Wolfenstein: Youngblood

Vi måste erkänna att när vi satte oss ner för att spela Wolfenstein: Youngblood visste vi inte att Arkane Studios utvecklade projektet tillsammans med Machine Games. Det är absolut ett intressant partnerskap där action-stealthmästarna slår sig ihop med studion som gav oss det utmärkta Wolfenstein II: The New Colossus så sent som 2017.

Det tar inte speciellt lång tid förrän detta partnerskaps starka sidor blir uppenbara då nivådesignen och stilen som Arkane har fulländat i åratal i Dishonored är omedelbart uppenbar här. Att utforska runt Dunwall och Karnaca är en av de bästa sakerna i den uppslukande simserien eftersom Arkane vet hur man skapar intressanta spelområden. Dessutom är mångsidiga miljöer något vi sett i Wolfenstein tidigare, med olika vägar inbyggda i de olika nivåerna, och det verkar vara fallet även här, även om det kändes lite mindre preskriptivt i Youngblood, den kommande Wolfenstein-threequelen som vi satte oss ner för att spela innan detta års E3.

Vi borde kanske använda en penna och spola tillbaka denna kassett lite eftersom detta nya Wolfenstein-spel utspelas år 1980, många år efter allt som hända i The New Colossus. Nu lever BJ och Anya i ett fritt land, där nazisterna har drivits tillbaka, men det är inte sanningen överallt och återigen blir BJ inkallad. Och han far till Frankrike, men av oklara anledningar går inte allting som planerat och förstärkning behövs. Det är där du kommer in.

Som vi nämnde tidigare utspelar sig spelet 1980 (vilket förresten är året det första Wolfenstein-spelet släpptes), men denna gång spelar vi som en av BJ och Anyas tvillingdöttrar, Jess och Soph. Systrarna tar sig till Frankrike för att söka efter pappa BJ och, självklart, för att mörda några nazister - något som de gladeligen berättar för andra trots att de faktiskt själva aldrig mördat någon nazist.

Och det är alltså med dessa två Blazkowicz-brats som vi bekämpar Nazi-hotet på deras hemmaplan i ett spel som, för första gången i seriens historia, har ett starkt co-op-fokus. Antingen med en vän eller med ett AI-kontrollerat syskon tar du dig an rollen som en av tjejerna och gör som pappa hade gjort när du skjuter dig genom mängder av tungt beväpnade soldater.

Tjejerna spelas på olika sätt, men skillnaden är mest i kunskaper och vapen och mindre med hur de tar sig igenom miljöerna. Jess, till exempel, kommer med ett uppgraderat stridsgevär och en kunskap kallad "crush", medan Soph, å sin sida, har ett uppgraderat hagelgevär och en osynlighetsförmåga. Med det sagt har utvecklarna försäkrat oss att du "kan äta din kaka och fortfarande ha den kvar" genom att anpassa din loadout med en mängd vapenuppgraderingar som låter dig lägga till ljuddämpare, sikten och utökade magasin till dina vapen.

Ett av de största tilläggen, och en funktion som hjälper den nya co-op-inriktningen är användningen av handsignaler, eller "pepsignaler" som de kallas. Dessa gester är uppmuntrande signaler mellan systrarna som kan boosta hälsa och spelet är balanserat så att du faktiskt kommer använda dem då misslyckande av en tumme upp då och då till din syster säkerligen kommer leda till onödig död. Det är en trevlig idé som håller ihop spelarna och ger dig en annan sak att tänka på under striden.

En annan intressant funktion är den delade mängden liv. Om en syster stupar under en strid kan hon återupplivad, men om någon dör har tjejerna ett antal extraliv som kan få dem tillbaka i fajten, men du kommer behöva starta hela nivån om från början om dessa tar slut och både Jess och Soph dör (vilket vi upptäckte under demot).

