Black Widow (Disney+)

Innan Thanos förändrade världen för Marvel-hjältarna bröt ett inbördeskrig ut mellan Avengers-medlemmarna, vilket splittrade trikåbärarna i två läger angående deras egna världsordning. Mitt i spillrorna finner vi en vilsen Natasha Romanoff, som är övertygad om att hon inte längre har ett hem eller en familj att återvända till efter händelserna i Civil War och bestämmer sig för att vänta ut eländet. När hennes förflutna hinner i kapp henne inser hon ännu en gång att världen måste räddas för att skydda allt hon håller kärt - och locka fram gamla fiender från sina nästen.

Upptakten till Black Widows nya hjärtefråga är kanske filmens mest engagerande aspekt, då vi redan från början får känna till hennes fejkfamilj bestående av en lillasyster och två ryska agenter som har nästlat sig in i den amerikanska idyllen. Den lyckliga Ohio-tillvaron splittras när den ryska regeringen anser att det är dags att verkställa sina planer och förvandla flickorna till mördarmaskiner. Den som söker The Americans-drama får alltså lov att leta någon annanstans, då detta är nonstop-action enligt Marvels mer traditionella ramar. Black Widow kan beskrivas som en underhållande mix av springande shaky-cam-Bourne-action på ungerska hustak och fläskig Bond-action med en storslagen final, där regissören Cate Shortland lyckas hantera lika små som stora actionsekvenser.

Samtidigt är Black Widows egna soloäventyr ingenting anmärkningsvärt. Som jag nämnde innan är detta ren Marvel-tradition som inte direkt bryter ny mark och är mest en axelryckning i MCU:s nuvarande tidslinje. Det går nämligen inte att skaka av sig känslan av att filmen är åtminstone fem år försenad, då det känns lite väl sent att fördjupa vår älskade Marvel-spion. I synnerhet känns det som utfyllnad mellan de avgörande Avengers-rullarna, som alltså borde ha lanserats efter Civil War och känns inte som en fräsch start på Marvels nästa filmfas. Det är gammal skåpmat med läckra effekter och inget mer, då mänskligheten som gjuts in här är påklistrad som bäst och även om det är lätt att tycka om karaktärer som David Harbours drummel, en rysk Captain America-klon som drömmer om att möta sin rival i strid, och Florence Pugh som den spydiga lillasystern som gärna meta-skämtar om Natashas poser, är det svårt att bry sig om Natashas barnsliga "familj". Det hela känns intvingat, platt. Här hade jag nästan föredragit en film om Natasha och Hawkeye om man verkligen ville klämma åt Marvel-fansens hjärtan.

Spion-delarna fungerar inte heller, då det varken är särskilt smart eller genomtänkt. De få ässen som filmskaparna har i sin ärm saknar anda och som vanligt är antagonisterna i filmen det minst intresseväckande inslaget. Den kvinnofientliga skurken som spelas av Ray Winston, som styr ett helt nätverk av svarta änkor är väldigt endimensionell och även om jag gillar Taskmaster - en bepansrad supersoldat som har förmågan att spegla sin motståndares stridstekniker - känns denne väldigt underanvänd och hotet som dessa står för känns tomt, konsekvenslöst. Kemisk hjärntvätt, som filmen kretsar kring kan nämligen inte mäta sig med den gamla skolans psykologiska hjärntvätt då allt som krävs är ett botemedel för att väcka hjärntvättade agenter från sin hypnos. Där rök det psykologiska spelet!

Men nu till själva titelfiguren och huruvida karaktären får sin rättvisa: behövde hon verkligen en egen film för att bevisa sig själv? Finner hon den värmen som krävs för att tina upp den kyliga fasaden? Det korta svaret är att solofilmen är ett snyggt försök att förmänskliga henne på ett sätt som inte är Age of Ultron-klumpigt, men som ändå inte når upp till Marvels mer emotionella höjdpunkter. Det är lite väl tillrättalagt, vilket är att vänta i denna följetong numera. Filmskaparna får visserligen utrymme att utforska och leka lite mer med en karaktär som saknar övernaturliga krafter, men att exempelvis se Natasha överleva två exploderande bilar utan en skråma a la Indiana Jones och manövrera sig själv i luften likt sina flygande Avengers-polare spräcker ju lite av karaktärens trovärdighet och den mer realistiska tonen man först siktade mot, särskilt mot den explosiva sista akten. Black Widow kan bäst jämföras med Russo-brödernas briljanta Captain America: The Winter Soldier sett till handling och struktur, men bleknar i direkt jämförelse då tonen är alldeles för spretig och karaktärerna är alldeles för barnsliga för att engagera de vuxnare tittarna.

Black Widow fungerar med andra ord som ett väldigt påkostat plåster för den abrupta dödsscenen i Endgame, en actionspäckad tröst för fansen som kände att hennes dödsscen var lite väl brysk och som en småkul introduktion för Florence Pugh som nästa Black Widow. Men som början på en ny filmfas i Marvel Studios mäktiga filmuniversum är det något av en gäspning och lyckas inte direkt återuppväcka intresset för fler Marvel-filmer.
Black Widow får bio- och Premier Access-premiär den sjunde juli.