Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

Filmen:
Shauns liv kunde inte bli bättre; att testköra hotellgästers vrålåk och supa sig full till karaokekvällar med bästisen Katy (spelad av Awkwafina) är ett liv som passar den unge titelfiguren, som inte har något intresse för att göra något vettigare med sitt liv. Men när han en dag blir attackerad av ett dödligt martial arts-gäng förstår han med detsamma att det förflutna äntligen har hunnit ikapp honom och beger sig ut på en storslagen resa till andra sidan av jordklotet för att göra upp med sina gamla demoner - i synnerhet dennes makthungrige far, som också råkar besitta tio mäktiga dödsringar.

Med Shang-Chi ville Marvel Studios rätta till Mandarin-kontroversen från Iron Man 3 och ingjuta lite nytt liv till franchisen i form av asiatiska filmdrag, vilket för mig var den största dragningspunkten. Kampsport! Hjärtskärande wuxia-strängar! Flygande munkar bland bambuskogar! Slagsmålsmässigt visar Shang-Chi tidigt potential och tillför en välbehövd ny energi till en franchise som på sistone har haft väldigt svårt att påbörja en ny fas utan att trampa vatten. I synnerhet var en scen i en buss något av en höjdpunkt, men det sabbas snabbt av forcerad Marvel-humor och till min besvikelse blir de följande fightingscenerna dessutom belastade av datoreffekter, green screen-sekvenser och datorfigurer som för tankarna till Black Panther-finalen. Då slår det mig att Shang-Chi inte längre vill vara något unikt, utan bara ännu ett kugghjul i det välbekanta Marvel-maskineriet och halvvägs in i filmen är det lätt att glömma bort vad som är filmens insatser. Merparten av den andra akten är en långdragen transportsträcka med svåra tempogropar och mot filmens tredje akt byts den energiska kung fun ut mot D-War-doftande bataljer involverandes onda varelser som hotar att släppas lös i världen.

Faktum är att filmen inte ens kommer igång förrän 50 minuter in i dramat, som dittills kändes som en urvattnad kinesisk såpopera med påkostade Marvel-inslag. Shang-Chis drivkraft är svagt och hur mycket karisma Simu Liu än besitter är det svårt att bry sig om vad som händer med den grubblande hjälten och det trauma han tydligen ruvar på. För att vara en solofilm om dennes ursprungshistoria saknar filmen de där momenten som just definierar karaktären i sin grund. Antingen överskuggas potentiellt emotionella scener av exposition eller så saknas de där avgörande ögonblicken, där filmen ofta tar genvägar till tittarens hjärta och vägen till att besegra farsgubben känns något oförtjänt. Det är synd med tanke på att Marvel Studios åtminstone har kokat ihop en hyfsad antagonist i form av Tony Leung, en sörjande änkling med storhetsvansinne och fungerar som filmens emotionella kärna. Visserligen är det här med att återuppliva en älskad mer än lovligt uttjatad, men det är tacksamt att åtminstone en karaktär har ett tydligt mål som inte är "Jag antar att jag måste ge farsan storstryk?"

Marvels kreativa hjärnor sitter fortfarande och pusslar ihop nästa stora hot för superhjältarna, men när filmen i sig mest känns som en transportsträcka till den obligatoriska eftertextscenen (och låt oss vara ärliga, vem vill inte åt de små informativa klimparna mot slutet?) känns det som att Shang-Chi inte helt lyckas hitta en plats i superhjälteimperiet ännu. Det är förvisso helt okej att försöka hitta sitt eget fotfäste innan man slungas in i nästa stora Avengers-event, men jag hade önskat mig en mer laddad och fokuserad slutakt. När konflikten mellan pappan och Shang-Chi exempelvis skjuts åt sidan för att göra plats till en fläskigare CGI-final mellan mytologiska bestar märks det att filmskaparna egentligen har väldigt lite att säga i slutändan.