Luca (Disney+)

Filmen:
Sjövarelsen Luca drömmer om ett liv på ytan, en önskan som bara förstärks av att hans stränga föräldrar förbjuder honom att sätta sin fot bland människors nolltolerans. Men när Luca träffar Alberto, en sjövarelse som numera bor på land, växer en lika oväntad vänskap och sommaren blir något att minnas för . Dessvärre kan man inte säga samma sak för tittaren, då monstertwisten inte räcker för att fräscha upp den allt annat än originella uppväxtsagan.

Luca är härligt somrig, mysig och gullig i sin enkelhet och sagobokssöta estetik. Italienska radioklassiker sprakar i bakgrunden medan hamnstaden Portorossos befolkning skapar en vacker barndomskuliss som gnistrar av värme och färger. Men den där magin från Pixars främsta verk saknas dessvärre här, den där verkligt emotionella punchen som ju har utmärkt studions allra bästa stunder. Det kan såklart låta orättvist att jämföra med storverken nu när både Disney och Pixar är bekväma med att inte leva upp till dess ursprungliga rykte, men däri ligger egentligen problemet med dagens Pixar-upplevelser: de är lite väl bekväma, för trygga i sitt berättande och de känsloladdade konsekvenserna uteblir som resultat.

I fallet med Luca handlar det om en rasande snygg film med massor av hjärta, men historien kommer inte direkt att spela med dina hjärtsträngar med sin metaforiska monstepremiss om att vara annorlunda. Känslomässigt pågår det lite väl lite bakom den fjälliga ytan för att man ska bry sig om kompisarnas storslagna vespa-planer. Det är inget vi inte har sett förut och hur tårdrypande filmen än vill vara mot sina sista fem minuter landar det något platt, även om vännerna - som senare blir en vänskapstrio tillsammans med fiskarflickan Giulia - är lätta att tycka om.

Ändå vill jag inte låta alltför hård här, då det i grunden är en oförarglig historia som är smockad av roliga detaljer och den Oscarsnominerade La Luna-designen på figurerna är lätt att uppskatta. Hur kan man som tittare inte njuta av den italienska medelhavskusten? Audiovisuellt sett känns Luca som ett skönt, svalkande dopp i havet med lite idyllisk Miyazaki-strössel och drömska Fellini-drag som fortsätter att demonstrera animatörernas fingertoppskänsla. Tempot är högt (även om introduktionen sker lite väl fort), rackartygen är roliga, Lucas färgstarka drömmar är rena ögongodiset och den uppenbara kärleken till det stövelformade landets kulturella delikatesser och värderingar räcker egentligen gott och väl för att fånga mig som tittare.

Ska man dock vara petig har jag lite svårt för filmer där barn inte riktigt pratar som barn, där den moderna sarkasmen inte riktigt går ihop med den där tidlösa 60-talsnostalgin som regissören Enrico Casarosa så varsamt försöker få till. Jag ogillar också när filmer börjar kretsa kring en tävling, vilket ofta tråkar ut mig när det egentligen finns så många fler engagerande sidohistorier och karaktärer här att utforska. Eller ja, nästan alla. Sacha Baron Cohens lilla inhopp som en genomskinlig farbror som lever i havsbotten och den enorma fiskarpappan är goda exempel på härligt inspirerade karaktärer man vill se mer av, medan antagonisten med moppemuscha går från irriterande mobbare till mordisk monsterdräpare bara för att den puttrande konflikten i bakgrunden kräver det.

I slutändan är Luca en blandad påse som, likt Soul, Toy Story 4 och Onward, inte riktigt når upp till Pixars tidigare storhet och emotionellt sett kan nog de vuxna bli lite uttråkade av filmens förutsägbara dramaturgi. Samtidigt är det ett skojfriskt familjeäventyr som kommer få den mest vattenskygge att längta efter solstänkta semesterdagar vid kusten. Om man alltså inte har möjlighet att besöka stränder i sommar är Luca ett skönt alternativ att svalka sig med i vardagsrummet.

Luca blir tillgänglig hos Disney Plus den 18 juni.