Invincible (Amazon Prime)

Jag var skeptisk in i det sista. Ni läsare rådde mig att se det. Kollegor tipsade mig om att se det och recensionerna som jag snubblade över från branschkollegor skvallrade om en superb serie. Ändå ignorerade jag Invincible. Men så var jag inne i Prime-appen för en dryg vecka sedan och rotade runt, markörer från min LG Magic Remote hamnade över Invincible-rutan och jag klickade, i brist på annat, igång serien. Fula 90-talsanimationer, yxigt kantig karaktärsdesign, platt färgläggning och en start innefattade en attack på Vita huset och en superhjältefisk (!) som försvarade presidenten genom att squirta vattenstrålar mot de ljusblå förövarna, fick mig att stänga av - direkt. Nio minuter in i pilotavsnittet slog jag av Invincible.

Vilken dynga, tänkte jag för mig själv.

Det var dagen efter under en redaktionsmöte mellan Gamereactors 16 olika chefredaktörer (i 16 länder) som vår spanska redaktör rådde mig (med sträng stämma) att absolut kika vidare, som fick mig att ge Invincible en andra chans. Trots yxigt hackiga, fula animationer och vattensquirtande superfisk-hjältar. Och det tackar jag såklart för, idag. För nu, såhär efter åtta avsnitt, råder det liksom ingen som helst6 tvekan hos mig om att det här inte bara är årets hittills överlägset bästa TV-serie utan något av det bästa i superhjälte-väg jag någonsin sett. Invincible är mästerligt. Och jag tänkte nu förklara varför.

Amazon Prime-serien är baserad på Walking Dead-skaparen Robert Kirkmans hyllade Image Comics-serie och är en tecknad, vuxen, mörk historia om hur superhjältesonen Mark Grayson, son till världens mest kraftfulla superhjälte, upptäcker sina krafter och inleder sin superhjälteträning tillsammans med sin stoiske, mäktige far som i omgångar räddat planeten undan utomstående hot. Vi får under åtta avsnitt hänga med på en komplott, en konspiration, på hur Mark slits mellan livet som könsmogen tonåring och ansvaret som kommer på köpet med att vara planetens näst mest kraftfulle hjälte, och i slutändan handlar det om en historia dränkt i nyanser, lager och framförallt moraliska dilemman. Världen är inte svart och vit, här. Den är svårnavigerad och mångfacetterat invecklad, precis som sig bör. Hjältarna är inte enbart goda, de är inte enbart onda heller och det finns utrymme för fri tolkning likväl som plats för överraskningar, chockerande händelser likväl som dilemman som får en som tittare att investera i Mark och hans resa. Invincible är rolig, blodig, finurligt strukturerad med brutalt väl genomförd tematik, spänning och tragik. Det är en historia dränkt u cynism med väl genomtänkta passningar till genren utan att bli för självmedveten. Den tar sig själv på största möjliga allvar samtidigt som den leker med begrepp och manér.

Kirkman blandar, mixar och slungar fram en stunds blodigt, mörkt, inälvsdränkt allvar för att minuten senare kontra sig själv med humoristiskt tonårsflirtar i högstadiemiljö och genom samtliga åtta episoder målar han upp en värld som känns befriande frigjord från många av superhjältegenrens mest forcerade "måsten" och krav, något som gör att jag inte kan göra annat än att applådera. Att Marvel Studios och Disney spenderat fem (!) miljarder kronor på Wandavision samt Falcon and the Winter Soldier för att under i princip samma månad bli fullständigt utklassade av en relativt billig, animerad Prime-serie som för många flugit helt under radarn, utgör någon slags maximal ironi, för egen del. Invincible är för många serien vi inte visste att vi törstat efter under lång tid. Själva motpolen till Marvels superstädat barnvänliga ton och själva antitesen till det dravel som DC/Warner hållit på med under det gångna årtiondet. Detta är snarare som en vildsint mix mellan The Boys, Dawson's Creek samt Justice League och jag ser otroligt mycket fram emot en riktigt blodig fortsättning.