Close to the Sun

När Storm in a Teacups nya spel Close to the Sun avtäcktes såg folket de mörka art deco-liknande korridorerna och alla började skrika "Bioshock" rakt ut. Och visst är det väl så, att det är en liknelse som inte går att komma ifrån vid först anblick. Vi fick nyligen åka till ett Preview-event i London och klämma på prologen, och där fick vi se hur spelet var när vi själva fick klämma på det.

Låt oss få jämförelsen med Bioshock ur vägen först, eftersom spelet har ett intro skrämmande likt vår första träff med staden Rapture. Protagonisten - Rose - får trots allt ett brev från hennes syster som är försvunnen, beger sig till skeppet hon befaras befinna sig på enbart för att upptäcka lika storslagna som tomma korridorer. Bortsett från några lik och blodsprätt på väggarna.

Skeppet heter Helios, och premissen är att detta är ett alternativt 1900 där Nikola Tesla har byggt ett gigantiskt skepp för att utföra experiment på internationella vatten borta från allmänhetens blöta näsor, regeringen och viktigast av allt; hans eviga motståndare Thomas Edison. Denna enfaldiga tillflyktsort för vetenskapsmän har nu förvandlats till en mardröm, och det är ditt jobb att ta dig dit och hitta din syster.

Just som vi satte våran fot på båten som tog oss till Helios hittade vi ledtrådar för att informera förståelse för världen, allt från utklipp från nyhetsblaskor till anteckningar och besökares pass på Helios. Denna typ av miljöberättande är något game designern Joel Hakalax säger kommer belöna spelarna som vill utforska och upptäcka mer om universumet. Och kommer till och med hjälpa till att förstå kommande händelser. Det göder världen med mer mening och flera karaktärer, och vi tillbringade tämligen mycket tid med att bara leta efter dessa saker trots våran korta spelsession.

Det finns redan en massa mysterier att lösa, men detta demo var mer av en försiktig introduktion till hur du spelar Close to the Sun. Pressen fick ett väldigt behändigt diagram för att visa vad spelet är och inte är, med fraserna "survival horror" och "walking simulator" är på senare sidan. Det är narrativ-drivet, absolut, men offrar inte atmosfären eller blir för mycket action i skräckaspekten.

Halax berättar att de tagit inspiration från Soma och Outlast, men också Firewatch för att få in lite mer hjärta och känslomässiga aspekter i spelet. Och han säger att de träffar mittenpunkten som han tycker är väldigt intressant. Halax fortsätter och säger att han inte vill förlita sig på skräck så mycket som Soma eller Outlast gör, men han vill fortfarande hålla spelaren på tårna och göra spelet engagerande och spänningsfullt.

Vi skulle säga att beskrivningen ovan är träffsäker till punkt och pricka, sett till det vi spelade. Helios är dryper av atmosfär så fort du stiger ombord, och ensamheten blir bara genomträngd av de tillfälliga ljud såsom ett rör som skrämmer dig, eller Teslas arroganta röst som tilltalar dig från okänd plats. Ett speciellt tillfälle som fick oss att rysa från topp till tå var när vi hittade en rapport angående en okänd person och tanken av att sagda person var med oss på skeppet var direkt skräckinjagande.

Den enda saken som slungade oss från atmosfären var Rose röst, som vi hört så många gånger från andra protagonister. Hon verkar oberörd av otäcka händelser och vill hellre låta spydig än att visa realistiska reaktioner. Vi hoppas att detta inte dämpar andra saker för mycket i slutprodukten. Det känns glanslöst med tanke på kvaliteten de byggt runt henne.

Som du kanske kan gissa dig till från ledtrådarna vi gett dig, det här är inte ett spel som handlar om strider, inte heller är det om att fly och gömma sig. Många, långa stunder i spelet kommer att spenderas med att undersöker ledtrådar och lösa pussel för att komma vidare, samtidigt som handlingen utvecklas framför dig. En specifik händelse i spelet fick oss dock att lägga benen på ryggen samtidigt som ett mordiskt odjur med namnet Ludwig nosade oss i hälarna. Han jagade oss i flertalet korridorer och vi var tvungna att rusa iväg genom led och ramlande golvbrädor för att fly. Detta förvandlade upplevelsen från tyst och atmosfärisk till panikdoftande flykt. Det var aningen för enkelt att dö från minsta lilla misstag i just denna delen, men det är något Halax säger sig vara medvetna om och jobbar på ändringar.

Ljudbilden är också fantastisk. Varje ljud och jumpscare vi drabbades av följdes upp av att hjärtat nästintill bankade hål i bröstkorgen på oss. Men mestadels saknas musiken bortsett från de udda pianotrudilutterna. När actionsekvenserna sparkar igång gör musiken likadant, och det bidrog till intensiteten och gav en fantastisk effekt.

Det säger en hel det om vår tid med spelet att vi var uppriktigt frustrerade när demon var slut, för vi ville uppleva mer av världen. Vi fick se platserna "grand theatre", magnifika "opening hall" och en hel drös narrativa ledtrådar fanns strösslade runt om platsen, och utan någon aning om vad som var på gång, längtar vi efter till att få upptäcka alla hemligheter i denna lovande titel.

Hakalax förklarade samtidigt som vi spelade att studion ville tona ner Bioshock-jämförelserna eftersom de tycker att de ambitionerna är en smula stora med tanke på deras relativt lilla studio (de ville inte underskatta sig själva, dock). Close to the Sun verkar bli ett genuint tilltalande äventyr med ett engagerande narrativ och en gripande värld fylld till bredden med mysterier att trassla i, och om slutprodukten matchar det vi fick se i London - har vi sannerligen något att se fram emot.