Såg sirens 8 / 10 , riktigt solid serie.

The ghost writer, oerhört spännande film!

Gotham

Känns som okej underhållning, men karaktärerna känns överdrivna. Catwoman är en hemlös 12 åring men har bättre kläder än medelklassen och sminkar sig bättre än kvinnorna på universitet, samtidigt så går hon runt som en apa när det hade varit mindre synligt och mindre misstänksamt att bara gå runt normalt.

Är väl därför jag inte riktigt uppskattar superhjältefilmer, jag gillar inte när karaktärer ska vara överdrivna utan orsak. Därför älskade jag Nolans tolkning av batman.

Iron Man 3. Säg vad man vill men jag tycker den helt klart var bättre än de två tidigare filmerna.

Älskade hur fantasifulla de var med hur Ironman-kostymen kunde användas.

Nightwatch & Daywatch

Den kanske största behållningen med dessa filmer för mig är att se hur ryssar behandlar det övernaturliga. Det är nästan lite av diskbänksfantasy (är det en genre?) dessa filmer håller på med. Häxor ser ut som gamla gummor med kärlek till alkohol, tantsmink och nyper en i kinderna för att man är gullig samtidigt som dem säger någon creepy spell och vrider en ofödd barn till döds i en kvinnas mage.

Handlingen i filmerna är lite förvirrande då filmerna är baserade på en serie böcker jag inte läst och saker som man verkligen borde veta förklaras aldrig i filmerna. Tur för mig så hade jag en vän med mig när vi såg filmerna och han förklarade det mesta. Jag gillar filmerna. Huvudkaraktären Anton är en intressant loser, regin är riktigt cool och en film där "skurken" gillar att dansa Tango och spela tv-spel är intressant nog att kolla in alla fall.


And Justice For All

Den här filmen har en intressant soundtrack. För när man börjar filmen, så dras ens tankar till andra Al Pacino filmer från den här tiden som Serpico och Dog Day Afternoon. Ni vet, seriösa och jordnära filmer om samhällsproblem. And Justice for All verkar vara i samma stil, men sen börjar musiken spelas och det är värsta udda sjuttiotals plojmusiken som känns helt udda och komisk. Passar inte alls tänkte jag först, men när jag var klar med filmen insåg jag att det passade fan perfekt.

För den här filmen verkar vilja vara en slapstick komedi och seriös drama samtidigt. Ena stunden snackas det jätteseriöst om självmord för att lagens byråkrati kom i vägen och en oskyldig man sätts i fängelse i flera år. Andra stunden sitter Al Pacino i en helikopter med en galen domare som gillar krascha med sin helikopter och skjuta med sin Beretta i rätten. Liksom vad fan händer!?

Det pendlar från den ena extremen till den andra och försöker samtidigt vara en jordnära film. Det är en ganska konstig mix, moralen verkar vara "USA's lagsystem är ett skämt och bara en galen person kan jobba med lagen". Det känns dock som att den här poängen tappar lite av sin kraft då alla människorna i den här filmen (förutom Pacino då) är typ vandrande satirer av galningar och statliga slavar. Jag vet inte, känner mig ganska meh till den här filmen. Intressant var den alla fall.

Lone Ranger

Varför behövde den här filmen vara två och en halvtimma lång? Vems jävla idé var det? Och varför fan satt jag i två och en halv timma och kollade på det här skitet för? Har jag verkligen inget bättre för mig?! Det är fan tragiskt. Jag måste gå ut och göra något.

Interstellar

Gillade verkligen Interstellar, även om jag personligen tyckte att första halvan var mycket bättre än andra halvan. Det berodde mest på att historien Nolan bröderna ville berätta mellan Murphy och Cooper var inget jag brydde mig särskilt om. Det var inte dåligt gjort eller något, men jag tyckte att det var lite fjantigt och klyschigt hur filmen i mångt och mycket handlade om kärleken mellan en far och dotter. Fine om det är din grej, men jag var personligen mer intresserad av själva resan i rymden och deras uppdrag.

