Battlefield V

I Battlefield 1 lät helsvenska Dice oss se kriget genom en rad olika karaktärers ögon och perspektiv. Något de nu fortsätter med i kommande Battlefield V. Vi drog hem till Dice för att klämma på fem av spelets så kallade "War Stories".

Den första av dessa är en prolog som fungerar lite som en introduktion till spelets alla olika beståndsdelar. Ena sekunden sitter jag i en tank för att i nästa ligga på ett hustak med ett prickskyttegevär i nävarna. Enligt "design director" Daniel Berlin är denna del av spelet utformad för att ge spelaren bild av spelets expansiva omfattning. Den andra historien vi fick ta del av var den som utspelar sig i Norge. Autentiska miljöer och förlopp är bevisligen viktigt för Dice och under detta uppdrag pratar alla norska även om det såklart händer saker som aldrig fortlöpte under andra världskriget.

Norge-uppdraget kretsar kring norska frihetskämpen Solveig som dricker brus och äter pølse i ett krondike. Eller nej, det där blev helt fel. Vi provar igen: Det kretsar alltså kring Solveig som avser att frita en person ur den norska motståndsrörelsen som nazisterna spärrat in. Vi tänkte inte avslöja för mycket om själva storyn eller karaktärerna här men kan avslöja att hela upplägget är väldigt öppet sett ur ett mekaniskt perspektiv. Något som Dice använt som honnörsord under utvecklingen. Det handlar den här gången i mångt och mycket om att spelaren själv får bestämma. Lite som i GTA eller som i Far Cry. Sno en lastbil och skicka den genom tyskbunkern för att sekunden senare brassa ned alla nazzar med något grovkalibrigt. Eller! Smyg, genom hela uppdraget. Valet är ditt, helt och hållet.

Norge-miljöerna är för övrigt väldigt annorlunda mot för vad vi är vana att matas med i denna ofta stelbenta genre. Snötäckta vidder möjliggör skidåkning samt massor av bra ställen att gömma sig på. Allt vi fick spela av Battlefield V kändes underhållande, polerat och framförallt fräscht och att se en kvinnlig soldat slå sig fram i ett spel av den här typen hör som vi alla vet inte till vanligheterna, direkt.

Nästa av spelets "War Stories" som vi fick smaka på stavas "Under No Flag" och den här delen känns väldigt mycket som en Guy Ritchie-film med en rad kepsklädda, cockney-pratande britter som avser att sabotera ett tyskt flygplan. Under detta uppdraget är Dice noga med att visa hur de inte framställer de allierade som "enbart goda" utan som människor med nyanser, djup och en agenda. Det fanns trots allt gott om gamla kriminella under andra världskriget som slapp fängelsestraff om de istället skrev på för att utföra en del riktigt riskfyllda uppdrag.

Här spelar man som Billy Bridger vars välsmorda munläder sätter honom i den ena kniviga situationen efter den andra. Här arbetar Dice med andra berättarmässiga moment än i Solveigs kapitel. Här finns det massor av narrativa småsaker som skapar en känsla av oro och ensamhet eftersom Billy och hans kumpaner trots allt anses vara "expendable" och eftersom deras befälhavare är noggranna med att informera dem om att det vare sig finns heder eller beröm att hämta efter avslutat uppdrag, oavsett hur det slutar.

Den sista av spelets "War Stories" som Gamereactor fick smeka en stund stavades "Tirailleur" och här fick vi axla rollen som en svart, fransk (ung) soldat vid namn Deme och här präglas delar av berättandet om den existerande rasism som 1944 naturligtvis var utbredd och allmänt accepterad. Vi får se hur Demes kärlek till sitt hemland försvagas under äventyrets gång, allt medan han gör som sina överordnande säger och hjälper till att pressa tillbaka tyskarna som

Vi fick inte spela hela uppdraget men tillräckligt mycket för att se det tragiska i hur Deme tvingas riskera sitt liv för en nation som förtrycker honom och dessa nyanser kommer mest troligt att göra det här spelet till något unikt inom genren. Vi upplevde framförallt ett extra gripande ögonblick där Demes position anfalles hårt och aggressivt av tyskarnas pansardivision och medan han försöker pressa tillbaka nazisterna påminns vi om hur han behandlats av sin egen nation.

När det gäller action-delarna i sig handlar som sagt mycket om valfrihet. Du kan dundra fram med spelets tyngsta vapen eller smyga fram med en ljuddämpad pistol, allting är beroende av vad du vill göra och hur du känner för att tackla varje enskild situation. När det gäller det visuella handlar det dock om samma klassiska Battlefield-strider proppade med grafikmumma och en intensitet som få andra spel i genren kan konkurrera med. Vi fick se många exempel på hur "ray tracing"-funktionen i spelets ljussättningssystem fungerar och det krävs inga särskilt slipade ögon för att inse att det här spelet är flera gånger snyggare än Battlefield 1.

Efter avslutad demonstration reste vi hemåt sugna på att spela mer av Battlefield V. Dice har naturligtvis inte förändrat för mycket i sitt ultrapopulära recept men tillräckligt mycket för att få det att kännas fräscht. Vi ser fram emot att få ta del av alla dessa icke kända delarna av andra världskriget i slutet av nästa månad.