Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Final Fantasy VII: Remake

Final Fantasy VII: Remake

Den mest efterlängtade remaken någonsin är snart här, och vi kollar in om det tycks hålla för allas skyhögt ställda förväntningar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Hype kan vara en tung börda att bära om det blir för mycket av den varan. Kolla bara på spel som original-Killzone eller det katastrofalt dömda Haze, som båda utmålades som Halo-dödare, men kollapsade under sin egen vikt. Bland alla superhöjdare som Red Dead Redemption 2 eller Resident Evil 2, får vi därför även spel som Final Fantasy XIII, Quantum Break och Alien Colonial Marines. Men få spel har någonsin blivit så haussade som Final Fantasy VII: Remake. Redan under Playstation 2-eran började det ryktas om spelet och i två decenniers tid har fansen väntat. Efter ett tech-demo från år 2005 och en mäktig utannonsering år E3 2015, gör sig nu Square Enix sig redo för en halvt omänsklig uppgift.

Om bara en månad släpps remaken till den fjärde generationens Playstation-konsoler, och jag hade förmånen att få provspela detta nyligen i Shoreditch-delen av London, efter att även ha fått spendera tid med det på både E3 och Gamescom under förra året. Den här gången var det däremot inga hafsiga 20-minutersdemon som väntade, utan tre timmar med olika aspekter av spelet.

Final Fantasy VII: Remake
Striderna är nu mer utformade som actionspel.

Det jag fick chans att testa var de båda första kapitlen samt kapitel sju och tio. Precis som i originalet startar Final Fantasy VII: Remake med att Cloud miljöterroristerna Avalanche attackerar tågstationen under Mako Reactor 7 (tänk kärnkraft). Redan från första stund upplever jag att Final Fantasy VII: Remake håller sig väl med sina rötter, samtidigt som det introducerar något nytt. Dialoger och fiendeplaceringar känns snabbt bekant, men det går inte att undgå imponeras över hur stort allt blivit. Det som tidigare var polygonfattigt, förrenderade bakgrunder har nu fått riktigt liv med Unreal Engine 4. Därför går det faktiskt att återuppleva magin från 23 år sedan, men det är först efter att reaktorn förstörs som jag verkligen fick smaka på vad spelet går för.

Äntligen fick jag nämligen traska runt på Midgars gator, och inte sedan jag staplade runt som Booker DeWitt i Columbia (Bioshock Infinite) har en stad gjort samma intryck på mig. Rädda invånare gömmer sig i lortiga gränder, jag hör skrik från brinnande byggnader och mycket annat. Allt bidrar till att skapa en ny dimension i attackerna mot regeringen och en uppdaterad version av melankoliska The Promised Land från Final Fantasy VII: Advent Children hjälper till att skapa känslan av gråzoner i den verksamhet Cloud är inblandad i. Den här sektionen bestod tidigare bara av en kort promenad, som kulminerade i en kort strid mot soldater som totalt varade kanske fem minuter i 1997 års höjdare, medan vi här snackar om kanske 40 minuter. Jag var tvungen att stanna upp för att se mig omkring hela tiden och de som verkligen kan sin Final Fantasy kan se fram emot sådant som Banora Apples från Hajime Tabatas Crisis Core Prequel med mera. Kort sagt verkar det som att varken Kitase eller Tetsuya Nomura glömt bort alla spinoffs från originaläventyret.

Final Fantasy VII: Remake
Första delen av det vi fick spela var verkligen omvälvande, medan andra var mer statisk.

Den andra delen av demot upplevde jag däremot inte som lika iögonfallande som den första. Här fick jag spela attacken mot den andra reaktorn tillsammans med kampsportsexperten Tifa som spelbar karaktär. Banan bestod mestadels av linjära korridorer där jag mellan varven behövde hitta nyckelkort för att kunna ta mig till nästa korridor, och så vidare. På pappret låter det tråkigt, men tack vare karaktärer som Barrett, Cloud och Tifa blir det ändå underhållande.

Trion är naturligtvis halvt oändligt mycket mer detaljerade här, och färgarbetet är mycket bra. Jag gillar dessutom röstskådespelarna. Steve Burton gjorde ett fint jobb som Cloud Strife i Kingdom Hearts och andra Final Fantasy VII-relaterade produkter, men nya Cody Christian fångar den lekfulla arrogansen hos Cloud Strife mycket bättre.

Striderna känns heller inte stela, och att meja ner horder av fiender med Clouds jättesvärd och välriktade sparkar med Tifa, känns lika klockrent varje gång. Att byta mellan karaktärerna går smidigt och slöar inte ner intensiteten. Jag upplever även att tyngden i Clouds ikoniska Buster Sword är fint emulerad och känns precis som det ska. Stridssystemet består nu annars av en blandning av menyer och renodlad action. Du måste bland annat fortfarande samla ATB-poäng för att utföra dina förmågor, vilket i sin tur ger dig en slow motion-meny. Det är som en blandning av originalet, Final Fantasy XII och Crisis Core.

Final Fantasy VII: Remake
Aeris relation till Cloud utforskas nu bättre.

Den andra delen av spelet avrundades med en strid mot en gigantisk mech. Innan fighten vankades dock en mellansekvens med antagonisten Shinra-chefen, vilken återigen levererade extra godis för alla som spelat Crisis Core och Advent Children. Han nämner bland annat att de som varit med i SOLDIER-programmet kommer dö snabbare än vanliga människor, vilket såklart hänvisar till konflikten mellan Genesis och Angeal i prologen. De som spelat dessa spel kommer därför uppleva storyn betydligt bättre.

Mechstriden var intensiv nog för att hela tiden tvinga mig att vara på min vakt. Jag fick där dessutom en första titt på Leviathan-summon. Precis som huvudkaraktärerna, har summons nu egen spelkontroll och kräver ATB-poäng om du vill göra deras övermäktiga attacker.

Final Fantasy VII: Remake
Svärdet har precis den tyngd man kan tänka sig att det ska ha.

Den verkliga behållningen av striden var annars musiken. Nobuo Uematsu har verkligen tagit ifrån tårna här, och även du som lyssnat till soundtracket massor av gånger (och gått på konserter) kommer uppskatta hur fräscht det nu låter. Jag hann dessutom möta Abzu och kolla in Midgars kloaker, även om det inte var lika imponerande som tidigare möten. Mellansekvensen innan detta förtjänar däremot att nämnas. I Final Fantasy VII: Remake utforskas nämligen kärleksdramat mellan Cloud, Aerith och Tifa mer. Jag gillade särskilt hur svartsjuk Tifa är på Aerith.

Men för att knyta ihop säcken, tycks det här bli en underbar upplevelse som dessutom verkar vara oerhört genomarbetad. Alla element har återskapats med respekt för förlagan, samt att mycket nytt lagts till. Förhoppningsvis kommer den repetitiva delen av den andra halvan jag spelade bara vara ett undantag i spelet, och om så är fallet kommer Final Fantasy VII: Remake kunna skaka om spelvärlden på samma premisser som originalet en gång gjorde.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Relaterade texter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy