Jag skulle kunna inleda den här förtitten med att förklara allt som är dåligt med Dead Rising. Det är till exempel glest mellan sparpunkterna, fiender uppstår där man nyss rensat allt, vid en närmare granskning är mycket av grafiken ganska primitiv, det laddar väldigt ofta och egentligen är det tidernas mest repetitiva spel. Men det vore inget annat än tjänstefel. Dead Rising är nämligen ren och pur spelglädje. Ni vet av samma härliga typ som under Nintendos glansdagar där man fick komprimera allt skoj för att det skulle få plats på de ytterst begränsade kassetterna.
Spelet kretsar kring journalisten Frank som fått ett mystiskt tips om att något stort håller på att hända i den avlägsna staden Willamette någonstans i Colorado. Väl där inser Frank att tipset stämde, med råge. De som sett filmen Dawn of the Dead vet vad som vankas. Stadens invånare har nämligen förvandlats till zombies och hela stället är att betrakta som en krigszon. Journalisten i Frank gör att han gärna vill dokumentera det hela närmare för att få ett garanterat Pulitzerpris. Det skulle han inte ha gjort för snabbt går saker och ting överstyr sedan Frank tagit sig in i stadens gigantiska köpcentrum. En senil tant bestämmer sig nämligen för att öppna alla dörrar så hon kan släppa in sin jycke Madonna som befinner sig utanför bland alla zombies.
Dead Rising går i precis samma fotspår som klassiska beat'em up som Final Fight och Double Dragon men allt är så oerhört mycket mer omfattande. Där man stötte på 3-4 fiender åt gången i de gamla klassikerna är det här snarare 30-40 och där det fanns runt fem vapen förut finns det här säkert 500 olika. Överallt finns det zombies som blockerar din väg och Capcom har träffsäkert gett dem den där klockrent hjärndöda känslan som en, tja, hjärndöd fiende faktiskt bör ha.
Till exempel kan man enkelt gömma sig för en zombie genom att ställa sig bakom en butiks disk. Att zombien bara kan gå runt någon meter för att komma åt dig vet de inte om och kämpar istället förgäves med att klättra över. Frank å sin sida har betydligt större möjligheter. Han kan använda praktiskt taget allt han ser för att se till att dessa odöda fiender återgår till att bara vara döda.
Att slåss i Dead Rising är en ren fröjd. Frank har några enkla attacker till sitt förfogande och man använder X-knappen för att dela ut stryk. Genom att hålla in X-knappen gör du hårdare attacker medan snabba klick ger snabba men lösare. Mer avancerat är så blir det aldrig - och jag saknar det inte heller. Jag köttar på för brinnande livet och hittar ständigt på nya sätt att förvandla zombies till konfetti. Jag hugger fast galgar i deras huvuden, kapar lemmar med jättelika stridsyxor, skjuter av deras smalben med välriktade hockeypuckar, mejar ned dem med cykel och kör över dem med motordrivna gläsklippare så att lemmarna yr i luften. Allt medan jag skrattar högt och elakt.
Capcoms jättelika köpcentrum är osannolikt välgjort och man kan bara tänka sig hur mycket arbete de gjort för att få till allt. Det är precis som en klassisk amerikansk mall, med mycket luft och många små butiker. Överallt finns långa korridorer med herrekipering, antikvitetshandlare, juvelerare, gym, musikaffärer, leksaksbutiker och mycket, mycket mer. Det känns riktigt spännande att gå omkring därinne i dess glada och trevliga miljöer. För här är all inredning tipp topp och inte minsta tillstymmelse till slitage och dekandens syns någonstans utan allt är lämnat exakt som det var när stadens invånare blev zombies. Det är en enorm kontrast mot exempelvis Condemned: Criminal Origins och lyfter spelet lite ytterligare.
Varenda butik innehåller något av värde för Frank. Kanske är det lite kvarglömt godis som ger energi, DVD-filmer att kasta på odöda eller ordentliga tillhyggen. Men de har även fler finesser. Till exempel kan Frank närhelst han behagar stiga in i en butik och byta utstyrsel. Tycker du hans slitna byxor samt skinnjacka känns lite stereotypa och känner att en vacker rosa aftonklänning vore bättre så är det bara att byta. Och Frank bär upp en snygg klänning som en engelsk lady, tro inget annat.
