The Outer Worlds

Det var kärlek vid första ögonkastet från världens rollspelare, när Obsidian Entertainment utannonserade The Outer Worlds på The Game Awards förra året. I synnerhet de som älskade Fallout: New Vegas tycktes bli omedelbart förälskade, och nu har vi på Gamereactor fått chansen att provspela detta äventyr för att se om det lever upp till potentialen.

Jag ska inte sticka under stol med att det var med höga förväntningar jag greppade handkontrollen i München, där Obsidian lät den europeiska presskåren provspela. Redan från start, står det klart att detta är något eget och absolut inte den andliga uppföljare till Fallout: New Vegas jag vet att flera av er hoppats på. Det är dock absolut inget negativt. Tvärtom. Och det finns ändå likheter, som hur dialogerna med andra karaktärer hanteras. Vad Obsidian gjort här, är att skapa en ny grund och ett nytt universum vi lär få återkomma till flera gånger i framtiden.

Runt 45 minuter tar det mig att spela igenom den allra första ingressen och få en ungefärlig känsla för vilken riktning storyn har. Den kretsar initialt kring Phineas Welles, en vetenskapsman på rymmen som kliver på ett skepp som skulle ta kolonisatörer (nedfrusna) till den nya kolonin Halcyon. Men skeppet fastnade i omloppsbana på grund av problem och att rädda alla hade kostat för mycket pengar. Welles tar sig hur som helst ombord på skeppet, tinar upp dig och hjälper dig att ta dig till Halcyon för att få hjälp att tina upp alla andra passagerare... och äventyret kan ta sin början.

Jag tänkte av uppenbara skäl hålla detta spoilerfritt, men som du garanterat redan listat ut, får du själv välja hur den upptinade resenären - som är du själv - ska se ut. Utgivaren Private Division bad mig och de andra journalisterna specifikt att inte avslöja några detaljer om hur detta går till, men jag kan åtminstone säga att det är riktigt bra verktyg du får till ditt förfogande. Och allt detta kommer inte bara påverka utseende, utan hur väl din karaktär är lämpad för olika spelstilar, vapen liksom svårdefinierbara faktorer såsom tur.

Jag hann inte mycket mer än att ta ett par stapplande steg på den nya planeten innan jag stötte på en skadad person, och fick prova på dialogsystemet. Som väntat går det att både vara elak och snäll i framtoningen, samt såklart flera gråskalor. Efter att ha övertygat honom om att ge mig sin pistol, var jag redo att utforska världen.

Ju längre fram i äventyret jag kom, desto djupare blev mina möjligheter i dialogerna med möjlighet att ljuga, pröva lyckan, hota och annat - så det verkar gå utmärkt att spela såsom man själv vill och ge sin karaktär en egen personlighet. Bland det första jag gjorde uppdragsmässigt var att spionera på en grupp Marauders, vilket är The Outer Worlds version av bandits och stråtrövare. Jag bestämde mig för att slå ut dem och satte en kula perfekt i huvudet på en av dem. Alla fiender har en svag punkt du bör fokusera på och via en mätare kan du få spelet att gå i ultrarapid för att lättare kunna sikta där du önskar. Känslan av att sätta en snygg kula mitt emellan ögonen på en ruskprick eller nacka denne perfekt i slow-motion är verkligen sanslöst tillfredsställande.

Just det där med närstrid är för övrigt viktigt, för detta är inte ett spel som bara har avståndsvapen. Visserligen finns en fin arsenal att tillgå med doningar i alla storlekar och former, men det gäller alltså även närstrid. Och du kan dessutom själv förbättra din utrustning med moddar samt reparera det som gått sönder.

Den första staden jag besökte var för övrigt Edgewater och här började spelet på allvar öppna upp sig med stor frihet. Huvuduppdraget som involverar Phineas Welles är såklart kvar, men snabbt dyker det upp en massa sidouppdrag medan jag letar ny utrustning och många jag talar med har ytterligare uppdrag att erbjuda. Och på tal om att snacka med folk, så är ansiktsanimationerna helt otroligt bra liksom munrörelserna, vilket bidrar en hel del till inlevelsen.

I Edgewater värvade jag för övrigt även min första kompanjon, Parvati, och senare fick jag även sällskap av Nyoka. Jag fick själv välja vilken utrustning de skulle använda sig av och så vidare (bra packåsnor!), och med Inspiration-förmågan kunde jag dessutom ge dem nya egenskaper. Dessutom assisterade mina medhjälpare i striderna och vid ett flertal tillfällen klarade jag livhanken endast tack vare Parvatis massiva hammare.

Det är för övrigt viktigt att vara noga med de egenskaper du väljer att satsa på, eftersom det ofta kan vara vägen framåt. Att exempelvis se till att ha fina värden i Engineering gör att du kan fixa utrustningen var du än befinner dig, vilket hjälper dig att hela tiden ha saker i toppskick. Även när det kommer till moral, är dina val av yttersta vikt. Under ett uppdrag skulle jag fördriva ett community ur en övergiven botanisk trädgård för att komma över resurser. De föreslog dock att jag skulle försöka fixa detta från ett annat ställe och gav mig därmed alltså två val. Vad konsekvenserna av de båda blir vet jag inte eftersom min speltid var begränsad, men Obsidian lovade att de verkligen skulle påverka i slutändan.

När det kommer till vapnen, måste jag säga att Obsidian har fått till den biten. De är roliga att använda och jag gillar hur min karaktär trakterar dem allt bättre i takt med att jag klättrar i level. Ta närstridsvapnen till exempel, där jag kan låsa upp möjligheten att låsa upp kraftiga smällar och därmed blir de precis lika tillfredsställande att svinga som att skjuta granatkastare eller avfyra maskingevär. Vare sig du vill spela en karaktär i samma anda som Rambo eller en Dishonored-inspirerad lönnmördare, så ger Obsidian dig verktygen för det.

The Outer Worlds är dock ett rollspel och Obsidian glömmer aldrig detta. Bland originella inslag, actionscener och annat, får du som vanligt i genren utföra småuppdrag, köpa/sälja saker hos handlare samt leta loot i varenda liten vrå spelvärlden har att erbjuda. Men att detta ackompanjeras av bra gameplay, känns såklart som en extra trevlig bonus.

Visst, jag fick bara se en lite del av ett enormt spel, och det är svårt att svara på om det har karaktär nog att stå ut ur mängden. Ändå. Att döma utifrån vad jag fått se, verkar The Outer Worlds bli ett väldigt bra rollspel som har potentialen att bli något av en modern klassiker.