Zack Snyder's Justice League (HBO Max)

Det är för mig igen mening att hymla med, eller försöka dölja, det faktum att jag är en Zack Snyder-fanboy. En nuthugger, av rejäla mått. Det bara är så, sån är jag, och jag kan vare sig rå för det eller förändra det. Ända sedan den kvällen då jag hemma hos min barndomskompis Flush kikade på Dawn of the Dead Remake, har Snyder haft en alldeles särskild plats i mitt filmhjärna. Detta trots att han gjort flera filmer som jag har svårt för. Detta trots att hans Super-man rulle Man of Steel är en av de superhjältefilmer som jag gillar allra minst, genom tiderna. Trots allt detta, är Snyder en liten husgud hemma hos mig. Och mycket av anledningen till det stavas ju naturligtvis Watchmen.

Jag började samla på serietidningen som åttaåring, då min mormor gav mig mitt första nummer av Incredible Hulk. Sen... Var det kört. Och under cirka tio års tid gjorde jag i stort sett inget annat än att spela TV-spel, cykla BMX samt samla serier. Jag peakade som samlare under mitten av nittiotalet och har under halva mitt liv hållit Alan Moores mästerverk om de pensionerade superhjältarna som utgjorde Watchmen, som det bästa som någonsin getts ut. Att som regissör ta sig an det, förvandla den boken till film - måste såklart ha varit absurt nervöst, och med tanke på min kärlek till grundmaterialet var jag stensäker på att jag skulle bli besviken när Snyders filmatisering väl kom ut. Men min reaktion var snarare någon slags vildsint förtjusning. Eufori, om du så vill. Jag anser nämligen Watchmen (Directors Cut) vara den överlägset bästa serietidningsrullen som någonsin gjorts, tätt följt av Sin City, och det var där och då som Zack cementerade sin plats som en av mina absoluta favoritregissörer. Att adaptionen av Frank Millers 300 blev snudd-på lika briljant gjorde knappast min Snyder-fabläss mindre stark, om vi säger så. Och det är där vi sedan dess står. Och stampar. För evigt.

Inför Justice League var jag ordentligt taggad, detta trots att Batman v Superman inte levde upp till mina högst ställda förväntningar och trots att trailers hade sett en smula skakiga ut. När det kom fram att paret Deborah (producent) & Zack Snyder hade "hoppat av" och lämnat inspelningen på grund av interna konflikter och på grund av att deras äldsta dotter Autumn begått självmord var jag dock förhållandevis säker på att filmen skulle förvandlas till en enda stor soppa. In kom Avengers: Age of Ultron-regissören Joss Whedon som på order av DC-bossen Geoff Johns filmade cirka 65% nytt material för att "lätta upp" den mörka tonen. Göra filmen mer barnvänligt skojfrisk, mer "Marvel". Och så fick det ju bli, resten är ju som vi alla vet historia. För 2017 års Justice League är ju som Aquaman själv skulle ha sagt "All over the place" rent tonalt. Snyders mörka, seriösa berättande dominerat av hans nästan poetiskt tjusiga slomo-sekvenser blandas med flamsig lyteskomik och hoppklippning, för att sedan kryddas med de där fruktansvärda Superman-sekvenserna då Henry Cavills Mission Impossible-mustasch suddats ut med hjälp av en dator. Huga. Kalla kårar, framkallas av de bitarna som Whedon klev in och "kirrade" och när det stod klart att Warner skulle lägga 700 miljoner kronor i Snyders fickor för att han skulle få slutföra originalfilmen, realisera sin grundvision - jublade jag så att tonsillerna rodnade.

Det som hände här, med hur Warner och DC svek sin egen kreatör för att tjäna snabba pengar genom att försöka åka snålskjuts på Marvel, för att sedan tvingas storpudla på grund av fansens påtryckningar, är inget annat än häpnadsväckande historiskt och en händelse som naturligtvis redan gått till filmhistorien. Zack tog ett helt år på sig och använde varenda öre av de 700 miljoner kronorna för att meka ihop den fyra timmar och två minuter långa originalversionen av Justice League som han pitchade till Warner redan 2015, och det är såklart detta extremlånga epos som på torsdag den 18:e mars 2021 dyker upp på HBO.

