Devil May Cry 5

Det har gått tio år sedan vi fick skära oss igenom horder av djävulska helvetesvarelser som den karismatiska men brutala mördarmaskinen som är Nero. Efter ett par remaster-utgåvor av seriens gyllene års delar och en Ninja Theory-reboot är Capcom tillbaka vid ratten - och det är, såklart, även en av seriens älskade protagonister; Nero. Den kommande numrerade titeln Devil May Cry 5 har gamers längtat efter i många år och spelvärlden har noga riktade ögon mot studion bakom återupplivningen. Kommer vi få se nostalgiframkallande fantastisk action-galenskap i mars eller kommer Neros herravälde stanna i år 2008? Vi har ett preliminärt svar på denna fråga då vi fick lira Devil May Cry 5 i Capcoms pressbås på Gamescom i Köln - och det känns och ser fantastiskt ut.

Intensiva känslor från speljournalister kändes i luften när vi kilade in till pressområdet. Nero och, vad vi antog skulle vara en stenhård första upplevelse med Capcoms kommande storspel (antagandet visade sig vara rätt) väntade bakom en stängd dörr i bakre delen av rummet. Vi presenterades för studiorepresentanter, satte oss och väntade utanför och fick en energidryck i var hand, antagligen för att peppa än mer inför den snabba demonslakten som väntade. Dörren till spelstationerna öppnades och vi kilade in, fick ett kontrollschema nedlagd framför oss och en Xbox-kontroll i handen - det var dags.

I detta demo välkomnades vi av Nero och hans excentriska, stenhårda kompanjon, nya karaktären Nicoletta "Nico" Goldstein som satt bakom ratten (och var livsfarlig på denna post - kan någon ta kvinnans körkort pronto?) för att föra vår protagonist till hans destination. Denna destination råkade såklart vara dit massiva demoner lurade bakom varje hörn. När vi tog över tyglarna efter några videosekvenser befann vi oss i en stad som uppenbart lämnats öde av dess tidigare invånare och nu huserade satans alla barn och där muskelliknande, köttiga tentakler börjat växa längs byggnadernas väggar. Det löser sig i slutändan dock, Nero är på plats för att rädda dagen. Vår protagonist bär sitt signatur-svärd 'Red Queen Sword', en robot-arm som arbetats på av Nico och den kraftfulla revolvern från föregående spel. Svärdets hantering liknar det i Devil May Cry 4 och används för att, med snabba knapptryck, få fräcka 'stylized combos' efter några svärdshugg samt ett högre betyg efter varje strid samt nivå.

Revolvern Blue Rose används på samma sätt och är ett bra verktyg för att behålla en kombo samtidigt som man rör sig sakta ner mot marken efter en dubbelhopp-kombination, alternativt efter att ha distanserat sig från fienderna. Den nya robot-armen (kallad Devil Breaker, för varje lem måste ha ett namn) ger dock Nero ett gäng nya möjligheter och färdigheter.

Denna färdighet är extremt användbar när spelaren påbörjar en hopp-kombo då den ger en möjligheten att dra upp fienden mot sig i luften om man missat att sparka nog med röv för att få fienden luftburen. Den är även fiffig när man skapat för mycket distans från en mängd fiender - de stackars demonerna har ingenstans att ta vägen när Nero är i närheten. Utöver färdigheten att haka in sina fiender ger armen även Nero möjligheten att stanna tiden för en tid så han får nog med tid att slakta demoner utan att de slår tillbaka - stackarna.

Efter att ha tagit död på varje demon på vägen längs de annars öde gatorna blev vi tvungna att hitta en köttätande varelse för att rasera en tentakelvägg som blockerade vår väg till slutet av nivån. När vi slutligen hittade den och fäste den vid tentakeln började den lilla varelsen käka upp den köttiga väggen från insidan tills den föll ned lik aska och vi kunde fortsätta vårt äventyr. På andra sidan ringde en telefon i en gammaldags telefonkiosk och Nero, som inte tyckte detta var underligt svarade och på andra änden befann sig Nico som varit otålig, Nero hade tagit för lång tid på sig att slakta helvetesvarelser. En kortare videosekvens spelades upp och visade Nico körandes som en galning längs gatorna mot Nero innan hon stannade millimeter från vår käre protagonist - "den här kvinnan blir Neros död" muttrade vi högt innan vi fortsatte på den linjära vägen mot nästa område.

Efter att ha hoppat ned från en höjd som skulle tagit död på vilken normal människa som helst introducerades vi för en förmodad fiende i boss-storlek XXL. Han förklarade att hans mål var att bli demon-kung. Nero, som är en liten skitunge, hånade stackaren som blev synligt upprörd och krävde varje droppe av hans blod - slaktardags. Som man kunde ana var denna boss en tuff sådan med en rejäl skara färdigheter som eldiga virvlar som sög in spelaren i hans magfläsk-mun (detta är inte en felrepresentation av hans anatomi, förresten), en hopputlöst tryckvåg samt en stormningsattack (där han ofta rusade rakt in i en vägg då vi lyckades hoppa undan innan hans massiva skalle träffade vår). Gröna glober var sparsamt spridda över slagfältet, så vi lärde oss snabbt att ta det försiktigt med vår vitalitet och även om vi tog oss igenom striden oskadda på första försöket var den relativt tuff. Vi trodde vi klarat oss riktigt bra men det enorma B-betyget på skärmen talade för något annat.

Så, sammanfattningsvis ser Devil May Cry 5 helt fantastiskt ut (det visuella har länge talats om som en säljpunkt) och känns som en genuint numrerad del i serien. Striderna är snabba och kontrollerna responsiva, musiken är passande, protagonisten och hans nya kompanjon är lätta att gilla - Devil May Cry 5 känns riktigt (riktigt) bra. Det verkar komma att bli en värdig uppföljare till de älskade liren och vi längtar till mars för att se om vi har rätt i våra antaganden.