För det var resan i rymden som jag tyckte var bästa delen. Det kändes verkligen som man var ombord ett rymdskepp och man fick uppleva rymdens skönhet, fara och underligheter. Man var ute på en expedition på okänd mark och var tvungen att ta stora beslut som påverkade hela mänskligheten. That shit is exiting!

Därför blev jag besviken när filmen började klippa mellan jorden och rymden. För filmen hade byggt en sån stämning ombord rymdskeppet och man var helt i synk med Cooper så när det började klippas tillbaka till jorden så kändes det jättekonstigt och dödade lite av stämningen för mig. Det påminde mig lite om The Dark Knight och färjorna. Enda scenen jag verkligen ogillar i The Dark Knight är just den där färjescenen. Jag hatar att man klipper till människorna och deras stela skådespeleri på färjorna och får se vad deras beslut blir. Istället för att uppleva stunden tillsammans med Jokern och Batman som är helt ovetande vad beslutet kommer bli.

Jag förstår varför dem klippte tillbaka mellan jorden och rymden i Interstellar, men samtidigt önskar jag att filmen hade stannat i rymden när dem väl for till rymden och man fick all information samtidigt som Cooper fick. För hela tids aspekten av storyn funkade starkast när man fick uppleva det genom Coopers ögon tyckte jag.

Betrayed (2014) TV Movie
Här på Youtube
https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=LT8
oiOhBwO4

Jag tittade utan att lyssna, men fick ut något.

Star Wars Episode I: The Phantom Menace
Star Wars Episode II: Attack of the Clones
Star Wars Episode III: Revenge of the Sith

Ja, Jar Jar Binks är ennerverande - men om du trodde att han är ett misslyckande har du nog inte förstått filmen. Han är inte filmens comic-relief, inte barnens favoritkaraktär, han är den klassiska narren som ingen gillar. För att citera Obi-Wan: "A patethic lifeform." Berättelsen genom de tre filmerna är lite för smart skriven för sitt eget bästa, de mytologiska undertecknen realiserade till fullo och krocken som den utsätts för när publiken förväntar sig en lika lättillgänglig berättelse som de tidigare filmerna är nog för att tillintetgöra den i mångas ögon.

Överlag finns det mycket som går åt kritisera, men berättelsen som helhet är så fantastiskt väl utförd genom de tre filmerna att jag inte kan annat än kapitulera fullständigt. Nackdelen är att en publik som förväntar sig en lika förenklad variant som man är van vid lätt tappas bort i en sådan komplicerad väv som Star Wars är. Tematiken, bildspråket och karaktärernas motivationer är klanderfritt utfört.

För mig personligen är filmerna lika engagerande som den briljanta originaltrilogin, och det adderade djup som de tillför till sagan gör helheten som sådan bättre än dess delar. Att dessutom lyckas addera information som att R2-D2 tillhört en kungafamilj medan C3PO byggts av en slav i slummen tillför ytterligare ett lager till helhetens teman om motsatser som kompletterar varandra.

Blue Mountain State.

Berättelsen genom de tre filmerna är lite för smart skriven för sitt eget bästa, de mytologiska undertecknen realiserade till fullo och krocken som den utsätts för när publiken förväntar sig en lika lättillgänglig berättelse som de tidigare filmerna är nog för att tillintetgöra den i mångas ögon.

4-6 är ju tillsnitsade för att passa dramaturgiskt.

1-3 är ju skrivna som en anteckningsbok. Gick alla filmerna med vinst? Det skulle inte förvåna mig, eftersom 1-3 med tillhörande franchise blev så stort.

