Code Vein

Vi har vetat om det vampyrfyllda Code Vein rätt länge nu. Project Veins kommande äventyr ser på förhand ut att blanda allt möjligt som gjorde Dark Soul till Dark Souls. Under ett besök hos Bandi Namco i Paris, fick vi möjlighet att provspela spelet som till och med hade "Prepare to Dine" som tidig reklamdevis. Och det var med höga förväntningar vi satte oss med demon.

Som de fans av From Softwares actionrollspel vi är, kändes det redan från första stund bekant. Men på samma gång lite annorlunda. Mycket av innehållet kan tyckas klippt och klistrat direkt från Dark Souls, men skillnaderna ligger i de små detaljerna. Istället för lägereldar har du mistlar, och knapparna för tung respektive lätta attacker utförs nu med triangel och fyrkant, snarare än R1 och R2. Risken är väl att väl inbitna muskelminnen kommer utmanas här, men överlag tror vi att anhängare av Dark Souls inte kommer känna sig allt för främmande.

Våra första steg var utan vare sig större sammanhang eller narrativ. Att ta oss vidare var målet och detta blev minst sagt svårt då området vi släppts i, var rätt mörkt. I och i detta mörker döda, dö och försöka igen. På grund av det kan vi inte berätta så mycket om historien, men desto mer om världen som Project Vein målat upp. Det framgick snabbt att både fantasy och postapokalyps har varit två starka inspirationskällor. Ingenting vi inte sett förr, men kombinationen som här erbjuds väger upp för det. Ingen av sidorna tar överhanden och då de båda gestaltas i form av väldigt mörka och suggestiva stilar, känns mixen fräsch och följsamt tillfredsställande.

Platsen för starten var en karg grotta, och under vår tid med spelet hann vi avancera vidare till förfallna byggnader och slutligen ut i världen, där en fallen, efterlämnad stad väntade på oss. Solens strålar må ha smekt utsidan, men alla hemskheter vi mötte påminde oss konstant om att vi när som helst kunde förvandlas till dagens lunch. Ta det i kombination med att samtliga dräkter i spelet antingen går i becksvart eller blodrött. Man kan minst sagt konstatera att känslan som spelet ämnar förmedla, definitivt avspeglas i det grafiska.

Bandesignen är ytterligare en påminnelse om Dark Souls, något som förstärktes då spelets producent, Keita Iizuka, förklarade upplägget. Det utspelar sig i vad Keita själv beskriver som "dungeouns", vilket innebär en linjär väg framåt men med möjlighet till många avstick och i dessa, en och annan dold hemlighet. Dessa platser är minst sagt farliga och med flertalet fällor utefter vägen, förbered dig på att få rejält på nöten om du inte är uppmärksam nog. Vi råkade illa ut då vi, dumdristigt nog, stirrade oss blinda på en kista i ett hörn och medan vi sprang fram mot den, missade att kika upp i taket - något vi borde ha gjort. När vi vände oss om hade ett gäng slemmiga ghoul-liknande varelser hoppat ned och omringat oss.

Striderna känns dock aningen tyngre än de i spelen Code Vein inspirerats av. Vår karaktär tog ibland lite för lång tid på sig för att hoppa undan eller resa sig upp igen, än vad vi var bekväma med. Samtidigt verkade fienderna smidiga som koffeinstinna gymnaster. Lite obalanserat, vilket kan innebära skillnaden på liv och död.

Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla oss vid liv, fick vi sällskap av en datorstyrd spelare beväpnad med gevär. Denna visade sig vara rätt användbar. I vårt fall bet hon i gräset rätt fort, något vi var rätt snabba med att kritisera. Sen gick det upp för oss att det hela beror på hur vi samarbetar med henne. Du kan springa iväg och låta henne ta hand om fienderna. You could... Eller låta henne ansvara för eldunderstöd medan du själv smyger närmare för ett mer personligt möte. Hur du än gör, så kan man inte klaga på intelligensen som dessa vandrande polygoner besitter och i en spelvärld där i överkant intellektuella kompanjoner inte står som spön i backen, är det mer än välkommet.

Det är rätt synd att vi inte fick mer tid med spelet, då listan över vilka spelkontroller vi kunde ta hjälp av var, minst sagt, rätt rejäl. Vi hann i princip bara att ytligt bekanta oss med vilka knappar som innebar tung eller lätt attack. Och såklart manövrering. För den uppmärksamme, nämnde våra engelska kollegor magi i deras förra förhandstitt. Enligt den ska magi spela stor roll i äventyret, samtidigt som valet av vapen också ska spela in. Och utbudet av dessa varierar från små svärd liknande dolkar till enorma tvåhandsdoningar som släggor. Sistnämnda är såklart långsammare men i gengäld, ger mer skada.

Något du kan vänta är också klassiska bossar. I slutet av demon stötte vi på en människoliknande varelse som, utan att tänka sig för, svingade sitt spjut mot allt som rörde sig. Vi tvingades hålla oss i rörelse konstant, något som förde tankarna tillbaka till Bloodbourne. Om vi höll avståndet kunde han dra nytta av teleportering och springande för maximal skada. Något som tvingade oss till att kvickt undvika inkommande attacker och i och med det, definitivt bjöd på en utmaning.

Det kanske verkar tjatigt med så många referenser till From Softwares andra titlar, men det finns en anledning till det. Mycket i den här världen påminner om framför allt Dark Souls, men också om Bloodbourne. Men tro inte att det är en blek Dark Souls-kopia som släpar sig fram, nej, nej. Project Vein har skapat något trevligt mörkt. Utmanande. Djupt. Fantasybetonade postapokalyptiska anime-doftande vampyreskapader. Det är stilistiskt, snyggt, och ganska roligt.