Innan man vant sig vid alla de sköna möjligheterna blir det som ett rent paradis där man springer omkring och gör saker bara för att det går. Vartenda plagg ska provas och man vill så gärna prova att svinga det där neonlila plastlasersvärdet på från leksaksbutiken. Men Frank är inte den enda överlevande i köpcentret och han bör försöka rädda så många människor han kan. Dessutom får han inte glömma bort vare sig varför han är där samt att han ju helst ska komma därifrån levande.
Eftersom Frank trots allt är en journalist kan man när som helst fotografera. Spelet har ett inbyggt system som ger dig högre poäng för bättre bilder. Att plåta när tre hungringa zombies välter en kvinna över ett tak ger fina poäng, att plåta ett gråtande par ger fin dramatik i bilden och ett riktigt skräckfoto på hundra nedblodade zombies är såklart ren jackpot. Det gäller att alltid bedöma hur stor risken är att man blir överfallen med värdet på bilden, och en riktigt stark bild är alltid farligare att plåta.
Att rädda nödställda människor till köpcentrets skyddsrum, att miga ned odöda och liknande gör att Frank får mer så kallade prestigepoäng. De gör honom starkare och ger honom även fler manövrer. Från att från början varit en ren slugger blir Frank snart en riktigt råbarkad fribrottare som sliter av huvuden på löpande band och krossar skallar som om han aldrig gjort annat. De små tillskott som hela tiden ges till rörelseschemat är precis exakt vad som krävs för att spelet ska behålla sin fräschör, trots det i grunden monotona upplägget.
Att en stor del av folket bakom Dead Rising varit inblandade i framför allt Resident Evil 4 märks tydligt. Bland annat finns den mystiske Carlito som förmodligen är åtminstone tremänning med Luis från Resident Evil 4 att döma av både utseende och den märkliga förmågan att oväntat dyka upp och göra märkliga saker. Även rent spelmässigt går mycket igen, bland annat i knappuppsättningen. Dessutom påminner berättandet en hel del om just Resident Evil i det att man är mitt uppe i en stor konspiration där något gått mycket snett och sanningen pytsas fram i mycket små doser åt gånger.
Det känns spontant som att Dead Rising är ett spel som inte varit möjligt till föregående generation, trots att det grafiskt sett har en del skavanker. Till exempel är grafiken ganska blockig, det laddar oväntat ofta och en hel del av effekterna är primitiva. Detta till trots imponeras jag stort av Dead Risings grafik. Allt är mirakulöst detaljerat och omgivningarna är verkligen nedlusade med trovärdiga föremål som får det att kännas som just ett amerikanskt köpcenter. Sikten är hela tiden obehindrad och att blicka ut över en enorm park och se hundratals zombies planlöst irra omkring är en enormt mäktig känsla. Addera sedan en juste fysikmotor för alla objekt man kan kasta omkring, fri förstörelse, sanslöst snygga texturer, läckert realtidsanimerade mellansekvenser och du förstår att Capcom tagit ifrån tårna i detta sitt allra första nästa generationsspel. Allting känns trovärdigt och organiskt, eller åtminstone så mycket det nu kan göra i tidernas häftigaste charkuterisimulator.
Ni fattar, jag gillar Dead Rising. En rad frågetecken finns dock att räta ut. Det största är spelbarheten, för även om jag ömsom hoppar jämfota av glädje när jag hittar ett sylvasst katana-svärd hos antikvitetshandlaren och skrattar som en osedvanligt ond slutboss när rammar en zombie mot en cementvägg med en parkbänk - så har jag faktiskt bara spelat några timmar. Hur länge är det kul egentligen, håller verkligen konceptet för ett helt spel?
Sammantaget känns det dock ändå som att Capcom är på rätt väg. Jag har hela tiden haft Dead Rising på listan över de spel jag ser mest fram emot och efter några spelande timmar gör jag det ännu mer. Det är alltför få spel nuförtiden som verkligen fokuserar på den här enkla och ögonblickliga spelglädjen jag värdesätter så högt. Glöm långa dialoger, omständlig spelkontroll och hyperrealism. Dead Rising handlar om att ha kul och om inte något går väldigt snett i utvecklingens slutskede kommer alla zombie-fantaster att fira julafton den 15:e september i år.