Braveheart (1995)

En väldigt, väldigt bra film som fått i mitt tycke ganska oförtjänt kritik för att vara historiskt inkorrekt. Filmens titel har aldrig använts för att referera till William Wallace (Mel Gibson) utan både historiskt och sett till filmen är det Robert the Bruce som åsyftas, och i det har vi kanske en av de mest missförstådda titlarna i Hollywood. Braveheart är en intressant film i det att Robert the Bruce (Angus McFadyen) är filmens huvudkaraktär trots att Mel Gibsons William Wallace är den vi följer genom i stort sett hela filmen. En utmärkt narrativ teknik som gör filmen intressant bara för det.

The Hobbit: Battle of the Five Armies

Peter Jackson var inte menad att göra The Hobbit filmerna. Han var rätt regissör för Sagan om Ringen, men The Hobbit var Guillermo Del Toros gig. Sagan om Ringen filmerna var gjorda med passion och kärlek. Peter Jackson dedikerade tretton år av sitt liv för att ro det projektet i hamn. Tretton år av att skriva manus, skaffa rättigheter, slåss med filmbolag om att göra det till alla fall minst två filmer, förproduktion, designa looken av filmen och sen filma, regissera och klippa fram tre fantasyfilmer ingen hade speciellt stor förtroende för.

Om du har sett behind the scenes från The Extended Edition av Sagan om trilogin så ser du en man som knappt sover, någon som är helt dedikerad till sitt arbete. Någon som kämpat som en galning för att få göra dessa filmer, någon som planerat dessa filmer i sitt huvud i ett årtionde,

Om du ser behind the scenes på The Hobbit filmerna, så ser du en annan berättelse. En annan Peter Jackson. En Peter Jackson som inte alls är sugen på att göra fler Middle Earth filmer, speciellt inte baserad på The Hobbit, en bok som han tycker inte är speciellt intressant. Det här är en Peter Jackson som kämpar att inte göra filmerna. Han vill inte. Han vill ha Guillermo del Toro, han slåss för att han ska få göra filmen. Filmbolagen är osäkra, dem kämpar emot, dem vill ha honom, dem vill ha mer Sagan om Ringen exakt som det var. Dem förstår inte att The Hobbit är en helt annorlunda best jämfört med de storslagna Sagan om Ringen filmerna. Det är en simplare historia, mer sagobok, en sagobok med intressanta tankar och idéer. En historia som Del Toro skulle få skina som en briljant diamant.

Men skit kom i vägen. Del Toro fastnade i ett förproduktions helvete och efter ett tag fick han nog och sa att han hoppar av. Saker var redan designade, hundratals människor höll redan på att jobba med filmen, men filmen ville inte komma iväg. Det var här Peter Jackson hoppade in. Mest troligt pressad över att den här gigantiska produktionen som gav jobb till tusentals pers och var rent ekonomiskt viktigt för hela Nya Zeeland behövde någon vid rodret. Han var mest kvalificerad för jobbet och tog över. En väldigt annorlunda situation jämfört med Sagan om Ringen filmerna som han kämpat och slagits för att göra. Det var ett passionsprojekt. Det här var ett jobb.

Nu var han styrman, men på många sätt var han i någon annans båt, han var i Del Toros skepp. Det här var hans film, hans designs, hans vision. Men som de flesta kreativa personer här i världen ville Jackson inte göra någon annans film och ville göra något mer i hans stil. Så han började med att styra skutan mer åt hans håll, slopa Del Toros förproduktions arbete och göra hans egen grej. Problemet var såklart att förproduktions-tiden jämfört med Sagan om Ringen (som han mest troligt tänkt hela sitt vuxna liv på) var sjukt kort.

Så nu skulle Peter Jackson göra en film på en bok som han inte riktigt gillade. En bok som han inte fann lika intressant som Sagan om Ringen. En bok som han helt ärligt talat inte verkar ha riktigt förstått, eller tänkt så mycket på.

