Sonic Mania

Sonic och spelvärlden har som bekant haft ett minst sagt komplicerat kärleksförhållande genom åren. Vad som började som en spännande romans i skuggan av Nintendos lönnfeta rörmokare utvecklade sig nämligen snabbt till en varulvsfylld mardröm bestående av missad potential och krossade förhoppningar. För samtidigt som den japanska italienaren utvecklade sig själv och belönade spelare med tidlösa mästerverk som Super Mario 64, Super Mario Sunshine och Super Mario Galaxy stod, den tidigare så kaxiga, rivalen kvar på startlinjen när Sega tappade fotfästet och tillika delar av sin relevans i ett större spelsammanhang.

Den japanska spelutvecklaren har visserligen återhämtat sig sedan dess och även om man kanske inte är lika väsentliga som under början av 90-talet så har man gjort en hel del kloka beslut som stärkt företaget till det vi känner idag. Men! Det finns som sagt fortfarande en ytterst smärtsam tagg som brinner i utgivarens sida och något som utgör mycket av grunden för studions framtidsvisioner; Att göra Sonic betydelsefull igen. Visst, det har funnit en hel del dugliga Sonic-titlar genom åren och man ska kanske inte vara alltför negativ, men då Sega och utvecklaren Sonic Team alltid har lyckats blanda hyfsade spel med virtuell (och knappt spelbar) smörja är det svårt att ge det ilsnabba däggdjuret mer än ett "godkänt" när man ser tillbaka på de senaste decennierna och vad man faktiskt har presterat. Och det betyget duger ju såklart inte när vi diskuterar en sådan stor och folkkär ikon som Sonic ändå är.

Sega gör sig dock redo för en kraftansträngning och förutom nymodigheten Sonic Forces (tidigare Project Sonic 2017) så planerar man även att väga upp det nya och mer vågade med en nostalgisk resa genom gröna och bekanta kullar. Sonic Mania ska nämligen släppas under sommaren, och av det vi hittills har fått se rör det sig verkligen om en retrofylld dröm som på förhand kan få den mest hårdhudade plattformsfantasten att få vattenpåhälsning i ögontrakten. För Sonic Mania hämtar sin inspiration från tiden då Sonic var som allra bäst och från en tid då plattformsspel betydde som allra mest. Segas ögonsten har nämligen alltid handlat om minutiöst välbyggd spelbarhet där bandesign och snortajt kontroll gått hand i hand, och med Sonic Mania verkar man äntligen förstått vad det var som gjorde framgångssagan möjlig till att börja med. Fart och fläkt tycks återigen vara A och O och sådana där meningslösa påhitt som story och mer "djuprotad" karaktärsuppbyggnad lyser än så länge med sin älskvärda frånvaro.

Den där härliga pixelmagin är dessutom tillbaka om även om kan se den nygamla grafiken som enbart ett sätt att tvångsmata de ständigt drömmande och tillbakablickande fansen med vad de konstant bönar och ber om, så gör även den mer "enkla" stilen och tydliga designen att man tvingas fokusera på vad det är som egentligen utgör ett bra Sonic-spel. Sonic har nämligen inte behärskat det där 3D-steget eller försöket till mer upphottade versioner av dåtiden på samma sätt som Nintendos spelserier har lyckats med, och en mer begränsad och välbeprövad spelplan kommer förhoppningsvis gynna utvecklarna Headcannon och PagodaWest Games när det vankas release.

Och där har vi förövrigt verkligen något som borde få de flesta fans att känna framtidstro; Sonic Mania utvecklas nämligen inte av studion Sonic Team. För när det kommer till denna efterlängtade 90-talshyllning väljer Sega istället att satsa på de individer som förmodligen kan spelserien bäst av alla - fansen. Utvecklaren Christan Whitehead axlar som exempel en av huvudrollerna i utveckling och om namnet låter bekant så är det för att samma Whitehead var den som var med uppdaterat de gamla klassikerna Sonic the Hedgehog, Sonic the Hedgehog 2 och Sonic the Hedgehog CD till att fungera på modernare spelkonsoler och mobila enheter. Att denna Christan sedan hyser en stor kärlek för Segas vindsnabba maskot är svårt att ifrågasätta och det är troligtvis just denna typ av passion och respekt för ursprungsmaterialet som är den viktigaste ingrediensen i dessa typer av projekt.

Sonic Mania är dock inte bara en romantisk "Best of-platta "av fornstora glansdagar utan Sega kommer som bekant blanda det gamla med det nya där färsk bandesign möter mer uppdaterade fanfavoriter. Man skulle därför kunna jämföra Sonic Mania - om man vill vara väldigt grov och simplistisk - som ett svar på Nintendos Super Mario Maker, förutom att man inte kommer kunna skapa sina egna banor. Man använder nämligen gamla (om än uppdaterade) tillgångar för att skapa ny spelmagi och även om det yttre är familjärt för ögat kan vi givetvis förvänta oss ett mer modernt djup i spelbarheten där nya rörelser och animationer bland annat har tillkommit.

Att man dessutom enbart kommer kunna kontrollera karaktärstrio Sonic, Tails och Knuckles borde även det ses som ett positivt tecken där Shadow, Amy och resten av den mindre attraktiva nytillskotten inte anses passa detta mer klassiska Sonic-försök. Det är på något sätt en ytterst tydlig markering till vad som både har gått fel i dåtiden och vad vi har att förvänta oss i framtiden. Det lovar gott om inget annat.

Avslutningsvis känns verkligen Sonic Mania på förhand som ett spel som Sega bara inte kan misslyckas med. Det är ett vältestat koncept byggt på en förståelse och kärlek för originalen där utvecklarna redan har visat sin passion och färdigheter i liknade projekt. Medan Sonic Forces sedan fortfarande känns som ett ytterst oskrivet kort och en chansning till att göra Marios ärkefiende betydelsefull igen så upplevs Sonic Mania i motsatt som den självklara succén och drömmen alla fans har haft i åratal. Vi på Gamereactor ser därför framemot Sonic Mania med en barnslig förtjusning och det finns egentligen inget mer att säga än:
"Vi väntar..."