Jag såg filmen tidigt förra veckan via Warners presstjänst och var på förhand en smula orolig, för du som läser min babbliga nonsensblogg vet naturligtvis exakt hur jag haussat denna version av Justice League, hur jag mer eller mindre minerat min egen åsiktsåker, gjort mig otroligt öppen och mottaglig för en explosion av besvikelser. Jag kan med ett belåtet leende som sträcker sig över precis, exakt hela gubbansiktet konstatera att det inte var vare sig nödvändigt eller ens i någon slags omedelbar riskzon, för Zack Snyder's Justice League är en ofantligt mycket bättre actionfilm än allt vad Joss Whedons Justice League heter.

Storyn är i stort sett densamma. Batman ger sig ut för att skrapa ihop ett gäng av superhjältekompisar eftersom Superman, innan han dog, berättade för honom att en utomjordisk attack var på väg att inträffa. Wayne reser runt för att försöka övertala Aquaman, Cyborg och The Flash att bli en del av Justice League medan han och Wonder Woman börjar förbereda en plan på hur de alla ska kunna försvara de tre utomjordiska lådorna som gömts i civilisationer, på Jorden, av olika krigarstammar/folkslag. Ruskpricken Steppenwolf och hans legion av Parademons anländer till Jorden på de mest våldsamma av vis för att leta rätt på lådorna åt ärkeskurken Darkseid och det gäller såklart för Batman & Co att stoppa honom.

Det som skiljer sig (och det är massor av delar och scener här som är helt nya för Justice League) är såklart tonen, till att börja med. Whedons flams är som bortblåst och Snyder håller hårt i samma typ av mörka, seriösa, domedagsliknande stämning som DC:s bästa serieböcker alltid bjudit på, och det gör underverk för den här filmen enligt mig. Det gör även enorm skillnad att framförallt Cyborg och Flash (som är de två i den här filmen som inte redan fått egna, fristående rullar) porträtteras på ett helt annorlunda sätt än i 2017-filmen, med långa story arcs för båda herrarna som gör dem mångfacetterat intressanta, motiverade och enkla att gilla på ett sätt som aldrig någonsin fanns med i bioversionen. Zack Snyder's Justice League är i mångt och mycket Cyborgs film och hans historia är gripande och välskriven samtidigt som Batman som karaktär inte alls är den där slöa, gamla, handlingsförlamade sidekicken som i Joss Whedons film, utan istället en kapabel, handlingskraftigt stoisk och hård jävel precis som i Frank Millers briljanta serievolym The Dark Knight Returns.

Även Superman har behandlats med mycket, mycket mer respekt här och blir därmed en helt annan karaktär kan jag tycka, något som passar filmen alldeles utmärkt. Borta är hans glättigt barnvänliga framtoning från 2017-filmen, istället möter vi här en tankspridd, superkraftfull och beslutsam Kal-El som iklädd svart dräkt visar upp krafter som de andra medlemmarna i ligan naturligtvis inte ens kan drömma om. Det finns en detaljkänsla här, en respekt för grundmaterialet och ett konsekvent grundtänk gällande dynamiken mellan dem alla, som biofilmen helt saknade och det gör Snyders version till en film som får mig att sörja det faktum att Snyder-verse begravs i och med premiären av denna rulle. För även om Man of Steel var en massiv besvikelse och även om Batman v Superman absolut kunde ha varit en bättre film, råder det för egen del ingen som, helst tvekan om att detta fyra timmar långa actionepos (som upplevs som två) är den upprättelsen som Snyder hela tiden förtjänat. Såhär bra är han, om filmbolagschefer, fokusgrupper och rabiata producenter lämnar honom ifred.