Diablo IV

Under jord. Smutsigt, mörkt, instängt. Ett suck med frisk luft tränger igenom en spricka i en vägg. Vi samlar vår styrka och tar oss igenom klipporna. Framför oss, en smal, helt översvämmad tunnel. Vi går på knäna och försöker klättra över passagen. Våra händer sjunker i det slemmiga vattnet och håller fast vid det som verkar vara en rot. Skräcken är målad på våra ansikten: det finns inga rötter i botten av denna grotta, utan bara döda kroppar, och vad vi har tagit emot är ryggraden. Vi är i helvetet. Eller, kanske, vi är bara i dess hall eftersom, så snart vi lyckas fly från denna olyckliga grotta, är världen på ytan en ännu större mardröm: ett korrupt, ödsligt, skjut, farligt land. Detta är Sanctuary. Det här är Diablo IV.

Blizzards Luis Barriga förklarade det direkt; Diablo IV är en återgång till seriens mörkaste ursprung, till dess mest dolda aspekter, till dess våld och till en gotisk medeltida syn på helvetet. Sanctuary-landet är en olustigt ond, själlöst mörk och ytterst ogästvänlig plats, där hopp har lämnat plats för förtvivlan, där människor kämpar för att leva och ännu mer för att förbli vid liv.

Efter att ha korsat det första labyrint-proppade området tar vår resa oss till byn Corbach. Denna plats är en bosättning omgiven av en palisad, och det är här som några kvarlevor av mänskligheten överlevt fiendehorderna. Desperation bor i hjärtat av alla dess invånare, och de som har sett de många döda ansikten bär ett otänkbart tecken; Corbach är inte en säker plats mitt i helvetet, det är bara en annan manifestation av det.

Vår uppgift är att träffa byns hövding, Nora Corse, som snart berättar om några mystiska klockor som resonerar norr om Corbach och som verkar locka till sig alla typer av djävulska styggelser. Vi är fast beslutna att undersöka och därmed går vi mot byportarna. Vi är inte ensamma: omkring oss ser vi de andra hjältarna lämna byn och på väg mot en platå i nordväst, i Scosglen-regionen. I det ögonblicket inser vi att flerspelarkomponenten i Diablo IV är närvarande från dess tidigaste stadier, och byarna är instanser befolkade av andra hjältar. Oroa dig inte: ensamheten och övergången som alltid har utmärkt Diablo-serien är fortfarande närvarande, men vid vissa stunder kommer spelare att mötas för att hjälpas åt. Lite som i Dark Souls.

Det är exakt vad som hände med oss när vi lämnade Corbach och beslutade att följa ett par följeslagare. Snart befann vi oss mitt i en enorm strid, där dussintals andra deltagare från BlizzCon försökte stoppa ett gigantiskt monster med långa, dödliga tentakel-armar, kapabla att slå ner en nivå-20-karaktär med bara två slag.

Det var en riktig elddop, som satte en belastning på våra färdigheter och gjorde det möjligt för oss att titta på vår karaktärers förmågor. Under vår testsession under Blizzcon 2019 valde vi att spela som Druiden, och våra förmågor var förknippade med raseri. Dessa förmågor tillät oss att förvandlas till en björn; att kalla två vargar; att kasta tunga stenblock och slutligen; hämta ned en rätt rejäl blixtstorm från det mörkgrå himlavalvet. Det här är en av de ultimata specialattackerna, en utomordentligt kraftfull förmåga med en mycket lång nedkylningstimer och fantastiska animationer. I allmänhet verkade Diablo IV extremt smidigt, svårt och enormt tillfredsställande; Fienderna reagerar olika på vart man slår dem, och ibland är kaoset vi skapar mellan fiendens linjer väldigt märkbart. Kampsystemet är lyhört och får dig att känna dig kraftfull när du utforskar den våldsamma verkligheten i Sanctuary.

Färdigheterna är indelade i olika kategorier. Förutom den ovannämnda Ultimate kan Druid utveckla Basic, Spirit, Defensive, Wrath and Companion-förmågor. Det finns därför sex färdigheter som kartläggs till knapparna, som kan kombineras tillsammans för att regna ner en storm av blod på varelserna som attackerar. Dessutom finns det ett passivt färdighetsträd som är uppdelat mellan förmågor som förbättrar skadorna, ens försvar eller hälsa - spelaren kan därför forma sin hjälte och bestämma sig för att göra dem mer aggressiva eller mer taktiska.

Efter att vi besegrat bossen kunde vi samla in några legendariska föremål som vi omedelbart utrustade oss själva med. Vi märkte en viss likhet med Diablo II-systemet, utan alla skräpföremål som kännetecknade Diablo III vid lanseringen. Slutligen kommer Diablo IV att innehålla fästen, och hela spelkartan kan utforskas från hästryggen. Det räckte för att öppna kartan för att förstå orsaken bakom tillägget av "mounts"; Diablo IV är nämligen märkbart större än något annat spel i serien.

Vår korta provstund med Diablo IV på BlizzCon 2019 har lämnat ordentligt kraftfulla avtryck och vi vill inget hellre än att spela mer. Mycket, mycket mer. Vårt tidigaste intryck är ärligt talat mer positivt än våra mest optimistiska förväntningar, och denna återgång till seriens ursprung kommer mest troligt att bli precis vad de mest initierade fansen längtat efter. Blizzard menar att Diablo IV kommer att släppas till PC, PS4 och Xbox One och eftersom vi får nya konsoler nästa år kan det mycket väl betyda att premiären inte är allt för långt borta. Vi hoppas på nästa höst, för vi längtar redan tillbaka till helvetet.