Bilbo är den urtypiska sagan. Här finns det dvärgar och trollkarlar. Och här finns det en drake. En drake. Själva hjärtat av fantasy. Myten som finns över hela världen, denna fantastiska varelse som alla fascineras av. Och dessa dvärgar ska döda den. Det här är den urtypiska sagan, hjältar far iväg för att döda draken.

Det som Bilbo boken dock gör som är så intressant SPOILERS är att draken blir dödad och sagan slutar inte där. Istället blir den plötsligt mer seriös. Det blir politiskt, karaktärerna blir själviska, det blir komplicerat, det blir krig. Som läsare tolkade jag det som här början på något nytt. Tolkien hade dräpt draken och med den sagoboken. Draken symboliserade allt det fantastiska och när den dog var det början på slutet för det magiska. En tema som fortsätter i Sagan om Ringen, alverna ska lämna Midgård, deras tid är över. Magin försvinner sakta men säkert från Midgård och åldern för människorna håller på att börja.

Smaugs död var början på allt det här. Det var så jag läste det alla fall, ingen i boken säger det rakt ut eller något, men det finns utan tvekan där, ganska uppenbart helt ärligt. Fast det var kanske inte så uppenbart som jag trodde, för Peter Jackson, Fran Walsh och Phillipa Boyens verkar ha missat det här helt och hållet. Dem har faktiskt en scen där "övergången" sker från magi till realism. Det är när Galadriel, Saruman, Elrond och Gandfalf är på Dol Guldur och förkastar Sauron. En replik om att Galadriel har blvit svag och att världen förändrats. Hela den jävla sekvensen var hemsk! Allt sög. Hur osubtil kan man vara. Ni hade Smaugs död, hur kunde ni missa den symboliska tyngden i hans död! Smaugs död i filmen just nu är bara en grej som måste bockas av att så att filmen kan fortsätta framåt.

Jag trodde verkligen att Jackson och gänget höll på att bygga sig till den här övergången från det väldigt sagolika med talande troll, stenjättarna, talande drake, galna stunts från alverna och så vidare. Jag trodde att dem använde CGI som ett intelligent berättarmässigt knep för att knyta dessa filmer till sagan om ringen trilogin. Att direkt när Smaug dog, så skulle tonen ändras, inte bara känslomässigt, men estetiskt, att CGI skulle få symbolisera det "oskyldiga" magiska eran av Midgård och när Smaug dog, så skulle filmen börja likna mer Sagan om Ringen trilogin med dessa ganska smutsiga, realistiska look, med mycket modeller och praktiska effekter. Ett filmiskt sätt att visa att magins ålder håller på att börja dö ut och människornas ålder börjar. Plus ett bra sätt att sammanfläta trilogierna på ett estetiskt plan och berätta en längre historia om Midgårds förändring.

Men nej. Jag överskattade filmskaparna helt och hållet. CGI'n går in i fucking overdrive efter
att Smaug dör. Legolas gör dem galnaste stunten någonsin, stunt som skrattar i ansiktet på gravitation. Thorins duell mot Azog blir inte en smutsig och rå en. Istället blir det en helt sjukt komplicerad koreograferad dans på isbitar. Det är coolt och allt, väldigt intressant koncept, men det är helt fel jävla stund att ha något sånt här. Jag skulle ha uppskattat något liknande i typ första eller andra filmen, men inte här, inte i Spoiler: THORINS JÄVLA DÖDSDUELL, fokuset skiftar från det emotionella i att Spoiler:Durins ätt håller på att dö ut, till spektakel och coola moves.

Det är synd för att det finns så många bra byggstenar här. Jackson gjorde Thorin till en så mycket mer intressant karaktär än han någonsin varit och Martin Freeman är så jävla bra som Bilbo. Så jääääävla bra. Därför är det synd att han inte är fokusen i dessa filmer. Han är titelkaraktären, men är inte med i 50% av scenerna. Det är faktiskt helt sjukt. Speciellt då Martin Freeman är utan tvekan den mest karismatiska av alla skådisarna där, varje scen med honom upphöjs tack vare hans prestation. Filmen borde ses ur hans ögon (du vet som boken). Det skulle göra filmen till mer av en resa, se Bilbo växa, mognas och sakta men säkert börja korrumperas av ringen.

