LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      förhandstittar
      Metroid Prime 3: Corruption

      Metroid Prime 3: Corruption

      Mikael har lagt vantarna på Samus hett efterlängtade äventyr och berättar om de första spännande timmarna

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Blink. Blink. Var är jag? Jag verkar sitta i någon sorts cockpit. Jag ser mig omkring. Utanför flyter stjärnorna omkring mot en oändligt svart bakgrund. Här inne finns en hel massa knappar som jag inte vet vad de gör. Jag tittar närmare på en och lyfter armen för att trycka på den. En gul bepansrad arm sveper upp i mitt synfält. Just ja. Jag är Samus.

      Metroid Prime 3 är mer inlevelsefullt är någonsin förut. I grunden är det nästan precis samma spel som föregångarna, med precis samma spelupplägg, grafik och ljud. Men att man i praktiken styr Samus armkanon med den lilla fjärrkontroll man håller i högerhanden gör otroligt mycket för spelkänslan. Till en början kändes det extremt ovant och som om Samus inte alls ville sikta dit jag hade tänkt, men det visade sig bero på en dåligt kalibrerad mottagare. Sedan dess har det inte varit några som helst problem att spränga rymdpirater.

      Den stora skillnaden mot de tidigare spelen är att Metroid Prime 3, åtminstone till en början, är extremt linjärt och uppdragsinriktat. I början, när jag och Samus besöker ett av den Galaktiska Federationens flaggskepp för en rutinbriefing (trodde vi ja) känns det mer som inledningen i Halo 2 (fast med skjutbara ljusblå dörrar) än Metroid, komplett med kontrollkalibrering. Överhuvudtaget är det en hel massa mellansekvenser, pratande med diverse ointressant folk och så en trio kollegor åt Samus. Rymdpiraterna är på frammarsch och bara en gulklädd prisjägarinna kan stoppa dem... med viss hjälp av formskiftaren Gandrayda, Iceman-kopian Rundus och den mekaniska Ghor. Till en början är jag inte helt bekväm med den här flummiga uppsättningen X-Men-wannabes men de visar sig snart fylla en viktig funktion i historien.

      En stor fördel är att berättandet kan bli lite mer oförutsägbart. När jag anländer till planeten Norion för mitt första uppdrag får jag veta att tre reaktorer måste aktiveras för att få igång planetens "Stjärnornas Krig"-system. Jaja, tänker jag, och förbereder mig på att springa genom ungefär likadana rum tre gånger och dessutom förstås slåss mot tre stycken minibossar. Inte så. Utan att avslöja för mycket så hinner jag inte direkt bli uttråkad, särskilt inte när min gamla kompis Ridley blandar sig i leken. Förutom den superläckra bossfajten (som är samma som jag testade i London för ett år sedan) hamnar jag också i en minst sagt prekär situation på vägen dit. Men det får ni upptäcka själva. Ett tips bara: att stanna och slåss är ingen bra idé...

      Detta är en annons:

      En annan förändring är att spelet är betydligt mer actionbetonat. Visst finns det fortfarande pussel och kluriga passager, men striderna är mer intensiva, invecklade och intressanta än förut. Det beror förstås på den nya kontrollen. Vill man fortsätta med det gamla upplägget där man hela tiden låser siktet och sedan roterar runt fienden så går det bra, men alla mer actionvana spelare bör genast ge sig på den riktiga upplevelsen med det avancerade kontrollsättet. Då blir det som sagt en klockrent kontrolluppsättning för förstapersonsaction där kanonarmen i princip följer din minsta rörelse. Jag vet inte om jag vill instämma med de som kallar det den bästa förstapersonskontrollen någonsin, men nog är det intuitivt alltid. Skjutknappen sitter på ovansidan medan hoppknappen sitter under. Dessa går dock att byta ut om man skulle vilja det. Att scanna eller låsa fast saker i siktet gör man med Z på nunchucken medan C skiftar till bollform. Eftersom alla strålvapen numera bygger på varandra behövs inga byten däremellan, och byte av visir sker med minusknappen plus att snabbt peka med fjärrkontrollen; den enda delen av en i övrigt utmärkt spelkontroll som inte känns helt klockren.

      Jag är fortfarande lite kluven till det här med ett mer actionbetonat Metroid. Dialogen (eller snarare monologen, för Samus håller lyckligtvis tyst) bidrar också till att lite av den klassiska utforskarkänslan försvinner. Men jag har stora förhoppningar om att det kommer att bli mer som jag vill ha det längre fram i spelet, och alla Wii-ägare som törstat efter ett mäktigt äventyr ända sedan Zelda kan snart sluta vänta. Metroid Prime 3: Corruption ser ut att bli ett av höstens bästa Wii-spel och ett givet köp för alla Metroid-fans.

      Metroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: Corruption
      Metroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: CorruptionMetroid Prime 3: Corruption

      Relaterade texter



      Loading next content