Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Efter att förra veckan ha fått chansen att spela Lightning Returns: Final Fantasy XIII känner jag mig lika förvånad som överväldigad, och vet egentligen inte var jag ska börja för att beskriva mina intryck av spelet. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig var något fan av Final Fantasy XIII. Jag tyckte det var för linjärt, jag gillade inte hur självspelande det kändes och jag hade väldigt svårt att engagera mig i storyn och hade heller inte mycket till övers för huvudpersonen Lightning.

Inte så att jag ogillade spelet, men det var inte det Final Fantasy jag hade hoppats på. Med Final Fantasy XIII-2 började jag dock svänga då det tydligt märktes att Square Enix ändå lyhört lyssnat till kritiken, och med Lightning Returns: Final Fantasy XIII så känns det slutligen som att trilogins bästa spel kan vara ett faktum. Nu ska det sägas att jag bara tillbringat en timme med ett spel utvecklarna menar är runt 50 timmar långt, så att ens hävda att jag skrapat på ytan vore förmätet.

Men ändå. Det som först slår mig är att man denna gång är helt ensam. Som bekant är man ju normalt ett gäng figurer som går på äventyr i Final Fantasy-spelen, men Lightning ska rädda världen på egen hand. För att skapa variation och göra Lighting till den mäktiga krigare hon marknadsförs som, kan hon denna gång växla mellan tre olika utstyrslar under striderna. De kostymer hon tidigare kunnat välja bland har alltså fått ytterligare betydelse i Lightning Returns: Final Fantasy XIII.

Därmed blir Lightning som tre figurer i ett, och varje plagg hon växlar mellan har sin egen Active Time Battle-mätare. Det går därför att först utdela förödande hoppattacker med Dragoon-kostymen, slunga eldmagier iförd finaste aftonklänningen och därefter använda vattenattacker efter att man med ett knapptryck fått Lightning att hoppa in i en minibikini. Realism och något slags rim och reson bakom detta system saknas naturligtvis helt och hållet - men det visar sig snabbt vara ett riktigt roligt sätt att spela på som för tankarna till mer klassisk Final Fantasy.

Inte minst tack vare att det finns en sådan mängd kostymer till Lightning som i många fall baseras på urgamla Final Fantasy-yrken som svarta magiker, Lancers och så vidare. För mig som håller sorgligt underskattade Final Fantasy V högst i serien, är det en ren fest att se yrkessystemet återvända på detta sätt. Runt 80 outfits lär ska finnas valbara varav merparten är fanservice och återknytningar till äldre delar.

En annan sak jag uppskattar är friheten. Där Final Fantasy XIII som sagt inte tillät några exkursioner och det mesta gick på räls, så får jag här en till synes öppen värld. Visst finns det begränsningar i vart jag kan gå, men nu känns det som ett rollspel igen. I demot jag fick spela fick jag i uppdrag att leta efter en vit chocobo. Återigen märks det hur japanskt Lightning Returns: Final Fantasy XIII är - på ett bra sätt - när jag får förklarat för mig hur osannolikt helig denna chocobo är och hur den bara lyder en utvald person samt även är den enda som vet vägen till en hemlig plats.

Och denna utvalda någon visar sig såklart vara Lightning, som när chocobon hittas skadad måste ta hand om den som en annan Tamagotchi. Jag rusar omkring och samlar getmjölk och pratar med folk i hopp om att få något användbart. Sidouppdrag utförs och jag kommer på mig själv att ha riktigt roligt, trots att jag i själva verket barnvaktar en vit fågel på vischan och matar densamme med frön iklädd en något som får Jean Paul Gaultiers kreationer att framstå som ytterst konservativa.

Trots alla galenskaper så bryr jag mig om vad som händer, jag vill ha mer och när jag får höra att testsessionen är över har jag inte alls någon lust att lämna ifrån mig handkontrollen. Lightning Returns: Final Fantasy XIII känns som ett modernt japanskt rollspel, men fortfarande väldigt Final Fantasy. Allt är inte frid och fröjd dock, för det finns ett moment i spelets story som oroar mig lite. Äventyret utspelas nämligen 500 år efter Final Fantasy XIII-2 vilket lett till en återgång till ett mer fantasyliknande upplägg - men bara 13 ödesdigra dagar återstår innan undergången av världen.

På den tiden måste Lightning därför hinna klara biffen. Det gör att en synlig klocka hela tiden tickar neråt. Allt man gör tar tid och en del strider kanske man helt enkelt bör undvika för att inte låta klockan gå för mycket. Flyr man från en strid straffas man med ytterligare förlorad tid. Och tiden kan faktiskt ta slut, varpå spelet är över. För mig är rollspel något som inte vinner på att gå på tid, jag vill kunna lulla runt och trycka på allt, försöka göra sidouppdragen och så vidare. Square Enix menar att man ska spela om spelet och då få behålla det man samlat på sig och med det som utgångspunkt utforska nya grejer, men jag ska vara ärlig och säga att jag inte tror det är ett speciellt bra koncept, även om jag såklart måste spela det färdiga spelet grundligt innan jag kan slå fast om mina farhågor stämmer.

Tiden för dock inte bara med sig nackdelar. Det gör också världen mer levande. För första gången i ett Final Fantasy som inte är online, har vi en riktig värld som lever både med och utan huvudpersonen. Folk går hem på kvällen, de lagar mat och har sina egna bestyr att stå i. De finns inte till bara för min skull. På samma sätt blir det faktiskt kväll. Och natt. Och morgon. Och så vidare. I sig långt ifrån något revolutionerande, men i Final Fantasy-sammanhang är det ändå stort, och det tillför faktiskt något eftersom det blir en extra dimension att förhålla sig till. Square Enix använder också tiden på dygnet på ett fiffigt sätt.

För att summera är jag positivt överraskad av Lightning Returns: Final Fantasy XIII. Det känns som att Square Enix tagit till sig av kritiken mot föregångarna och gjort något bra av det. Jag kommer på mig själv med att börja gilla Lightning, stortrivas i den mysiga världen och njuta av den vackra grafiken som är seriens hittills klart snyggaste till konsol. Hur tidsbegränsningen påverkar spelet återstår att se, men förhoppningsvis blir jag överbevisad och kanske är Lightning Returns: Final Fantasy XIII spelet som till slut lyckas modernisera Final Fantasy-konceptet utan att behöva köra över dess grundvalar. Det jag hunnit spela tyder åtminstone på det.