag utan hämningar klubbade ihjäl med hjälp av ett par flinka slag. Efter att ha passerat ett antal klippor, avslöjades en dal med ett mycket vackert vattenfall, och mången fager ört därikring. Jag plockade samtliga blommor, och såg en stor trappa till höger om mig. Denna gick jag sakta uppför och ännu en pupptäckt grotta döljde sig bakom den lilla träport som återfanns där längst uppe. I denna grottan mötte jag starkare men färre fiender i form av sju vampyrer. Dessa fick smaka på min hammare och det var med nöd och näppe jag undkom att bli smittad av dem allihopa. Jag rensade grottan på pengar, smycken och annat användbart, sedan samlade jag ihop alla Vampire Dusts.

Nu är att säga att jag tidigare blivit utkastad ur Mages Guild, efter att ha attackerat en kollega där. De sju exemplaren av Vampire Dust som jag fann i Barren Cave var de sista ingredienserna jag behövde för att återigen ta upp mina studier inom magins universum, och bli förlåten för mitt fruktansvärda brott, där en Mage Apprentice fick sätta både inälvor och andra lemmar till.

Jag återvände till mitt hus i Bravil för att vila, nöjd med vad jag åstadkommit just denna dag. Senare ikväll planerar jag att utforska en liten kyrka jag upptäckte vid mynningen av Silverfish River för en vecka sedan. Jag undrar vad som döljer sig bak dess tysta och mörka port...

Fan, när jag läste igenom min text upptäckte jag hur dumt jag hade skrivit i slutet, så jag var fan tvungen att ändra på det.
Nedan följer den omgjorda versionen av del 1 i Eirik Gunnessons äventyr.

Dagen gryr över Cyrodills hjärtland och solens strålar väcker mig ur min koma lika sömn. Värken i kroppen får mig att ligga kvar i gräset medan minnet kommer tillbaka. Jag har flytt från imperiets fängelse, och sedan dess vandrat runt i skogen i fyra dagar nu.
Det lilla jag hade att äta har sedan långt tillbaka tagit slut, och man kan inte livnära sig på enstaka svampar för evigt. Jag reser mig långsamt upp ser mig omkring. Jag befinner mig på en högt belägen kulle.
Framför mig ligger det en brant sluttning och bakom mig befinner sig skogens enorma domän.

Jag ser en ruin, förmodligen från den nu ut döda alv rasen The Aielyds. Jag bestämmer mig för att färdas mot ruinen, vilket jag sedan upptäckte var lättare sagt än gjort, men efter en timmes möda var jag tillräckligt nära för att se sprickorna i muren.
Jag hör steg några meter framför mig. I vanligt fall skulle det inte påverka mig särskilt mycket, men eftersom jag var obeväpnad så greps jag nästan av panik.
Jag hann precis gömma mig när jag såg en magiker gå ut från ett hål i muren. Han var beväpnad med en dolk, så frontalt angrepp var inte en möjlighet.
Jag smög upp bakom honom och knockade honom med ett slag mot huvudet med all kraft jag kunde framana.

Jag sökte igenom hanns tillhörigheter och tur som jag hade hittade jag en helande dryck, och en bok. Jag slet snabbt av korken och hällde i mig flaskans innehåll. Känslan av hur mina sår läktes och hur hungern tillfredsställdes var otrolig. Med min nya styrka granskade jag boken närmare.
Det var en magisk bok ämnad till att lära ut trollformeln Elemental Flare.
Jag hade aldrig varigt särskilt bra i magins ädla konst, men med boken var det förvånansvärt lätt att lära sig. Det var en svartmagi som utdelade skada från eld is och blixt.

Jag passerade igenom hålet i muren som magikern gått ut ur och kom in på vad som en gång i tiden varigt en magnifik borggård. Men nu återstod det endast stenar. Platsens forna magi var försvunnen. Jag beundrade platsens abstrakta skönhet då plötsligt en demon uppenbarade sig. Det var en liten demon, och jag kommer ihåg att min hembys vise man hade berättat för mig att de kallades för scamp. Demonen slungade eldklot efter mig, men även om mina reflexer är rostiga efter min tid i fängelset så var de tillräckliga för att undvika scampens attack. Jag höjde min arm och koncentrerade mig djupt och slungade sedan iväg min nyligen inlärda trollformel. Den träffade scampen rakt i bröstet, varav den avled utan fördröjning.
Och sedan sprang jag. Ut från ruinen innan fler och kanske värre monster kommer.

