Far Cry Primal

När jag säger att jag träffats av en pil, rakt i hjärtat - så avfyrades den från Far Cry 3. Det fans pilbågar i spel långt innan dess, men denna var så makalöst trevlig att använda att jag föll pladask, som en slängd liten sill (mot en normalstort barackvägg). Det förvandlade ett högst traditionellt, mycket actionfyllt spel till en spännande, pulserande jakt genom paradiset, där jag hade förmånen att befinna mig på rätt sida om pilbågen.

Far Cry är för mig näst intill synonymt med detta vapen nu, och själva spelbarheten i serien kretsar kring pilar, åtminstone för min del. Det betyder såklart inte att jag ogillar att skjuta prick eller stå vid en stativmonterad krutpåk och meja ner ruskprickar som om de vore flugfän. Däremot är de inte lika essentiella delar i spelupplevelsen i just den spelserien. Därför var jag inte det minsta bekymrad när Far Cry Primal utannonserades, och förstod direkt att jag skulle klara mig utan granater, kulsprutor, lastbilar, vingdräkter och fordon. Huvudsaken för mig - är att bågen står i centrum.

Därför kommer det kanske inte som någon chock för dig när jag berättar att det första jag gjorde sedan Ubisofts presentation var över, var att grotta ner mig i uppgraderingsmöjligheterna. Bland annat finns möjlighet att skjuta snabbt, en prickskyttebåge (en "sniper", om du så vill) och till och med möjlighet att skjuta två pilar på en gång med dubbelbågen. Det ska såklart bli en ren fröjd att få utforska detta och annat.

Allt du använder i Far Cry Primal måste först snickras ihop, vilket känns logiskt med tanke på det förhistoriska upplägget. Spelet tar sin början när jag och min jägargrupp är på väg hem till stammen, men det uppstår såklart trubbel och rätt vad det är står jag ensam. Det vankas en snabb genomgång av grunderna, vilket involverar att ta vara på resurser från omvärlden och sedan använda dem för att göra det du behöver. Det tar inte alltför lång tid innan jag har en pilbåge, pilar, en klubba och ett spjut samt en hygglig hög prylar för framtida bruk.

Eld är också viktigt och du kan sätta fyr på dina egna vapen liksom miljöerna. En brinnande klubba är inte bara ett praktiskt sätt för att se nattetid (då farliga rovdjur dyker upp), utan det är också ett formidabelt vapen. Du kan såklart också tutta på dina pilspetsar och det utlovas också brinnande projektiler för en mer granatliknande effekt. Det är alltså nödvändigtvis inte ett genomdokumentärt spel, utan det är fortfarande det Far Cry vi alla lärt oss älska trots att stenålder råder.

Far Cry Primal lyckas alltså väl med att hylla sitt arv och känns märkligt naturligt i serien trots att det sticker ut. Min första tanke när spelet utannonserades var annars att det skulle vara en mindre gimmick av samma slag som Blood Dragon, men så tycks verkligen inte vara fallet. En sak som däremot är lite annorlunda är att det denna gång inte finns en dunderpsykopat till fiende att tampas mot. Istället är det två elakingar att tampas mot, men ingen av dem har samma bombastiska framtoning av vad jag kunnat utröna. Istället är det ett spel som handlar mer om mammutar är galna diktatorer.

Det verkar däremot vara ett större fokus på saker att göra, något Far Cry-spelare kommer känna sig hemma med, även om det återstår att se om det inkräktar på en bra story. I Primal byggs kartan ut i takt med att du utforskar den och du för storyn framåt genom att prata med och assistera folk. Du ska även bygga upp din bas för att attrahera medhjälpare och såklart jaga djur för att förvandla dem till något mer moderiktigt att ha på sig. Jag måste säga att allt detta verkligen fungerar och det finns starka kopplingar till huvudserien.

Men några orosmoln måste det väl finnas med upplägget? Jodå, men inget stort. Mitt huvudsakliga aber är ugglan jag kontrollerar via psykiska krafter och som du kan använda till att markera tänkta mål med från ovan. Man är nämligen en "beastmaster" och kan därför tämja och tala till det mesta i djurvärlden. Är det verkligen en sak som gör Primal bättre? Jag känner mig allt lite kluven och har inte bestämt hur jag känner inför detta. Sedan återstår det såklart att se hur länge stenåldersfräschören håller i sig efter flera timmars äventyrande med spjut i näven. Kanske kommer jag sakna pistoler, och att lyssna på radio i någon skraltig jeep?

Jag spelade i två och en halv timme av storyn, men mycket av tiden gick åt till jagande av björn och pysslande med småsaker som hittades i takt med att jag utforskade den dal jag förhoppningsvis ska lyckas ta tillbaka från både natur och fientliga stammar. Jag hann därför inte så se himla mycket av själva kampanjen, och även om jag berördes av skådespeleriet och karaktärerna, så törs jag inte slå fast huruvida den håller i längden. Det verkar dock finnas en väldans massa att utforska att döma utifrån det lilla horn av kartan jag rörde mig i, och det är sannerligen ingen brist på uppdrag, sidospår, samlarprylar och annat.

Multiplayer saknas visserligen, men jag är ändå optimistisk. Efter att ha spenderat så många timmar med denna serie, känns det betryggande att ha fått spela Primal. För mig handlar det mer om jag kommer att tycka om Far Cry Primal - eller älska det, snarare än om det ska bli ett dåligt spel. Det finns några smärre frågetecken, men den öppna världen lovar gott och jag ser verkligen fram mot äventyret som startar till Playstation 4 och Xbox One i februari (till PC i mars).