Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Sonic the Hedgehog

Sonic the Hedgehog

Segas blåa maskot satsar på stor come back till de nya konsolerna. David är imponerad av farten, men också sur på Sega som aldrig låter den stackars igelkotten få ha ett spel helt för sig själv

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Likt ett avdankat rockband har Segas blåa igelkott släpats fram i strålkastarljuset alldeles för många gånger de senaste åren och han har sett allt tröttare ut för varje gång. För varje ny del har Sega lovat att "återgå till rötterna" samtidigt som det har blivit allt mindre fart och fläkt och allt mer Cartoon Network-tjafs och usel kamerakontroll. Sonic Adventure var kul, Sonic Adventure 2 var hyfsat, men spelen därefter har bildat en brant rutschkana rätt ner mot de uttjatade spelfigurernas helvete. Sonic Heroes var bara äckligt och plastigt och Shadow the Hedgehog eller Sonic Riders ska vi bara inte tala om.

HQ

Nej just det, för det vi ska tala om är ju Sonic the Hedgehog till Xbox 360 och Playstation 3, spelet som tillsammans med (det uselt namngivna men annars lovande) Sonic and the Secret Rings till Nintendo Wii lagom till femtonårsjubileet ska återge den kaxige taggbollen sin forna stjärnstatus.

Som så många gånger förut lovar Sega att återvända till rötterna. För ovanlighetens skull verkar det dock som att de den här gången verkar vara på rätt spår. I det demo vi fick spela på Games Convention är Sonic placerad i en riktigt klassisk miljö, komplett med grönt gräs, svävande plattformar, blå himmel ovanför och djupa avgrunder nedanför. Jag springer över en bro och konfronteras med robotfiender och trälådor. Båda tacklas med Sonics klassiska hoppattack; hoppa upp i luften, luta styrspaken åt fiendens håll och tryck på hoppknappen igen. Resultatet blir en målsökande attack som är lika enkel som rolig att använda och dessutom går att upprepa så länge det finns måltavlor inom räckhåll. I övrigt har Sonic behållt alla sina välkända rörelser, han kan surfa längs ringar i luften, spinna loss på marken och såklart springa väldigt väldigt fort. Jag får även tillfälle att lifta med en örn, något som också piggar upp.

Rent tekniskt är det väl inte ett av de mest imponerande spelen, men det vilar ändå en charm över såväl omgivningar och miljöer som är svårslagen. Precis som jag kan tycka att den första banan i Sonic Adventure fortfarande är superläcker trots att grafiken är daterad, störtdiggar jag de krispiga färgerna, oskärpan och den besinningslösa farten i Sonic the Hedgehog. En snygg, om än helt onödig effekt är en robot som kastas bakåt av Sonics attack, rätt in i en tegelvägg som då kollapsar väldigt snyggt och Havok-aktigt vis.

I takt med att jag, springer, hoppar, rusar och studsar mig genom banan inser jag att Sonic spelmässigt inte erbjuder ett smack nytt, bortsett från grafiken hade den bana jag spelade nära nog kunnat vara hämtad ur det första Sonic Adventure till Dreamcast. Det andra som står klart är att det faktiskt inte stör mig alls. Sonics del av spelen har alltid varit den klart bästa och den spelmekaniken håller än idag. Problemet har ju snarare varit att vi istället för Sonic tvingats spela som fåniga fiskande katter, konstiga rävar i robotdräkter och mesiga fladdermöss. Visst är kameran fortfarande lite bångstyrig, men i övrigt är seriens karaktäristiska blandning av plattform och berg och dalbana mer njutningsfull än på länge.

Detta är en annons:

Men. Och det här är inget litet halvmesigt "men", utan ett stort, bastant och elakt "MEN" med stora bokstäver. Såklart får vi inte spela som Sonic genom hela spelet. Nej, såklart inte. Sega har nämligen petat in en till karaktär för att tillfredsställa alla actionfans: Silver the Hedgehog (lärde de sig inget av Shadow the Hedgehog-fiaskot?). Silver har telekinetiska krafter, det vill säga han kan flytta saker med ren tankeförmåga. Därav följer att hans del av spelet är betydligt långsammare och fokuserar mer på action och problemlösning. Oftast gäller det att lyfta upp saker och slänga på fiender, alternativt stå på speciellt utmärkta plattor där Silver kan använda sina krafter för att bygga en bro eller liknande. Nu såg i och för sig hans demobana rätt cool ut, en förfallen framtidsstad där såväl bilar som hus som himmel stod i ljusan låga, och visst gick det både enkelt och smidigt att lyfta upp föremål från marken och slänga iväg dem med höger styrspak.

Min fråga är bara: Varför? Varför envisas Sega förstöra det i grunden helt geniala Sonic-konceptet med att peta in en massa annat? Det är ju som att Nintendo skulle slängt in lite förstapersonsskjutarsekvenser i New Super Mario Bros. Kan de inte bara inse att Sonic gör sig bäst på egna ben, utan en massa krystade kompisar eller löjliga bakgrundshistorier?

Nåväl, endast tiden får utvisa huruvida jag eller Sega har rätt. Just nu är jag skeptisk till hela idéen med Silver men det kanske visar sig vara ett genidrag, vem vet? Klart är det i alla fall att Silver och Sonic inte är polare. I bakgrunden anar vi förstås Dr Eggman (eller Dr Robotnik som han hette en gång i tiden) och kaossmaragderna. Vågar vi gissa på att den onde vetenskapsmannen tutat i Silver att det är Sonic som är skurken? Handlingen lär kanske inte vinna några priser, däremot kan jag glädja alla med att de gräsliga elgitarrerna är borta! Den horribla bakgrundsmusiken som varit seriens ofrivilliga seriens signum ända sedan den blev tredimensionell är numera tack och lov ett minne blott. I Sonic the Hedgehog får vi istället digga till betydligt skönare house/ jungle-rytmer. Bara en sådan sak visar att Segas igelkotte, om inte är framme i mål, så i alla fall på väg åt rätt håll.

Sonic the HedgehogSonic the HedgehogSonic the HedgehogSonic the Hedgehog
Sonic the HedgehogSonic the HedgehogSonic the HedgehogSonic the Hedgehog

Relaterade texter



Loading next content