Soul Calibur V

Det var verkligen inget fel på Soul Calibur IV, som fick en stabil åtta i betyg. Namco försökte modernisera konceptet och göra något nytt. Men Soul Calibur IV höll inte i längden. Kanske är det därför det tagit fyra år att göra en femte del, vilket är det längsta glappet mellan två uppföljare i Soul-serien sedan det mellan Soul Calibur och Soul Calibur II.

Den här tiden har Namco spenderat på att modernisera och göra om. 2008 var fortfarande Japan lite på efterkälken grafiskt, men nu är man ikapp och skillnaden mellan Soul Calibur 4 och 5 - är enorm. Innan matcherna börjar presenteras de bäst detaljerade och mest välanimerade kämpar fightingvärlden hittills skådat. Och då ska man veta att den version jag testat (Playstation 3-versionen) är från november 2011 och alltså lär finslipas lite ytterligare innan premiären i februari.

Man behöver bara välja en figur, trycka på start och börja svinga sitt vapen för att inse att Namco menar allvar denna gång. Det man försökte göra med Soul Calibur IV, att hitta på lite egna gimmickar och ta serien vidare, har man här lyckats med på ett helt annat sätt. Man kan nu ilsnabbt röra sig runt sina motståndare genom att dubbelklicka, något som snabbar upp matcherna avsevärt och gör det förenat med livsfara att lite slött avfyra en slö vertikal attack.

Man har även gjort sig av med krångliga supermätare och kör nu med exakt samma grej som Capcom använder i Street Fighter IV, något som fungerar utmärkt. Även systemet för blockeringar har gjorts om och Parries har tagits bort helt i ett försök att strömlinjeforma utan att tulla på speldjupet. Det är lite för tidigt att tala om hur det fungerar (behövs några 100 matcher till först), men nog lovar det gott alltid.

Istället för att gå in mer i detalj på spelsystemet tänkte jag berätta om var och en av de figurer som finns tillgängliga i den kod vi fått spela. Ofta handlar det om gamla kända figurer som gjorts om i mer eller mindre stor grad, andra har ersatts av snarlika figurer medan ytterligare en ovanligt stor andel är helt nya strykpåsar.

Patroklos Alexandra
You're a good fighter but I'm a superb one.
Patroklos är Sophitias son och letar febrilt efter mor och dotter. Han beskrivs av Namco som spelets huvudperson, men lyckligtvis är det väl ingen som bryr sig så mycket om storyn att det gör någon skillnad. Patroklos är nämligen bara marginellt mer underhållande än färg som torkar och en Soul Calibur-kämpe enligt standardmall 1-A. Man vet vad man får, en ytterst traditionell kämpe med svärd och sköld. Ett bra val för nybörjaren men troligen ingen figur som döljer några hemligheter.

Z.W.E.I.
You today, me tomorrow.
Här börjar det hända grejer, Z.W.E.I. är med i sömnpillret Siegfrieds gäng och blev snabbt en av mina största favoriter. Hans mångsidiga svärd låter honom använda det det både för att klyva och slåss med som batong i närstrid. Dessutom har Z.W.E.I. möjlighet att åkalla varulven E.I.N. under striderna vilket är lika livsnödvändigt som maffigt. Z.W.E.I. har bra räckvidd, känns farlig även nära inpå och har några riktigt effektiva launchers man snabbt kan nyttja för bra luft-combos.

Tira
I'm gonna sit right here and watch you bleed out.
Tira fungerade risigt i Soul Calibur IV och många rankade henne som en av de sämre figurerna. Exakt hur bra hon är i Soul Calibur V är det naturligtvis alldeles för tidigt att svara på, men spontant känns hon mer komplett än tidigare. Slagen tar mer och Tira gynnas definitivt av möjligheterna till snabbare rörelser i sidled. Magkänslan säger dock att hon knappast blir någon top tier denna gång heller.

Natsu
That didn't suck.
Natsu är Takis lärjunge och slåss med samma vapen. Taki var en av mina favoriter i tidigare delar och det här var en av de förändringar jag på förhand var mest skeptisk emot. Helt i onödan, skulle det visa sig. Natsu är en fulländad figur som känns som en rejält uppgraderad Taki. Hon har sköna teleport-moves som för tankarna till Naruto, är otroligt välanimerad, kan göra käcka saker som att levitera korta stunder och har en fiffig Critical Edge-attack som är lätt att få in. Enda minuset är den mer barnsliga och störiga attityden Natsu sprider omkring sig, långt från stencoola Taki.