Jag kom fram till krönet av en dalgång och där, i fjärran skymtade jag landets huvudstad, Imperial City. Längtan efter civilisationen blev överväldigande men för att ta mig dit måste jag först passera resterna av en borg.
Precis som med alvruinen så var platsens forna ära som bortblåst och istället befolkades den av de odöda. Synen av att se resterna av en sedan länge död människa komma springande emot mig frös blodet i mina ådror.
Skräcken förlamade mig. Skelettet lade en pil mot bågsträngen, och spände den utan några problem, trots att dess muskler var bort ruttnade. Nu är det slut, den tanken hade passerat mina tankar oräkneliga gånger under denna korta stund.
Då träffade pilen mig i vänster arm, och förlamningen bröts. Tankarna klarnade och modet samlades åter, så som många gånger förr. Och jag rusade mot de kringvandrande benen och tacklade dem över kanten. Skelettet föll över kanten och slog i backen 10meter ner.

Hjärtat bultade våldsamt i bröstet och jag var väldigt andfådd. Det hade varigt mitt första möte med de odöda, och chocken hade inte riktigt släppt än. Jag sneglade ner på min vänstra arm och såg till min förtvivlan att pilen som satt däri var rutten och smutsig. Den var inte svår att bryta av och dra ur, men ifall jag inte gjorde något åt det snabbt så skulle det bli infekterat. Jag genomsökte omgivningarna med blicken och såg att jag befann mig två våningar ovanför marken. Taket var sedan länge borta och det enda som fanns på denna nivå var en kista. Den hade legat där länge, och eftersom den var olåst så förväntade jag mig inte att det skulle finnas något i den. Men när jag öppnade locket så låg där i en vacker sten. Den var lika lång som min hand, men hälften så smal, och när jag plockade upp den kände jag en sorts magi flöda ut från den. Jag hade aldrig känt något liknande i hela mitt liv. Känslan var först obehaglig men när man vant sig lite så var den väldigt tillfredsställande. Jag rev av ena ärmen från min tröja och tog snöret från mina sandaler, och skapade på så vis en liten väska att förvara den i.

Jag reste mig upp och gick ner för trappan. När jag blickade ut över nästa nivå blev jag smått besviken när jag märkte att den var tom, så med nedstämda steg gick jag mot den sista trappan. Men plötsligt så snavade jag. Jag hann inte ta emot mig så stenen fläckades röd av blodet från min näsa. Jag behövde inte känna efter, jag förstod att den var bruten.
Jag kollade bakåt och såg att min fot hade fastnat i ett hål i stenen. Det var inget djupt hål, drygt en och en halv decimeter. Men nere i hålet skymtade jag något glimmande. Jag sträckte ner handen i ett försök att nå det som låg där nere och blev förvånad när mina fingrar nådde något kallt och vasst. Med ett grepp som kunde ha strypt en man slet jag upp objektet. Och vad mina ögon såg då var som en frälsning. I min hand höll jag en skinande yxa. Jag synade den noga, från den skarpa eggen, ner till botten av det läderklädda skaftet. Det fanns inskriptioner på eggen men jag kunde ej tyda dem.

Min glädje avbröts då plötsligt och övergick i fasa, när jag hörde ett hemskt ljud komma ifrån bottenvåningen. Jag hade inte en aning om vad som kunde åstadkomma något sådant. Men med tanke på att den enda vägen jag kunde gå var ner, så skulle jag snart bli varse. Med långsamma steg gick jag ner för trappan och möttes av den ohygliga synen av en zombie, som rusade emot mig med all fart den kunde åstadkomma. Men jag lät det inte skrämma mig. Med ett enda hugg avlägsnade jag den ohygliga varelsens huvud från kroppen.
Efter det rusade jag ut igenom porten utan att titta tillbaka.

Utanför möttes jag av en solnedgång, och kände en tår komma sipprande ned från mitt öga när jag blickade ut i horisonten.
Eirik Gunnesson's äventyr har precis börjat.

Del 2 kommer snart.

Vaknar, dödar, dansar, teabagar,sover! SLUT!!!