Awake (Netflix)

Först kom John Krasinskis A Quiet Place där man tvunget skulle vara tyst för att inte riskera att stryka med. Sedan följde Susanne Biers Bird Box, där man inte skulle titta om man ville överleva naturens vrede och nu kommer Mark Rasos Awake, en film där sova är helt uteslutet. Vad blir nästa innovativa yttersta dom kopplad till basala behov för det mänskliga släktet tro? Att inte äta? dricka? ligga kanske? Precis som i tidigare nämnda rullar är det postapokalyptiskt så att det förslår och mänsklighetens undergång är nära förestående. Utan jämförelser i övrigt så finns det ett stort problem med Awake, i form av en storymässig problematik som inte fanns i varken A Quiet Place eller Bird Box och det är att den här processen sker otroligt hastigt, aldrig riktigt förklaras och det vi ändå får veta inte alls är särskilt trovärdigt. Inte det minsta. Faktum är att det är parodiskt tunt och hysteriskt dåligt exekverat på alla fronter.

Bakgrunden till den stundande paniken är att en global händelse plötsligt slår ut all elektricitet men en olycka kommer som bekant sällan ensam så i samband med att strömmen går slutar vi också att sova. Detta mysterium skall en brokig skara människor nu försöka att gå till botten med och därmed också rädda homo sapiens-släkten från att dö ut. Jill (Gina Rodriguez) har precis lyckats ta sig ur sitt drogberoende och langar numera istället för att använda. Det handlar om receptbelagda substanser som hon stulit från sin arbetsgivare, en psykiatrisk klinik där hon jobbar som väktare. Pengarna måste in förstås så hon plockar på sig, utan att någon anar oråd. Inga säkerhetsföreskrifter eller kontroller alls men så kanske det fungerar, där i utkanten av Pennsylvania. Hur som helst, efter en rejält sövande inledning, där Jills trassliga familjeliv ventileras lite halvhjärtat så händer det. Mitt i en bilfärd med kidsen slutar plötsligt stereon att fungera och både bromsar och styrning havererar totalt. Fordon runt omkring kör in i varandra och total förvirring råder. Vad var det egentligen som hände, hinner hon knappt tänka innan det smäller snett bakifrån med vådlig kraft och bilen kastas i vattnet med ungar och allt. Det är dock ingen panik. Trots att bilen har körts på, rullat ett par varv och landat i sjön så har ingen inblandad några fysiska skador. På vägen upp mot ytan sker det dock något som får dottern Matilda (Ariana Greenblatt) att behöva erhålla medicinsk hjälp av den lokala sheriffen. Varför, är som det mesta i den här filmen hyfsat oklart men när Jill når fast mark igen så ligger Matilda där, till synes livlös men hon vaknar snart till liv igen och väl hemma skall det visa sig att panik redan råder.

Inte hos Jill dock. Hon blir erbjuden en schysst deal på lugnande och beger sig genast till jobbet för att norpa piller men nu stormar militären in på kontoret och lägger upp något som låter som värsta konspirationsteorin, vi snackar alltså längsta foliehattstråden på Flashback här, men som faktiskt skall visa sig vara med sanningen helt överensstämmande. Hur de har lyckats skaka fram den intrikata förklaringen, redan dagen efter incidenten är en fullt rimlig fråga som dock förblir obesvarad, även den. Jills chef på kliniken, Doktor Murphy (Jennifer Jason Leigh) är lämpligt nog också djupt involverad i diverse myndighetsmörkande, skall det visa sig och tillsammans med sin assistent Brian (Finn Jones) förklarar hon att strömmen nu är helt utslagen och att kronisk insomnia är det nya normaltillståndet för Jordens alla människor. De går också igenom sömnlöshetens alla stadier och vad som händer när en person inte har sovit på en vecka eller så. Hur man går från trötthet till psykos och till slut också död. Det har därmed blivit dags för den obligatoriska övertalningsscenen, där Jill blir erbjuden att haka på till något shady militärt forskningscenter och köra tester på någon äldre dam som tydligen är den enda i världen som kan sova. Än en gång, hur de nu kan veta det redan dagen därpå. Hon vägrar förstås men alla vet ju att det kommer att bli så till slut ändå. Denna gång är det sonen Noah (Lucius Hoyos) som lyckas övertyga henne om att det är upp till dem nu, att rädda livet på miljarder människor. Att hitta ett botemedel en gång för alla. De sitter ändå på lösningen. Det skall nämligen visa sig att även Matilda kan sova. Det är dock ingenting man bör berätta för någon, någonsin. Då det omgående kan få både myndigheter att ta till skjutvapen och kristna att överge allt som står skrivet i den heliga skriften. Det kan också få pensionärer att slänga av sig alla klädesplagg och ställa sig på en grusväg med händerna mot himlen och en tidigare vanlig familj att plötsligt bosätta sig i skogen och dricka blod. Detta efter dag fyra. Jag tänker nu med lättnad på den gången jag dygnade tre dagar. Tur att jag inte körde på en fjärde också för då hade jag varit kannibal nu och det är ju svårt att få vardagen att gå ihop som det är liksom, utan att behöva tugga vader varje dag.