Klipp bort allt onödigt skit som finns här. Behöver vi verkligen se Legolas slåss mot Bolg i en kvart? Svaret är nej, det gör vi inte. Det finns ingen story där. Behöver vi så många scener med Tauriel och Thranduil? Fuck no! Behöver vi spendera så mycket tid med Bard och hans familj. Nope. Behöver vi hela Dol Guldur sekvensen? Helt ärligt nej. Behöver vi en kass comic relief i form av Alfrid som är med i alldeles för många scener? NEJ!!!! Det finns så många sidohistorier här som inte leder någonstans, eller är bara filler.

Filmen skulle vara fem gånger bättre om dem klippte bort allt det där och fokuserade enbart på Thorin och Bilbo. Det är där storyn finns och det är då filmen är som bäst.

Senaste filmen jag såg var faktiskt sista Hobbit filmen som jag tyckte var rätt bra faktiskt!

Serie: Marvels Agent Carter

Inte sett Marvels Agents of S.H.I.E.L.D. (eller vad den nu heter, vet inte om det har något med saken att göra heller iofs...).

Efter pilotavsnittet var jag inte imponerad. En del klipp från Captain America filmen (första tror jag) och sedan ja.... Story om Carter. Kändes inte trovärdigt för mig. De har ett filter (tror jag?) som gör att allt ska se gammalt ut, det är ju 40-talet. Men det känns bara fel.

Till skillnad från serien Mad Men som tar sin tidsepok på allvar, så kändes detta bara tramsigt.
Kanske växer serien. Ska inte döma den efter ett avsnitt. Jag har inget emot att se en kvinna i huvudrollen. Men hittils känns detta påtvingat.

Såg Annabelle igår. Den var ju inte lika bra som The Conjuring men fan vad obehaglig den där dockan är.

Hobbit: Battle Of The Five Armies

Tycker den var riktigt bra, minst lika bra som de två första som jag också gillar mycket.
Striderna var häftiga och effekterna var helt otroliga. En riktigt underhållande film.

Kollade senast igår på Boxtrolls som sambon ville se. Hon somnade och jag kollade vidare. Helt okej film

Såg The Trip to Italy, Riktigt trevilg film.

Kollade för en stund sedan på Big Hero 6. Helt klart årets hittills bästa film! 9/10

Locke

Såg Fury.

Den var bra men de borde byta namnet till Saving Private Ryan 2.

Shaving Ryans Privates funkar också dock.

Såg om Batman: Begins ikväll. Det är väl den svagaste av dem tre, men imorgon blir det Dark Knight, längtar redan ^^

Modern Family

Garden State. Igen.

Det var bra längesedan jag såg den, ett par år tror jag, och jag var inledningsvis en aning kritisk till hur jag fortsatt skulle kunna kalla den en av mina favoritfilmer. Filmen kändes annorlunda, och lite sämre, som om jag såg den ur ett nytt perspektiv. Till slut vann den dock över mig återigen och även om den är (eller kanske just därför) bra jävla mörk och en pistol eller liknande inte borde ligga nära till hands (för mig, i alla fall) under en visning finns det ändå någon slags förfinad balans mellan misär och glädje som jag fascineras av. När man är nära rock-bottom rent känslomässigt dras man upp till ytan igen och kan, om än aningen skakad, fortsätta livet som vanligt.

En slags depporgasm. Typ. Rening.

(önskar att det inte var just Garden State jag beskrev så här. Den är väl inte SÅ bra egentligen, men betyder ganska mycket för mig)

Såg "The bag man" Rysligt dålig film med John Cusack och robert de niro.