Rocksmith

Att ta de första tutorial-stegen i Rocksmith är faktiskt en ganska häftig känsla. Att så smidigt kunna koppla in sin gamla trogna elgitarr i sin konsols USB-port, och kunna stämma den i spelets förberedande moment - då möts två underhållningsvärldar, och två av mina hobbys på ett nytt, men samtidigt självklart sätt.

För även om vi fick se riktigt höga rockambitioner i Rock Band 3 är Ubisofts mål med Rocksmith långt från partygenren och multiplayerkvällar med kompisgänget. Tanken är att lära oss gitarr, och inget annat. En vänlig och lugn röst guidar mig i stillsamt tempo genom grundläggande tekniker som handpositionering, hammer-ons och pull-offs och sustain-toner. Jag får stämma gitarren i spelet och slå an mina första toner. Jag misstar dem först för bara en slumpmässig serie noter, men fnissar till när spelet imiterar mig - jag har spelat det klassiska riffet till (I Can't Get No) Satisfaction.

Jag introduceras för interfacets greppbräda, och den påminner åtminstone lite om de vi sett i Guitar Hero och Rock Band. Det som visualiserar gitarrhalsen ligger lite på sniskan, och uppåtvänt, längst ned på skärmen. Banden är tydligt utmärkta. Noter i olika färger, en för varje sträng, strömmar mot dig. När det ska spelas längre ned på gitarrhalsen glider bilden smidigt mot den del av den virtuella gitarren.

I stället för att klara av en låt och raskt gå över till nästa, som vi är vana med, är det noggrann träning på samma låts riff, tekniker och solon som gäller - åtminstone om du spelar i Rocksmiths Journey-läge (du kan också spela alla spelets låtar utan att behöva låsa upp dem).

Jag lägger sålunda en god halvtimme på Satisfaction, som gradvis görs svårare av spelet. Jag har ingen möjlighet att ändra svårighetsgrad själv, och det tar några rundor innan jag står på en virtuell scen framför en "riktig" publik (för övrigt väldigt realistiskt designad). Om du har några som helst gitarrfärdigheter kan det kännas tråkigt att bara plinka på några enstaka av Keith Richards noter innan du får riva genom hela låten, men å andra sidan innebär det välbehövlig övning på att behärska Rocksmiths interface.

En sak oroar mig dock med Rocksmith. Här finns nämligen en märkbar fördröjning mellan ögonblicket när jag slår an strängarna och när de klingar förstärkt ur min TV:s högtalare. Ubisoft tycks vara medvetna om problemet, då jag tidigt rekommenderas att koppla min konsol via komponentkablar till ett separat ljudsystem (som externa högtalare eller hörlurar). Huruvida detta fungerar kan jag inte uttala mig om (än), men räkna med en extrakostnad om du har en enklare ljudrigg.

Rocksmith kommer inte att nå ut till lika stor publik som storsäljarna Guitar Hero och Rock Band, men det är inte heller tanken. Detta är till för dig som har viss gitarrvana (och en gitarr) och vill lära dig några nya låtar. Gitarrvirtuoser lär hävda att det går lika bra att kolla upp gratis tabulatorer, eller spela med riktiga bandpolare i en replokal, och även om det ena inte utesluter det andra ligger det något i det. Men för totala nybörjare eller glada amatörer som undertecknad kan detta bli en trevlig lektion framför teven.