Transport är ett problem i dessa nya tider. Utan ström fungerar inga bilar, förutom gamla rishögar helt utan elektroniska grejer så det blir en gammal amerikanare som får agera färdmedel och nu börjar en resa till okänd destination, där de enda angivelser de har att gå efter är några nedkladdade koordinater på en blodig lapp. Det blir en tripp som förstås inte är helt problemfri. Utan elektricitet kan landets fängelsekunder nu trava rätt ut i frihet och just en av dessa snor snart familjens kärra. Turligt nog råkar denna fånge, spelad av Shamier Anderson vara en synnerligen trevlig och balanserad snubbe som dessutom erbjuder sig att ansluta sig till gemenskapen. Det är också nu Jill börjar att drilla Matilda i överlevnadsteknik, på rent Walking Dead-manér. Hon visar hur man håller i en puffra, hur man slangar bensin och hur man kör bil. Hur det hör ihop med den övergripande planen är högst oklart. Och det är precis så det är i Awake hela tiden. Att manusförfattare Gregory Poirier och regissören Mark Rasos alltid tar den bekväma vägen, genar ständigt för att slippa förklara varför ingen kan sova och varför vissa saker fungerar utan ström trots att det helt motsäger storyn. Och varför försvann egentligen strömmen och hur hör det ihop med vår sömn och hur kommer det sig att vi på bara ett par dagar nått total anarki? När vi sedan är framme vid vägs ände och den berömda säcken skall knytas ihop så rasar det redan instabila korthuset en gång för alla. Avslöjandet är så urbota dumt och genomförandet är om möjligt ännu sämre.

Ambitionen och energin i den här filmen är så ofattbart låg att det är omöjligt att se det som något annat än ren utfyllnad i streamingtablån. Något som normalt skulle åka rätt ner i reabacken. Gina Rodriguez försöker väl men hennes karaktär är så ohyggligt platt att det är svårt att se någon skådis lyckas ge Jill en personlighet. Jennifer Jason Leigh verkar trött och närmast utslagen redan dag ett och vill nog hellre vara någon helt annanstans. Ariana Greenblatt och Lucius Hoyos gör inte bort sig på något sätt men lyckas inte heller åstadkomma något minnesvärt. Den enda som lyckas förmedla någon typ av känsla som åtminstone känns någorlunda äkta är väl Barry Pepper i en liten roll som präst och det säger ju en del. Den rekordtidiga förödelsen river inte heller ner några applåder. Landskapet ser ut som i vilken budgetrulle som helst, helt utan unikt formspråk eller något imponerande kameraarbete som skulle kunna höja en i övrigt väldigt anonym produktion.

Nej, det här är faktiskt uruselt rakt igenom. Mitt förslag är att ta en tupplur istället för att försöka hålla sig vaken genom den här travestin till sci-fi-thriller.