Psycho Goreman (Amazon Prime)

Det är knappast första och likväl absolut inte sista gången som vi ser det kanadensiska produktionsbolaget Astron-6 flörta med retroscenen. Tidigare kioskvältare ur deras förnämt absurda repertoar så som Manborg och Father's Day är gedigna grundstenar till den borg av fulkultur de låtit konstruerat åt sig själva. Junk. En helgedom vigd åt Troma-gudarna och deras jämlikar där Psycho Goreman är representerar en naturlig expansion likväl som den senaste i raden av underfundigt nostalgiskt medvetet usla flumfilmer. Ett opretentiöst lågbudgetäventyr från trollkarlen Steven Kostanski och hans samfund av galenpannor där handlingen avhandlas med maskingevärstempo och skådespelet tar en rejäl djupdykning ned i ostfondyns mörkaste djup. Här bjuds det på skamlösa mängder blod, grälla färger och ett soundtrack fyllt till bristningsgränsen av tjutande syntar och vrålande gitarrer. Det är ett hejdlöst sprakande spektakel som aldrig någonsin tar sig självt speciellt seriöst utan glatt styr sin kosa ned längs absurditetens aveny och fungerar som utmärkt distraktion från mångas gråa postapokalyptiska Covid-vardag. Balsam för själen.

På många sätt är Psycho Goreman det oheliga kärleksbarnet sprunget från The Toxic Avenger och Deathgasm, en absurdistiskt krampig blandning av skräck, komedi och science-fiction med nollbudgetmentalitet. En kort Star Wars-inspirerat krypande introduktionstext fyller i den köttiga bakgrundshistorien och presenterar vår tituläre monstervän. En lila, spikförsedd rymddemon med lätt poetisk framtoning samt död och förintelse på sin agenda. The Archduke of Nightmares som han egentligen heter finner sig plötsligt återuppväckt från sin slummer och under kontroll av en magisk sten som de två syskonen Mimi och Luke råkat komma i besittning av. Oberörda av hans Paul Stanley aspirerande, vräkiga yttre och besvikna av hans löjeväckande namn ("Well, that sucks! Never mind, we can workshop this."), så bestämmer sig de två syskonen snabbt för att låta sin nyfunna intergalaktiska marodör bli det senaste tillskottet till familjen. Något som syskonens föräldrar finner föga underhållande, men motvilligt accepterar.

Tillsammans bjuds de omaka bundsförvanterna på ett jordnära äventyr pepprat med kaffesumps-mörk humor där vardagensbesvär likväl som mordiska utomjordiska väsen ställs mot trion och banar väg för en slutlig, ultimat uppgörelse där galaxens balans står på spel. Huvuden exploderar, kroppsvätskor flödar och poetiska monologer avhandlas i denna dysfunktionella kollision av filmgenrer som fullkomligen sprudlar av kärlek och hjärta. Psycho Goreman vet precis vad den är och absolut inget under de knappa hundra minuternas speltid skall eller bör tas med någon form av seriositet. Men om det skojfriska manus imponerar i sin rättframhet och totala brist på skam så är det de praktiska specialeffekterna som verkligen golvar en. Steven Kosatanski och hans vänner gjorde redan smärre underverk i den skandalöst underskattade The Void för fyra år sedan, men Psycho Goreman är på en helt annan nivå och är tveklöst hans Magnum Opus. Lågbudgetfilmernas Mona Lisa.

För de invigda, de få förunnade och de på samma våglängd som Kostanski så är Psycho Goreman likställd med julafton. En satirladdad intergalaktisk fullträff som celebrerar allt det tramsiga, det smutsiga och det fina som återfanns bland 80-talets överflöd av usla (underbara) b-rullar. Det är billigt, det är tramsigt och jag kan inte annat än älska det. I denna tid av överdådiga filmproduktioner gödda med hundratals miljoner dollar är det så uppfriskande att se folk konstruera mirakel från skrot. Och nej Psycho Goreman är absolut inte gjord för alla och talar främst till en minoritet, oss lätt förtappade som flyger lite för nära solen i en evig jakt på den där varma, lurviga känslan från fornstora dar. Ibland bränns man vid och kraschar som en stekt kalkon, andra gånger seglar man högt på vindarna som en gyllene enhörning och Psycho Goreman lyfter en högt, högre än på mycket, mycket länge.