Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Dark Souls III

Dark Souls III

Paris Games Week hade Dark Souls III i spelbar form. Jerry har åkt på stryk av både vargar och storväxta riddare...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Jag börjar i ett torn, någonstans. Jag vet inte vad jag gör här, vem jag är eller vart jag ska gå. Saker och ting är precis som det ska vara, med andra ord. Dark Souls III är spelbart på Paris Games Week och jag passar på att njuta i en halvtimme av From Softwares kommande actionäventyr. Jag hinner dö flera gånger på denna korta halvtimme, vilket måste vara ett tecken på att jag inte har spelat Bloodborne på länge...

På tal om Bloodborne, märks det tydligt att Dark Souls III är inspirerat av den Playstation 4-exklusiva succén. Min odöde krigare känns snabbare och smidigare i Dark Souls III än i de båda föregångarna, utan att för den sakens skull helt göra sig av med Souls-känslan. Till skillnad från i Bloodborne, ruvar jag fortfarande på en sköld. Och att slå svärdet i väggar är fortfarande möjligt, vilket gör att jag måste vara mer pricksäker när jag stöter på fiender än vad man behövde vara i Yharnam.

Och fienderna kommer anstormande redan när jag lämnar tornet och går ut på den breda stenmur som så urblekt sträcker sig åt två olika håll. Jag väljer att gå till höger, där jag stöter på ett par blodtörstiga, vita vargar i storlek XL, vilka genast hugger ihjäl min stackars hjälte. Jag vaknar upp vid lägerelden och beger mig ner på muren igen, fast besluten att ta mig förbi dessa helvetesvargar.

Detta är en annons:
Dark Souls III
Blodet i Dark Souls III ser lika krämigt ut som i Bloodborne.

Spelkontrollen är precis likadan som i föregångarna och jag dansar snart runt med vana fingrar, rullar undan för vargarna och skyddar mig bakom skölden när de hugger. Med några snabba svärdhugg är de två bestarna snart döda och jag kan fortsätta min väg över muren. Runt omkring mig tornar det gigantiska fortet upp sig, med gotiska torn och slitna flaggor som vajar lätt i vinden. Influenserna från Bloodborne visar sig i omgivningen, men ljussättningen är något gladare.

Dessvärre verkar From Software fortfarande inte ha gjort något åt det dåliga flyt som huserat i alla deras tidigare titlar, och Dark Souls III har precis samma ojämna bilduppdatering som föregångarna. Det är verkligen på tiden att grafikmotorn uppgraderas, i mitt tycke. Dock är estetiken så pass säregen och inbjudande att jag snart bryr mig mer om den mystiska atmosfären, än om den hopplöst hackiga bilden. Förhoppningsvis hinner sistnämnda poleras till premiären nästa år.

Uppe på muren dyker snart ett par långbenta, Tim Burton-liknande herrar upp och dessa attackerar mig med oväntad snabbhet. Jag rullar runt, men blir alldeles för ivrig i mina motattacker och snart är jag död. Bara att börja om, från lägerelden. Samma väg, samma fiender. Vargarna slaktas snabbt den här gången och när jag kommer fram till benranglen rullar jag runt dem innan jag attackerar, varpå jag får in det där tillfredsställande hugget i ryggen. Detta dränerar på sedvanligt vis deras livmätare så att de dör på en gång.

Detta är en annons:
Dark Souls III
Ljussättningen är trollbindande vacker och grafiken överlag har fått sig ett välbehövligt lyft sedan Dark Souls II. Inte så konstigt med tanke på att trean är exklusivt till den nya generationen.

Därefter når jag äntligen slutet av muren, vilket till min enorma besvikelse visar sig vara en återvändsgränd. Det enda jag hittar är några simpla föremål såsom kastknivar och eldbomber. Jahapp, bara att vända på riddarstövlarna och pröva den andra vägen istället då! Sagt och gjort har jag snart satt kurs åt vänster, vilket tycks vara rätt väg eftersom jag faktiskt kommer längre åt det här hållet. Någon karta finns som vanligt inte, utan jag får helt förlita mig på min egen utforskning - precis som i övriga From Software-titlar.

