The Legend of Zelda: Phantom Hourglass

Nu börjar det närma sig. Nintendo DS har ett stort utbud av spel med hög kvalitet men ett av de största flaggskeppen har inte skådats än. Link har fortfarande inte besökt dubbelskärmarna, men han är på ingång. I den här texten skall jag berätta varför jag ser fram emot ankomsten, sällan har jag haft så höga förväntningar på ett spel som jag har inför The Legend of Zelda: Phantom Hourglass.

Ett av de mer långvariga spelprojekten jag har sysselsätter mig med är att spela mig genom varje stationärt Zelda gjort av Nintendo. Det gör jag tillsammans med en vän. Eftersom vi träffas ganska sällan och är bättre på att dricka kaffe än att klara grottor har vi efter drygt tre år bara hunnit till The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Förutom trevligt umgänge ger mig denna tradition en förnyad insikt om vad jag gillar och inte gillar i spelserien. Vissa saker håller än idag, andra inte.

Jag hävdar att i The Legend of Zelda: The Wind Waker så nådde spelserien sin absoluta höjdpunkt. Allting föll på plats och Hyrule har aldrig presenterats på ett så bra sätt. Wind Waker var ett grafiskt mästerverk och genommysigt från början till slut. Som spel betraktat är The Legend of Zelda: Twilight Princess kanske lika bra som sin föregångare, men det är långtifrån lika vackert.

Det är därför inte konstigt att när Nintendo skall föra över spelserien till sin bästsäljande bärbara så väljer de att använda samma grafiska presentation som användes i Wind Waker. Och även denna gång ser det mycket bra ut. Ett relativt lättsamt Zelda står på menyn, precis som jag vill ha det. Episkt blir ofta krystat. Speciellt när det handlar om bärbart.

Kontrollen är enkel. Håll ned pennan på skärmen i den riktning du vill röra dig och klicka på föremål du vill interagera med. De flesta gamla svärdattacker är med, men de utförs genom att dra med pennan på tryckskärmen. Rapporter från Japan, där spelet redan är släppt, vittnar om att styrningen fungerar väldigt bra, men att det tar en stund att vänja sig.

Zelda är alltid variation på samma tema, Phantom Hourglass är inget undantag. Bomber och bumerang är för Link vad kebabpizza och Metallica är för en Svedalabo. Men med ny hårdvara kommer nya möjligheter och det är med ny precision som Links bomber träffar sina mål. Även bumerangen har nya egenskaper. Genom att rita ut vilken bana den skall färdas i får spelaren perfekt kontroll.

I går satte jag igång Twilight Princess som jag pinsamt nog inte orkat mig igenom än. Jag tröttnade lite efter två tredjedelar av spelet och har inte plockat upp det sedan dess. När jag nu satte igång det fann jag mig mitt i ett stort palats med massor av vägar och ännu mer förvirring. Det fick mig att i ännu högre grad se fram emot Phantom Hourglass. Kartsystemet i nya Phantom Hourglass ser ut att vara ett under för oss som av naturen är vänner av överblick. Precis var som helst på kartan kan man skriva en kommentar eller rita ut en symbol. Man behöver aldrig mer känna sig vilsen i en alltför stor värld. I alla fall inte just när man har dubbelskärmen öppen för att lira Zelda.

En del speltid kommer att utspela sig på en liten båt. Får du hemska ofrivilliga återblickar om vind som blåser åt fel håll? Segel som måste hissas och små öar som ligger i vägen för din rutt? Inga problem, Hyrule har gått in i ång-åldern och det lilla fartyget puttrar på utan att bry sig om väder och vind. Resvägen bestäms redan innan du lättar ankar. På så sätt slipper spelaren koncentrera sig på att styra och kan fokusera på omgivningen istället.

Inte ens den konservativa Zeldaserien kan undkomma att påverkas av det som ligger i tiden. I de anpassningsbara fordonens tidevarv går det till och med att pimpa Links skepp. Men då får man hosta upp Rupees. Och Rupees växer inte på träd. Buskar däremot.

En annan nyhet är ett större slott som spelaren återvänder till efter varje längre utflykt. Nya delar kommer att kunna utforskas allt eftersom äventyret rullas upp. Dessa delar kommer att vara under tidspress och det är här timglaset kommer in. Tidspressen är för övrigt den enda aspekten av spelet som jag är lite orolig för. Men istället för att gräva ned mig i det, föredrar jag att hålla armarna hårt runt huvudet och nynna på Zeldaslingan.

Slottet är också arenan där flerspelarläget utspelar sig. Fyra spelare kan springa runt i slottet och antingen stjäla skatter, eller ta på sig rollen att hindra inkräktaren. En spelare är Link och de andra tre är vakter. Spelet kan spelas med bara en kassett och fungerar även online. Flerspelardelen av Phantom Hourglass är visserligen bara en generös liten extragrej, men den verkar riktigt genomarbetad och trevlig.

Allt pekar på att Phantom Hourglass kommer att bli en av höjdpunkterna i spelserien. Alla funktioner på Nintendo DS används på bra sätt, från den trådlösa kommunikationen till mikrofonen och den tryckkänsliga skärmen. Episka spel betyder inte automatiskt djup. Oftast är det omvända närmare sanningen. Då är det bättre att satsa på en bra och intuitiv spelupplevelse. Det är just så jag tror att the Legend of Zelda: Phantom Hourglass är.