Nightmare
You only exist so that my sword skewers you.
Nightmare är sig lik och framstår som en stel och tung relik jämfört med det vindsnabba Soul Calibur V-gänget i övrigt. Räckvidden är som vanligt förstklassig liksom styrkan, men den forna huvudpersonen i serien är idag mer anonym och det känns inte riktigt som att Namco lagt ned så mycket kärlek på denne gigant som man kanske borde ha gjort.

Isabella "Ivy" Valentine
For better or worse, this sword is my fate.
Ivy var en av de mest komplexa figurerna tidigare och krävde massor av den som spelade, vilket lönade sig för den som orkade traggla combos och specialattacker. I Soul Calibur V känns prygeldonnan Ivy mer lättillgänglig även för någon som inte spelat överdrivet mycket med henne tidigare. Hon kan möjligen ha blivit lite svagare men kompenserar detta mer än väl genom att vara smidigare och mer anpassad för det snabbare spelsystemet.

Raphael Sorel
I've wasted enough time on you already.
Det är inte bara Capcom och Dante som blivit bitna av Twilight-febern, utan även Namco. Raphael har nämligen också blivit en vampyrliknande skapelse som känns ondare än den välansade fransosen vi tidigare stiftat bekantskap med. Men oavsett hur svart han klär sig och hur mycket han än blixtrar så känns han precis som gamle Raphael.

Viola
Now you know the meaning of pain.
Den på förhand mest intressanta figuren i Soul Calibur V är Viola. Hon känns som hämtad från Guilty Gear-världen och slåss med ett lysande klot som gör henne olik alla andra. Klotet kan läggas ut på olika höjder bakom motståndaren och sedan blixtsnabbt återkallas. I en match mot Viola måste man alltså hålla koll både bakom och framför sin kämpe. Visserligen är Viola ganska svag, men den som lär sig behärska henne fullt ut kommer göra livet brutalt surt för eventuella motståndare som i värsta fall inte ens lyckas ta sig nära henne.

Hildegard "Hilde" von Krone
You cannot kill my peoples hope for the future.
Hilde hörde definitivt till toppskiktet i Soul Calibur IV, men jag får inte riktigt till samma flyt med henne i femman. Räckvidden är såklart bra, men hon är alltför stötig på nära håll. Då hjälper det inte att Hilde är både snabb och har bra launchers för att kunna jonglera sin motståndare. Mitt stalltips är att Hilde trots allt kommer sjunka något i Tier-listorna.

Pyrrha Alexandra
Not my fault! You brought this on yourself!
Pyrrha har liksom Patroklos också Sophitia som morsa. Hon känns som en blandning av just Sophitia och Cassandra, ber om ursäkt för det mesta och känns också lite småtråkig. Det känns som det börjar bli dags att pensionera denna familj från Soul Calibur-serien.

Siegfried Schtauffen
You are well-versed in the language of war.
Siegfried hör också till de minst intressanta figurerna i Soul Calibur-serien. Han är med på gamla meriter och för att många har honom som favorit. Och hör du till dem lär du inte bli besviken. Namco har inte gjort något radikalt med honom utan det känns precis som att spela föregångarna.

Cervantes de Leon
Nothing holds power over me.
Cervantes hör till de figurer som Namco sett över ordentligt. Han är väl uppdaterad, inte lika benägen att flyga ut från kanterna och kommer absolut att höra till toppskiktet även fortsättningsvis. Tack vare möjligheten att skjuta förblir han en nybörjarmördare av guds nåde och han vinner mycket på att vara precis lagom stark och snabb för det smidigare spelsystemet i Soul Calibur V.

Voldo
...
Voldo är sig kanske mest lik av alla figurer och både låter, beter sig och ser ut som förväntat. Något som i praktiken betyder massor av osmakliga rörelser, milt sagt suspekta accessoarer och en uppsättning moves han haft sedan Soul Caliburs dagar. På gott och ont. Voldo är bra som han är, men en intressant figur Namco gärna hade fått göra något mer radikalt med.

Yan Leixia
Look out, world because here comes Leixia.
Xianghuas dotter är naturligtvis sin mor upp i dagen. Här hade jag nog hoppats att Namco hade vågat ta ut svängarna ännu mer, men man vill förmodligen inte stöta sig med de gamla fansen. Lexia har snabba och effektiva launchers och det är förhållandevis enkelt att hålla sina motståndare i luften. Lexia är naturligtvis ilsnabb och tyvärr även ganska svag. Xianghua har dock varit en av de bättre figurerna i serien och i slutändan tror jag Lexia kommer axla den rollen ganska väl.