Erfarenhetspoäng som tjänas in under strider höjer tvillingarnas nivåer och kan spenderas på att låsa upp nya egenskaper. Det verkade inte finnas ett allt för stort egenskapsträd att utforska, men vi noterade flertalet egenskaper som bara väntade på att låsas upp, inklusive en som slår ner motståndare och att bära tyngre vapen. Knappast revolutionerande, men i ett spel som handlar om att spöa nazisterna finns det ingen anledning att uppfinna hjulet på nytt.

Det är inte längre strikt linjärt och spelet öppnas upp efter introduktionen. Tydligen kommer vi kunna spela uppdrag i vilken ordning som helst i olika delar av staden och det är mer jämförbart med nivåstrukturen i Dishonored än i The New Colossus och The New Order. Bethesda kallar det för det mest öppna Wolfenstein-spelet hittills och det kommer också gälla fler vapen, avancerad teknik värdig de futuristiska prylarna i denna alternativa version av 1980, plus nya vapen och rustningar.

Och du kommer behöva förbättrad utrustning eftersom Wolfenstein: Youngblood är ganska utmanande. Under vårt test stötte vi på många fiender som verkade absorbera kulor - den typ av stygga Nazis som inte dör trots att du skjuter dem rakt i huvudet. Det verkar finnas ett system som kräver att spelaren matchar rätt typ av ammunition med rätt typ av fiende, vilket gör dem svårare om du försöker trycka in fyrkantiga kulor i runda hål, så att säga. Vi rörde bara på ytan av denna nya funktion sent under demot, så vi kunde inte testa det fullt ut, men det verkar som ett annat sätt att knuffa spelare mot olika vapen och att direkt byta taktik.

Vårt test startade med ett infiltreringsuppdrag på ett luftskepp och det fanns några underhållande berättelsestunder som verkligen band ihop Youngblood med dess föregångare när det gäller tonen. Tvillingarna behövde blanda förstapersons-precisionshopp (phuh!) och intuitiva stridssekvenser. Som vanligt börjar allting smygande med att tjejerna i tandem har ihjäl vakter med stealthmördande när det är möjligt. Naturligtvis kommer saker och ting bli mer högljudda och eldstriderna påbörjas, och sen är det den vanliga blandningen av noggrant siktande, medvetenhet om vad som är runt dig och att använda dina förmågor för att överleva och ta dig framåt.

Den andra delen av demot tog oss tillbaka till jorden och Paris gator. Vi letade efter The Resistance, som gömmer sig i katakomberna under staden och längs vägen fanns det massor av soldater att ta hand om. Det var under striderna på gatorna i det ockuperade Paris som Arkanes design och stil var mest uppenbar med höga, imponerande byggnader, alternativa vägar inbyggda i nivåerna och väldigt många vakter som, utan att veta det, är på deras sista patrull. När vi tog oss igenom nivån, sökandes efter trubbel, noterade vi att de något större områdena var ihoplänkade med flaskhalsar där mycket action var fokuserat. Vi försökte utnyttja terrängen när vi kunde, vilket betydde att vi ibland smög runt medan vi andra gånger bemannade kanoner och släppte lös helvetet på alla under oss.

När bytte vapen, alternerande mellan smygande och smällande, och sköt runda efter runda i tungt utrustade Nazis kändes allt väldigt Wolfenstein - kanske lite snabbare än innan, men fortfarande i seriens ton. Dessutom verkar co-op-elementet ha implementeras bra, men vi är intresserade av att se hur spelet fungerar när det spelas solo med en AI-medhjälpare (något vi inte kunde göra på demot).

Wolfenstein: Youngblood vill blanda 80-talsstil och seriens signaturblandning av spelelement där hela saken hålls ihop av det nya tvåspelarfokuset som verkade fungera bra och förstärker kemin mellan systrarna. Demot vi spelade var stabilt förutom ett par saker, men då co-op-skjutaren kommer till PC och konsoler den 26:e juli finns det tid nog för Machine Games och Arkane Studios att finputsa det hela.