Afro Samurai

Afro Samurai är ett rätt ovanligt samarbete, i serievärlden, mellan USA och Japan. Takashi Okazaki skapade mangan för snart tio år sedan, men den tecknade serien var en samproduktion där Samuel L. Jackson, denne gigant, spelade huvudrollen. Det ska också bli en film på det hela, även den med Jackson. Och så, förstås ett spel (varför skulle annars Gamereactor skriva om det?). Självklart med Jackson där också.

Handlingen bakom Afro Samurai är fräsch och otroligt generisk på samma gång. I en alternativ framtida feudal värld styrs folket av "Nummer Ett", den främste kämpen i världen. Efter att ha uppnått den positionen erhåller han övermänskliga krafter och enligt lagen kan han sedan bara utmanas av "Nummer Två". Nummer Ett är en superond, trearmad skytt vid namn Justice, som en gång i tiden dödade Afro Samurais pappa och tog titeln. Gissa om någon är lite purken.

Ganska snart i serien tar Afro Samurai positionen som Nummer Två och jakten kan börja. Det är bara ett litet krux. Lagen säger också att vem som helst kan utmana Nummer Två om titeln som kronpretendent. Inte ett helt dåligt upplägg för ett spel alltså, för det innebär att varenda svärdskämpe, deras farmor och deras hund är ute efter Afro Samurai.

Resultatet blir ett synnerligen barnförbjudet actionspel där Afro hugger sig fram genom mörka, dystra omgivningar, där nya fiender hela tiden väller fram för att försöka få en gräddfil till makten. Det är i och för sig ruskigt dumt, eftersom Afro förstås är världens bästa svärdskämpe (Justice använder skjutvapen, som sagt). Följdaktligen är det lätt att hitta honom: följ bara spåret av blod och avhuggna kroppsdelar.

Afro Samurai utvecklas av en amerikansk gren av Namco-Bandai och utvecklarna är mycket nöjda med det system som gör att man kan hugga genom sina fiender precis var som helst, beroende på situation och läge. Våldet är knappast realistiskt men nog kommer det att flyga tillräckligt med rött gojs för att göra den värsta våldsfantasten nöjd.

En annan intressant aspekt av Afro är hans påhittade alter ego, Ninja Ninja. Ninja Ninja är allt som Afro Samurai inte är, men kommer samtidigt hela tiden med användbara tips. Det här bidrar till spelets konsekventa design där det inte finns något som helst användargränssnitt. Inga jobbiga mätare eller räknare, utan bara intuitiva rörelser och ett typiskt disigt och grått kamerafilter när man tar för mycket stryk. Till och med pausmenyn är utformad som en stunds meditation och inre fokus där Afro i samråd med Ninja kan lära sig nya tekniker.

Det här med blodiga actionspel har blivit något av en trend just nu. God of War: Chains of Olympus, Viking: Battle for Asgard, Conan, och så förstås Ninja Gaiden II. Frågan är väl vad Afro Samurai har för unikt att erbjuda i den samlingen. En sak är i alla fall stilen. Inte helt oväntat har spelet en cel-shadad stil som hamnar någonstans mellan de tecknade sekvenserna i Kill Bill och de ljuvligt kritritade bakgrunderna i Okami. Afro själv är grovhuggen, en ren karikatyr, men samtidigt en riktigt cool figur. Samuraj med en enorm discofrilla liksom.

En annan lovande grej är musiken som ska spela en riktigt stor roll. Nej, jag är knappast särskilt upphetsad över att RZA gör musiken. Men hur den tillämpas har potential att bli riktigt läckert. Hela tiden synkas den mot vad som händer när Afro slåss eller bara tar sig runt i omgivningen med Prince of Persia-liknande akrobatik. Fiender anfaller på exakta taktslag och kontringar kan utföras med rätt tajming, vilket gör att det lönar sig att slåss rytmiskt.

Jo, Afro Samurai känns faktiskt lovande. Stilen är det inget fel på, och även om själva spelandet än så länge verkar aningen enformigt gör det inte så mycket om inramningen blir tillräckligt varierad. Dessutom blir allt med Samuel L. Jackson automatiskt snäppet coolare. Nu väntar vi bara och hoppas på att Afro blir en gästkaraktär i Soul Calibur IV. Kom igen - det vore åtminstone mer logiskt än Yoda...