Heishiro Mitsurugi
In the fires of hell, we shall meet again.
Många uppfattar Mitsurugi som Soul-seriens självskrivna poster-pojke, även om Namco aldrig sett honom som en sådan. Här känns han mycket som tidigare med små förändringar, och det mesta som gjorts tycks vara grafiskt. Det betyder i praktiken att han är mer samurajstilistisk och fårad än någonsin. Mitsurugi är liksom tidigare ett bra nybörjarval, även om jag uppfattar honom som lite enklare att slåss emot tack vare möjligheten att gå snabbt i sidled.

Astaroth
The power, I can feel it.
Astaroth i Soul Calibur V är enligt Namco en ny demon med namnet Astaroth, något som fick mig att hoppas på att han gjorts om rejält. Och visst, han ser helt annorlunda ut och upplevs som tightare i rörelserna. Några stora skillnader handlar det dock inte om och jag hade gärna sett att Astaroth fått samma behandling som bland annat Natsu och Xiba som är mer förändrade versioner av sina ursprungliga figurer (Taki och Kilik). Nu är han en ganska ointressant figur som jag inte tror kommer bli sådär övermåttans poppis.

Ezio Auditore da Firenze
The world will be better without you.
Jag hör inte till dem som stördes av Star Wars-gängets gästspel i Soul Calibur IV, tvärtom. Det kändes som en kul grej och att argumentera för att de inte platsar i fightingvärldens mest skadade storyline är bara hyckleri. Med det sagt så känns Ezio fullständigt klockren och är heller inte samma kompromiss som tidigare gästspel. Han passar perfekt in och känns härligt komplex med massor av speldjup att utforska. Ezios stil för delvis tankarna till Cervantes och hans armborst är fiffigt för att hålla folk på avstånd.

Maxi
Man, that was lame.
Maxi har aldrig hört till toppgänget (tvärtom faktiskt) men uppfattas av glada amatörer ofta som svår att slåss mot. För mig har han alltid varit favoriten nummer ett och jag är glad att han finns kvar eftersom han helt enkelt skiljer sig mycket åt från resten rent spelmässigt. I Soul Calibur V är han sig lik och har fortfarande sina ilsnabba combos att förlita sig på. Maxi har även några riktigt användbara sidestep-attacker som lär göra livet surt för större och tyngre motståndare som nu känns lättare än någonsin att dansa runt och övervinna på ren och skär finess.

Aeon Calcos
*ROAR*
Lizardman har varit med förut, men numera slåss han under sitt människonamn Aeon. Och det av en anledning, för det här känns som en helt ny figur som dessutom försetts med nya vapen. Nu är det två enhandsyxor som gäller för denne urstarke och ilsnabbe bjässe som grafiskt sett är i en klass för sig. Det gäller inte minst de maffiga vingar han numera kan stoltsera med. Aeon har bra räckvidd och känns numera helt komplett som figur och jag tippar på att det här kommer vara den givna favoriten för många spelare. Och det av en anledning.

Yoshimitsu
I am Yoshimitsu the second.
Yoshimitsu hänvisar till sig själv som Yoshimitsu the second och är liksom Astaroth tekniskt sett en ny figur. I praktiken är det dock samma gamla Yoshimitsu, vilket dock inte är det sämsta. Det är svårt att sätta fingret på vad Namco gjort med honom, men han känns bättre än någonsin i Soul Calibur V. Namco fortsätter även med sin härliga tradition att göra honom helt obegriplig i sitt uppträdande, vilket brukar göra honom till en favorit för många nya spelare. Ett bra val då han definitivt hör till de bättre figurerna.

Xiba
I'm starving up here.
Vid en första anblick känns Xiba bara som en grafisk ersättning till Kilik och det är en uppfattning som står sig under de första rundorna. Detta då han delar flera kast och attacker med just Kilik. Efter några matcher börjar dock skillnaderna och de nya möjligheterna utkristallisera sig. Xiba är bra på alla distanser och känns mångfacetterad, och valet att byta ut Kilik mot honom kommer troligen från det faktum att en långsam stavkämpe som Kilik inte hade fungerat särskilt bra i Soul Calibur V.