Jag kommer snart till ett mörkt litet hus och lyckligtvis har jag en fackla på mig, som ersätter skölden i min vänstra hand. Flamman kastar ett snyggt sken över rummet, där fler obehagliga typer väntar. Jag ignorerar dock dessa och beger mig istället iväg mot en stege, vilken tillåter mig att slinka undan från faran och istället hitta ut till solljuset, där en ny lägereld snart väntar. Till skillnad från föregående Dark Souls-spel (framför allt ettan) tycks trean bjuda på fler lägereldar, vilka fungerar utmärkt som sparpunkter. Detta är ännu ett blad ur Bloodbornes bok, vilket troligen kommer locka fler spelare som tyckt att de tidigare spelen varit alldeles för oförlåtande.

Dark Souls III
Att ta hjälp av andra spelare kommer återigen vara möjligt.

Upptäcktsfärden fortsätter och snart befinner jag mig huxflux på ett vackert hustak, där bleka figurer står med lyfta armar mot vad som ser ut som hängande kroppar. Jag känner mig alldeles för illa till mods för att våga stanna kvar bland dessa varelser och ta reda på om de är vänner eller fiender, så jag springer bara förbi och kommer snart till en stege som tar mig ner på en annan del av muren jag sprang på tidigare.

Här stannar jag upp och bara tittar omkring mig. Fortet jag befinner mig på är verkligen gigantiskt och det enda jag kan göra är att drömma mig bort till de dussintal timmar det kommer ta att utforska hela Dark Souls III. Under min spelsession på mässgolvet försöker jag hinna så långt jag bara kan. Jag vill nämligen hinna möta en boss.

Dark Souls III
Skölden är tillbaka, men efter att ha spelat Bloodborne känner jag mig inte längre särskilt förtjust i att gömma mig bakom den.

Snart kliver jag rakt in i en gränd där en korpulent jätteriddare klampar omkring. Sin storlek till trots är han ruskigt snabb och jag hinner knappt höja skölden innan denna miniboss (i Souls-mått mätt) har klubbat ner mig. Mitt liv står nästan på noll och jag rullar skräckslagen därifrån, slukar en livdryck och bläddrar panikartat bland mina föremål. Bingo! Jag har hittat el, som jag på ett par sekunder har strösslat mitt svärd med.

Med nytt mod tar jag svärdet i båda händer, rullar runt och får in ett par hugg mot den skrämmande bossen. Fiendens liv går ner en gnutta, men han är långt ifrån död. Mitt högmod ska visa sig bli mitt fall, då bossen får in ett par snabba slag som dödar mig på fläcken. Jag startar om vid den senaste lägerelden och är ivrig att ta mig an bossen igen, men tiden tar dessvärre slut.

Dark Souls III
Spelkontrollen är så gott som identisk med de tidigare Souls-spelen, men det är i mina ögon bara något positivt.

Jag måste bege mig mot andra spel på mässan och när jag lämnar Dark Souls III-båset är det med nyfunnen längtan i kroppen. Spelet känns som en perfekt hybrid mellan Souls-spelen och Bloodborne, med ljussättning från det förstnämnda men med en snabbare spelbarhet som får mig att tänka tillbaka på mina nätter i Yharnam. Det enda jag egentligen oroar mig över är bilduppdateringen, som är direkt horribel på sina ställen. Kommer den vara lika bedrövlig när spelet väl släpps? Jag hoppas inte det...

Jag har ingen aning om vad storyn är, vart jag befinner mig eller exakt vilken väg jag ska gå för att komma vidare till nästa område. Men det är just denna mystik som är tilltalande med Souls-spelen. Att trean dessutom bjuder på en kvickare protagonist i samma anda som Bloodborne, ser jag som en väldigt positiv utveckling. April kan inte komma fort nog!

HQ

Relaterade texter

4
Dark Souls III: The Ringed CityScore

Dark Souls III: The Ringed City

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Kim har utforskat det sista kapitlet till Dark Souls III och upplevt läskiga demoner, arga riddare och döden. Massor av död...



Loading next content